Markstridsförbanden är en nyckelkomponent i svenskt försvar. Foto: Försvarsmakten.

Inledning

Inom ramen för Kungl. Krigsvetenskapsakademiens projekt Säkerhet i morgondagens Europa – svenska perspektiv (SES) har delprojekt Mark (DP Mark) uppgiften att analysera och beskriva hur markstridskrafter kan organiseras, inklusive rekryteras, utbildas, utrustas, övas och strida i en framtida försvarsmakt. I en föregående artikel i början av juli redovisades inledningen till kommande slutrapport med en beskrivning av behovet av markstridsförmåga i det militära försvaret under grundberedskap, i ett läge med ”gråzonsproblematik”, vid ett väpnat angrepp och i internationella insatser bortom närområdet. Kort sagt en grund för överväganden om kravet på grundläggande försvarsförmåga för markstridskrafterna.[1]

De viktigaste slutsatserna var att om Försvarsmaktens markstridsförmåga ska kunna utgöra ett verksamt bidrag till Sveriges grundläggande försvarsförmåga behöver den kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, och kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska intressen samt stödja samhället vid svåra påfrestningar i fred.

Tidsförhållandena, inte minst vid kriser som kan uppstå som en ”blixt från en klar himmel”, kräver att markstridsfunktionen finns gripbar med relevanta enheter i tillräcklig volym med lämplig beredskap under adekvat ledning i för oss strategiskt viktiga områden redan i fredstid. Detta är också en förutsättning för att redan tidigt i ett konfliktskede kunna uppnå och uthålligt bevara markoperativ kontroll, vilket innebär att nyckelterräng ska kunna försvaras och befolkning, objekt eller verksamhet skyddas samt markområden kunna tas, besättas och övervakas. För att kunna hantera en situation där ett väpnat angrepp sker med högt tempo eller överraskning krävs det att de enheter som inte finns gripbara i fredstid kan mobiliseras med korta tidsförhållanden.

Utöver detta, innebär kravet på förmåga att kunna återta terräng och då slå en kvalificerad motståndare, själv eller tillsammans med andra, behov av kvalitetsutveckling, inte minst vad gäller eldkraft. Arméns struktur och utformning behöver vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet. Det krävs därför egna tekniksatsningar men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m för att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar.

Principer för ledning – centraliserat eller decentraliserat?

För striden på marken måste ett betraktelsesätt gälla som grundar sig i markarenans speciella karaktär. Observationsmässigt är respektive sjö- och luftarenan normalt sett mer lättöverskådliga, särskilt som det mänskliga ögat kan ersättas av olika former av elektromagnetisk och optronisk observation. Landmassan är i detta sammanhang mera mångfasetterad, och särskilt de områden på land där människorna kan bo och verka i större populationer kännetecknas oftast av en kuperad yta, vegetation samt av människans egna bostäder och arbetsplatser vilket innebär svårigheter för observation och stora möjligheter att dölja verksamhet och föremål. Det finns uppenbara skillnader i, hur människan utnyttjar luft-, sjö- och markarenorna. Luft utnyttjas enbart för kommunikationer i vid bemärkelse. Även sjöhavet är i huvudsak ett transportmedium (även om människan utnyttjar mediet också för att hämta föda och andra resurser) och när människan ska utnyttja luften och sjöhavet har det alltid funnits behov av en basering i anslutning till land. Den avgörande skillnaden är dock att det är på marken som människan faktiskt bor, verkar och producerar sin föda. Krigshandlingar på och mot marken berör därför den enskilda människans existens och påverkar eller skadar direkt människans livsnödvändiga behov i form av mat, dryck och värme, som avsiktliga effekter eller som oavsiktliga sidoverkningar. Hänsynen till civilbefolkningen och att landområdet kan utnyttjas för egna syften gör att krigföringen måste genomföras restriktivt, och striden på marken måste frekvent anpassas till rådande lokala förutsättningar.

