Under sommaren har regeringens nya säkerhetsstrategi fastställts och publicerats. Den ersätter den förra från 2017 då omvärldsläget var helt annorlunda än idag. Jag skall i denna artikel försöka sätta in den i en större kontext och exemplifiera varför den är så användbar.
Redan 2004 skrev den amerikansk-kanadensiska journalisten Jane Jacobs boken ”Dark Age Ahead”, en bok som var rejält före sin tid. Bokens samtid – 1990-talet och det tidiga 2000-talet – innehöll samhällsförändringar som ledde till en historisk höjning av levnadsstandard över hela västvärlden. Sådant som tidigare varit förbehållet en liten priviligierad samhällsgrupp blev tillgängligt för alla. Avregleringar av marknader, privatiseringar och öppnandet av EU:s inre marknad är några av de politiska reformer som förstärkte välståndsutvecklingen. Alla kunde flyga billigt över hela världen, alla kunde skaffa mobiltelefon och internet, alla kunde ta del av all möjlig information, alla kunde köpa elektronik och livsmedel från hela världen, alla kunde spara i aktier. Samtidigt ökade kvaliteten på offentliga tjänster. En närmast ofattbar välståndsutveckling.
Den största och viktigaste förändringen för många var dock att ”ondskans imperium” föll. Sovjetunionen och Warszawa-pakten fanns inte längre. Tyskland enades, EU och NATO utökades med nya medlemmar som ansökte frivilligt om att få bli en del av ett öppet, demokratiskt och rättssäkert samhälle och bli en del av en sund säkerhetsstrategi. Man får gå tillbaka till en annan era och en annan boktitel för att hitta en liknande samhällsoptimism. Palmebiografin ”Underbara dagar framför oss”, skriven av Henrik Berggren beskriver det svenska efterkrigsundret. Jag tar upp det därför att 1950- och 60-talen överträffas endast av perioden 1991–2013 vad avser framtidstro och tillväxt.
Idag framstår Jane Jacobs betraktelse över det amerikanska samhällets förfall snarare som en profetia. Ironiskt nog är bokens narrativ mycket likt dagens amerikanska ytterhögers, trots att författarinnan ofta beskrivs som vänsteraktivist. I boken nämner hon antropologiska institutioner som lokalsamhället, familjen, utbildning, forskning, regering och kultur – samtliga på väg in i djup kris. Det enda hon inte fick med var folkhälsa, vilket jag återkommer till, just med anledning av regeringens nationella säkerhetsstrategi.
Hon skriver ödesmättat att de mörka tiderna kommer att innebära ”mass amnesia”, hon menar att vi inte kommer att minnas vad det var vi förlorade (”even the memory of what was lost is lost”). Just den formuleringen känns skrämmande träffande för vår samtid som lever i en allt kortare nyhetscykel och där böcker och visdom ersätts av ChatGPT. På 10 år har den globala ”datasfären” ökat från 1 Zettabyte till 50 Zettabyte. Informationsflödet ökar exponentiellt och förmågan att relatera företeelser till varandra blir svårare och svårare. Vi drabbas av ”information overload” när informationsmassan blir en svårreglerad, närmast neural, organism utan styrning.
Från 2013 har det på olika sätt gått utför, framför allt med avseende på den globala sammanhållningen, demokrati-index och mänskliga rättigheter. 2013 skulle man hypotetiskt kunna anta att humanismen stod på sin topp. Den enskilda, ”lilla”, individen hade ersatt Gud och Konungen som samhällets fokalpunkt. Så såg det förstås inte ut överallt, men helt säkert är, att bättre än så har det aldrig varit, och som utvecklingen ser ut kommer det förmodligen aldrig bli lika bra igen. Det finns områden som utvecklas i positiv riktning men dessa tenderar att gynna mycket små grupper och särintressen. Att dessa grupper får det så oerhört mycket bättre har inte riktigt sipprat ned till de stora samhällsgrupperna.
Detta leder i sin tur till den händelseutveckling vi nu kan betrakta på nära håll. För den västerländska medelklassen har krig, terrorism, kriminalitet och samhällsomfattande kriser varit fjärran företeelser som utspelar sig någon annanstans. Nu kryper dessa företeelser närmare vardagen och hemmet, påskyndat av en exponentiellt ökande teknikutvecklingstakt.
Den rent ekonomiska utvecklingen på nationell nivå fortsätter att vara gynnsam, liksom utvecklingen för de allra största företagen och deras ägare. I skrivande stund har vi fått en paus i den för enskilda individer viktigaste ekonomiska faktorn, inflationen, men om den negativa politiska och demografiska utvecklingen fortsätter kommer ekonomin för enskilda att försämras, åtminstone realt.