Många menar att teknikutvecklingen talar för en ökad centralisering och ökad grad av kommandostyrning vid ledning av stridskrafter eftersom olika vapensystem, även för strid på marken, får allt längre räckvidder och högre precision samtidigt som modern informationsteknologi ökar möjligheterna att samordna verkan från olika system. Detta gäller säkert för strid i luft- och sjöarenan och flyg- och sjöstridskrafter inte bara kan, utan bör, ledas mer centraliserat för att utveckla högsta effekt.

Vi kan självklart inte bortse från teknikutvecklingen, men i markperspektivet talar denna snarare för ökad decentralisering. Varje soldat och chef skulle t ex kunna vara ”uppkopplad” mot samma informationskällor och möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kan då öka. Även det faktum att räckvidder och precision hos olika vapensystem ökar och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ beroende på den lokala situationen. Centrala funktioner kan på så sätt stödja decentralisering. Det är då angeläget att teknikens möjligheter identifieras för att kunna nyttjas för våra egna syften (mer om det kommer att avhandlas i senare delar av rapporten).

Troligtvis kommer ny teknik, särskilt på IT- och sensorsidan, kunna bidra till att skingra många av ”slagfältets dimmor”, men teknikutvecklingen kommer också att tillföra nya former av ”friktioner” (medel <-> motmedel). Det finns anledning att bedöma att det oförutsedda fortfarande kommer att vara regel, särskilt vid strid på marken. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar samtidigt som möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen såväl när det gäller att förstärka en framgång som att parera en motgång.

Detta är den främsta anledningen till att starkt förorda att en decentraliserad ledningsprincip läggs till grund för ledning av markstridsförband och markoperativ verksamhet, från stridsteknisk till strategisk nivå. Uppdragstaktik som grund blir därmed en naturlig följd, se vidare i slutrapportens kommande avsnittet om utbildning.

Sex strategiska nyckelområden – grund för markoperativ regionindelning

En händelse – i grundberedskap eller i kriser som kan vara inledningen på ett väpnat angrepp – kan inträffa utan, eller med mycket kort förvarning. Vald lednings- och organisationsprincip m m bör spegla denna insikt. Då vi aldrig kan räkna med att kunna ”vara överallt” med våra militära förmågor bör vår försvarsplanering istället utgå från för oss strategiska nyckelområden. Dessa kan definieras som de platser och områden där en angripare i det längsta ska förhindras etablera markoperativ kontroll. Inom dessa områden bör vi vara i förhand och det kräver militärt markoperativ närvaro redan i fredstid (i grundberedskap). Det ska helt enkelt i inledningen av ett (eventuellt) konfliktförlopp inte krävas operativa omgrupperingar av förband till något av dessa områden.[2]

Områden som torde vara särskilt viktiga för en potentiell angripare att kontrollera i syfte att försvåra för Nato/USA att militärt stödja de baltiska länderna eller för oss själva att kontrollera i främsta syfte att möjliggöra egen basering och mottagande av hjälp är;

  • Gotland med sitt unika läge varifrån man med främst luftvärn och sjömålsbekämpande system kan behärska sjö- och luftrum över en stor del av Östersjön,
  • Sydvästra Sverige för att framför allt behärska Östersjöutloppet och
  • Nordligaste Sverige för att kunna utvidga säkerhetszonen kring Murmansk.
  • Västkusten med marina basområden, kontaktpunkt för den transatlantiska länken och importhamnen Göteborg.
  • Mellannorrland för att möjliggöra en infallsport för försörjning av Sverige (och Finland), för militär hjälp från Nato via Norge/Tröndelag (bl a den förhandslagrade marinkårsbrigaden med dess tentativa krigsuppgifter i Baltikum) samt säkerställa egen operativ rörlighet i nord-sydlig riktning.

Vidare tillkommer helt självklart Stockholm och Mälardalen i dess egenskap av ekonomiskt, administrativt centrum och rikets huvudstad. Inalles blir det sålunda sex strategiska nyckelområden, fem på fastlandet.

Samtliga av dessa områden inrymmer baseringsmöjligheter för luftstridskrafter och möjligheter att ta emot lufttransporterad hjälp, men i övrigt är de markoperativa förutsättningarna olika. Befolkningstäthet, vägnät, topografi, vattendrag, grad av urbanisering, antalet kritiska och därför skyddsvärda totalförsvarsobjekt m m skiljer sig mellan respektive område. Dessa bör därför med fördel ses och hanteras som sex åtskilda markoperativa områden där det markoperativa ledningsansvaret är delegerat till en chef för respektive strategiska nyckelområde.[3]

Men det är inte bara Försvarsmaktens beredskap för, och verksamhet under, krig och stridsverksamhet som talar för en decentraliserad ledningsprincip för markarenan. Samhällets beredskap, ledning och uthållighet vid kriser bygger på samverkan mellan kommuner, regioner, länsstyrelser och myndigheter inom alla samhällssektorer. ”Gråzonsproblematiken” gör detta särskilt påtagligt. De konkreta åtgärderna för att minska de negativa effekterna av en kris åvilar i första hand kommuner och regioner. För att Försvarsmakten utan dröjsmål ska kunna stödja lokala och regionala aktörer att skydda människor, miljö och samhällsfunktioner kräver att Försvarsmaktens ledning finns representerad på regional nivå. Gränsdragningen mellan de markoperativa områdena bör därför i möjligaste mån sammanfalla med regiongränserna för de civila delarna av totalförsvaret och därmed underlätta en effektiv samordning. Därmed bör den markoperativa chefen även ges ansvaret för samverkan med de civila delarna av totalförsvaret och samhället i övrigt.

Försvarsdistrikten – basen för markoperativ verksamhet i hela konfliktskalan

Ett definierat markoperativt område benämns i det följande för försvarsdistrikt. Detta i syfte att söka ett för det militära försvaret unikt begrepp, skilt från region som både används av olika myndigheter och för den sekundärkommunala nivån (tidigare landsting). Chefen för ett sådant bör förutom resurser för markoperativ ledning disponera enheter för säkerhetstjänst, bevakning och försvar av centrala skyddsobjekt och vital infrastruktur, t ex flyg- och marina basområden. Hen bör dessutom över tid disponera resurser för samverkan med och stöd till de civila delarna av totalförsvaret.

I respektive av de sex försvarsdistrikten bör också finnas resurser för markoperativ logistik såsom förråd, verkstäder och sjukvårdsförstärkning samt för trafikledning och upprätthållande av förbindelser. Stora delar av dessa resurser bör vara gripbara i hela konfliktskalan, bl a för att kunna stödja övriga samhället i grundberedskap och i ”gråzonsproblematik” samt vid stöd till samhället vid svåra påfrestningar. Distriktschefen bör vara en general på en- eller två-stjärnenivån.[4]

I varje försvarsdistrikt bör minst en armégarnison (jfr dagens grundorganisationsenheter) vara lokaliserad vilken utgör basen för en armébrigad. Förutom de infrastrukturella resurser som en sådan bas innebär, har då varje försvarsdistrikt militära resurser att använda i hela konfliktskalan från grundberedskap (förutom hemvärn även stående förband med anställda befäl och soldater samt personal under grundutbildning) till högsta beredskap/krigstillstånd (utöver tidigare kategorier även mobiliserade förband).