Den politiska utvecklingen påverkas i hög grad av USA. Oavsett vem som vinner det amerikanska presidentvalet kommer nästa mandatperiod att innebära stora förändringar i amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik. Trump och hans närmsta ser Kina som huvudfienden och har mycket mindre överseende med Iran än den nuvarande administrationen. Trumps utpekade vice presidentkandidat, J D Vance, har varit mycket tydlig med att det är Kina som skall hanteras och att stödet till Ukraina skall begränsas. Han har också uttryckt att Ukraina kan behöva avstå territorium för att nå en fredsöverenskommelse med Ryssland. Demokraterna har de facto inte genomfört vad som krävs under de senaste fyra åren och har drivit på protektionism och handelskrig genom bland annat Inflation Reduction Act.
Skulle Trump vinna är det är högst troligt att EU och den europeiska delen av NATO kommer att få ta ett mycket större ansvar för säkerheten i Europa. Europeiska ledare överraskades av Trumps möte med Putin sommaren 2018 och retoriken i samband med det. En liknande händelseutveckling väntar sannolikt delar av Asien där Japan och Sydkorea blev mycket förvånade över Trumps möte med Kim Jong-un sommaren 2019 och retoriken då. Australien och Indien blir förmodligen viktigare än de flesta andra allierade till USA, i kampen mot Kina. Och möjligen kommer Filippinerna kunna ta plats i detta samarbete när de nu erbjuder USA baser efter ett tidigare motstånd. Skillnaden om Harris vinner blir nog mindre än vad man kan få för sig.
Detta sammanfaller med att europisk konkurrenskraft urholkats som en konsekvens av amerikansk och kinesisk dominans och global konkurrens. Europa har i likhet med Japan en åldrande befolkning. De i särklass största årskullarna i svensk historia, till exempel, föddes på 1940-talet då flera kullar uppgick till mer än 120 000 barn. Rekordåren 1945 och 46 översteg antalet födda till och med 130 000. Nästa rekordgeneration, 40-talisternas barn – födda på 1960-talet – har nu börjat gå i pension. Nästa generations ledare och samhällsbärare, 70- och 80-talisterna, är betydligt färre. Under det sena 70-talet och tidiga 80-talet låg årskullarna runt 90 000 barn. 90-talstoppen (60-talisternas barn) blev mycket kort på grund av den då rådande ekonomiska krisen och det är först med de stora invandringsvågorna fram till 2015 som demografin kunde stabiliseras. 2010-talet har bjudit på en lite mer uthållig tillväxt med runt 110–120 000 födda varje år under hela decenniet men nu faller det kraftigt igen samtidigt som också invandringen minskar. Så här ser det ut bland de flesta av de rika länderna i Europa.
Med 40-talisterna som krävande och kostsamma vårdpatienter och 60-talisterna i pension så blir det mycket tungt för 70- och 80-talisterna att hantera den uppsjö av utmaningar som nu rullar in som stora stormvågor det kommande decenniet. Det är mot denna bakgrund man skall betrakta formuleringarna i den nationella säkerhetsstrategin på sid 21 där man också inkluderar folkhälsa som en betydande faktor för landets motståndskraft. Vi behöver hålla en större del av befolkningen friska och även fundera på hur vi kan behålla 60-talisterna i arbetslivet längre men också ha nytta av dem. Förutom alkohol, tobak och narkotika så är även välfärdssjukdomarna ett hot mot nationell säkerhet. Stillasittande i kombination med högt intag av industrifetter, ultraprocessad mat, superraffinerat socker och snabba kolhydrater orsakar fetmaepidemi och sänker också den psykiska robustheten. Det gör oss till lätta byten i kris och krig.
Vintern 2013–2014 förändrades världen i grunden. Fram till dess hade omvärlden inte brytt sig så mycket om Ryssland. Invasionen och ockupationen av delar av Georgien sågs av säkerhetsetablissemanget i Väst som ett misslyckat äventyr på Rysslands bakgård. Det genomfördes i skuggan av sommar-OS i Peking, och gick många förbi. Det föranledde inga förändrade strategier. Så sent som i oktober 2013 besökte till och med Sveriges överbefälhavare sin motsvarighet, den ryska generalstabschefen Valerij Gerasimov, i Moskva. Besöket genomfördes på uppdrag av regeringen. Sedan 1997 upprättades så kallade ”arrangemangsplaner” som reglerade det bilaterala utbytet mellan den svenska Försvarsmakten och – i det här fallet – Rysslands väpnade styrkor. Planerna utgjorde grunden för samarbetet mellan länderna på det militära området.