Den i försvarsdistriktet utgångsgrupperade brigaden kan i inledningen av ett kris- och krigsskede disponeras av försvarsdistriktschefen, men utgör en operativt rörlig resurs som efter högre chefs beslut kan komma att ställas under en divisionschefs befäl och omgruppera i markoperativ kraftsamlingsriktning till annan del av landet. Undantaget är ”Brigad GOTLAND” och ”Brigad STOCKHOLM” som i yttersta undantagsfall torde komma att omgruppera till annan operationsriktning.[5]

Chefen för ett försvarsdistrikt bör exempelvis kunna disponera följande resurser;

Över tid (i grundberedskap och vid aktivering)

  • Stab med ledningsförband
  • Säkerhetsenhet (kader för regionalt säkerhetsförband)
  • Hemvärnsbataljon(er)
  • Logistikorganisation, med bl a
    • Förråd och verkstäder
    • Transportförband
    • Kader trafik- och transportledningsförband (huvuddel efter mobilisering)
    • Kader fältsjukhus (huvuddel efter mobilisering)
    • Kader ingenjörsförband (huvuddel efter mobilisering)
  • Armégarnison, med bl a
    • Stående förband ingående i brigad och/eller jägarbataljon
    • Förband under grundutbildning
    • Infrastruktur, förrådsytor, förläggningsplatser, vårdanläggningar, övnings- och skjutfält m m

Efter mobilisering dessutom

  • Lokalförsvarsförband, bl a skyttebataljoner
  • Regionalt säkerhetsförband (med basen i stående kader)
  • Trafik- och transportledningsförband (med basen i stående kader)
  • Fältsjukhuskompani (med basen i stående kader)
  • Ingenjörsförband (med basen i stående kader)
  • Armébrigad (med basen i stående kader)
  • Jägarbataljon(er) (med basen i stående kader) i FD Norr och FD Väst

Med ovanstående resurser skulle en chef för ett försvarsdistrikt bl a kunna lösa följande uppgifter;

Över tid

  • Leda underrättelse- och säkerhetstjänst
  • Leda strategisk kommunikation
  • Leda logistik och transporter
  • Skydda och bevaka angivna objekt/platser/områden
  • Samverka med och stödja civil regional ledning och med det civila försvaret regionalt och lokalt

I grundberedskap, aktivering och ”gråzonsproblematik”

  • Leda Försvarsmaktens verksamhet i grundberedskap enligt grundoperationsplan
  • Leda aktivering i en kris och mobilisering vid ”risk” för väpnat angrepp
  • Skydda samhället och dess funktionalitet genom att med befintlig förmåga och resurser bidra till övriga samhället såväl i fred som vid höjd beredskap

Vid/efter mobilisering i höjd beredskap

  • Leda en markoperation i eget område med understöd av marin- och flygstridskrafter i inledningen av en försvarsoperation
  • Stödja tillförda förband (svenska och tillkommande) med skydd, bevakning och viss logistik
  • Upprätthålla angivna förbindelser
  • Svara för konkret ”värdlandsstöd”
  • Understödja en senare nationell försvarsoperation med internationellt deltagande och leda markoperativ verksamhet inom eget område
  • Leda den militära verksamheten i ett ”efterkonfliktläge”

Lokalförsvarsförband – viktig del i det markoperativa konceptet

Regionala territoriella förband och lokalförsvarsförband utgör en viktig del i det markoperativa konceptet, inte minst skyttebataljoner. Förbanden ska inte förväxlas med ”kalla krigets” lågt prioriterade förband. Avseende materiell och personell kvalité kan de jämföras med operativt rörliga fältförband, och är kompetenta, relevant utrustade, har anpassad taktik och är övade och väl förberedda mot ett begränsat antal platser och områden inom ett försvarsdistrikt. Lokalförsvarsförbanden, som förutom skyttebataljoner består av ingenjör-/förbindelseförband, logistik- och trafikledningsenheter ger, tillsammans med hemvärn och tilldelade säkerhets- och jägarförband, en försvarsdistriktschef förmåga att lösa mer kvalificerade uppgifter. Objekt och områden, exempelvis flyg- och marinbaser inom de av oss prioriterade strategiska nyckelområden kan ges ett grundläggande försvar och inte lämnas helt eller delvis oförsvarade. Strävan är att krigsplacera personalen i lokalförsvarsförbanden nära sin hemort och därmed ges en kort mobiliseringstid för att snabbt öka tröskeln för en motståndare. Tillgång till lokalförsvarsförband minskar också risken för att divisions- och brigadförbanden binds i skydds- och bevakningsuppgifter, för att istället efter operativ förflyttning kunna kraftsamlas för att nå ett avgörande.