Xi Jinping blev generalsekreterare för Kinas kommunistiska parti och ordförande för den Centrala militärkommissionen 2012 och utnämndes till Folkrepubliken Kinas president 2013. Kina hade fram till dess tagit emot internationellt bistånd bland annat från svenska SIDA. Sedan vidtog en ekonomisk och militär upprustning av historiska mått. Idag vet vi att Kinas utvecklingsresa har skett på bekostnad av folkets frihet, integritet och privatliv och att man tvingat politiska fångar till slavarbete. Man har flagrant bortsett från hur den industriella utvecklingen påverkat miljön och klimatet och det kommunistiska partiet har pumpat in konstgjord finansiering i det kinesiska näringslivet. Ett näringsliv som agerar på helt andra villkor än övriga världens. Företagsledningarna inkluderar representanter för kommunistpartiet, de lämnar information till den kinesiska statens underrättelseapparat och lyder direktiv under partiet.
Perioden 2025–2030 riskerar att bli mycket farlig ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Då sammanfaller en rad olyckliga utvecklingslinjer baserade på ovanstående resonemang som samtliga är adresserade i regeringens nationella säkerhetsstrategi. USA vänder sig dessutom inåt och har samtidigt stora utmaningar med sin egen upprustning, exemplifierat av motorproblemen för stridsflygssystemet JSF 35, projektet Next Generation Air Dominance som Northrop Grumman dragit sig ur och förseningarna av nästa generations örlogsfartyg; Zumwalt-klassen. Om Kina kommer att utmana USA militärt i Sydkinesiska havet så är det då det kommer att ske. PLA hävdar att deras överljudsrobotar tränger igenom skalskyddet för amerikanska hangarfartygsgrupper, något de kommer att pröva om de väljer att invadera Taiwan.
Skulle nästa Trump-administration tvinga fram en fred i Ukraina som innebär territoriella förluster så kommer det att verka direkt uppmuntrande på den ryska riskaptiten. Det kommer också sända signaler till Kina, Iran, Nordkorea och andra illasinnade stater att det går att komma undan med erövringskrig.
Intensiteten i hybridangreppen kommer att öka och vi måste bli mycket bättre på att hantera dem, inte minst genom att göra upp med begreppen som sådana. Hybridkrigföring och antagonistiska aktörers upprätthållandet av en ”gråzon” möjliggörs av imperfektioner i våra system, något vi själva råder över. Dessa skall inte förväxlas med det skymningsläge vi nu är på väg in i. Under Kalla kriget talade vi enbart om skymningsläge där sabotage och subversion var medel för att mjuka upp en motståndare inför ett fullskaligt angrepp. Den metoden är öppet beskriven både i ryska och kinesiska doktriner och strategier varför vi måste bemöta dem utifrån den förutsättningen. Den ryska invasionen av Ukraina 2022 är i detta perspektiv rationell.
I regeringens nationella säkerhetsstrategi beskrivs detta på sidan 30. Det benämns som ”angrepp under tröskeln för väpnat angrepp”, ett begrepp som är hämtat från det amerikanska högkvarterets doktrinpublikation ”The Competition Continuum” från 2019. Angreppen genomförs med både civila och militära medel, genom till exempel cyberangrepp, påverkansoperationer, desinformation, försök att påverka kritiska flöden och kritisk infrastruktur, strategiska investeringar, infiltration av exempelvis lärosäten samt stöld av teknik och innovation. Hoten ställer krav på förmåga som delvis faller utanför totalförsvarets struktur och uppgift. Det är i detta ljus man skall betrakta det inrikes hotspektrumet som gängkriminalitet, korruption, infiltration av offentlig sektor, integrationsutmaningar m.m. Det är inte längre enbart systembrister som är orsaken till de inrikes problemen, de är till del också aktörsdrivna som det står i strategin. Vi befinner oss i ett skymningsläge, något som ledamoten Johan Wiktorin konstaterade redan för ganska precis 10 år sedan (https://kkrva.se/mot-vapnad-konflikt/).
Här måste Sverige skapa förutsättningar för att möta denna omfattande och komplexa hotbild. Vi måste göra det genom att ta vara på det faktum att vi är det näst mest innovativa landet i världen. Vi har en historiskt låg statsskuld och statens ekonomi är mycket stark trots COVID-kostnader. Vi är ett av världens mest digitaliserade länder och en av de första som byggde en nätverks- och delningsekonomi. Vi kan lära NATO och dess medlemsländer mycket mer än vad de kan lära oss på många områden utom på ett område – enabling[1] – men det får bli ämnet för nästa inlägg.
Vi måste snabbt förändra kulturen och höja kapaciteten i systemen. Det första steget är att anamma budskapen i den nationella säkerhetsstrategin.