Brigadsystemet – i högsta grad relevant

För att vid strid på markarenan utveckla den kraft som krävs för att hantera en kvalificerad motståndare krävs interaktion mellan enheter som representerar de grundläggande förmågorna för strid – Ledning och information, underrättelser, bekämpning, skydd, rörlighet och uthållighet.

Brigadens organisationsprincip är just dessa ”kombinerade vapen” -funktioner i samverkan.[6] Därför kan brigaden lösa självständiga uppgifter och har en inbyggd uthållighet samt en robust allsidighet.[7] Ur brigaderna kan vid behov tillfälligt sammansatta bataljonsstridsgrupper avdelas.

Brigaden kännetecknas av inneboende flexibiliteten i kombination med en tydlig, stridsfältsnära ledningsnivå med möjlighet till god lokal lägesuppfattning inklusive god uppfattning om egen materiell och personell status (krigsduglighet), vilket utgör en förutsättning för genomförande av manöverkrigföring.

En fastställd brigadorganisation innebär rationalitet av det enkla skälet att alla i brigaden ingående kompanier och bataljoner då inte behöver vara organisatoriskt självförsörjande, särskilt inte vad avser lednings-och logistiksystem. Många av dessa system inklusive bekämpningssystem med lång räckvidd, kan i stället organiseras och på brigadnivån, vilket i jämförelse med organisationsprincipen ”bataljonsstridsgrupper” avsevärt minskar det totala behovet av personella och materiella resurser.

När man som Sverige bygger sitt försvar på en förmåga att ge och ta emot stöd måste också arméstridskrafterna vara organiserade för att möjliggöra detta. Om vi ska kunna ta emot stöd av andra nationers/organisationers bataljonsförband måste dessa kunna inordnas i vår ledningsstruktur för att reell operativ effekt ska erhållas.[8] Brigaden som företeelse stämmer väl överens med omvärldens markstridsdoktriner och principer för organisation av arméförband och utgör grunden för att kunna ta emot, leda och snabbt integrera substantiellt stöd av markförband från andra nationer och/eller organisationer eller alternativt, om vi ger stöd, ingå i en annan nations brigad eller divisionsstruktur.

Vi bedömer därför att brigadorganisationen i högsta grad är relevant även för att lösa morgondagens utmaningar vid strid mot en kvalificerad motståndare på marken, men brigadens förmågor måste relativt idag i många fall utvecklas dels genom teknisk utveckling och nya system, dels genom utvecklade principer för strid och taktiskt uppträdande. Behov av samordnad strid över stora ytor, ökad förmåga att undgå upptäckt och bekämpning samt behov av att kunna reagera snabbt baserat på lägesuppfattning i nära realtid är exempel som ställer nya krav.

Divisioner och armékår – marktaktisk samordning för avgörande

För att nå ett avgörande vid strid på marken mot en kvalificerad motståndare som disponerar en brigad och därutöver, krävs förmågan till kraftsamling och marktaktisk samordning av flera brigader och förstärkningsresurser främst vad avser underrättelse-, säkerhets-, telekrig-, logistik- och ledningsfunktionerna. Inte minst finns behovet av att kunna samordna, förstärka och kraftsamla bekämpningen och den indirekta elden i tid och rum. Av rent fysikaliska skäl[9] torde fortfarande den gamla sanningen gälla att det krävs 2–4 artilleribataljoner för att understödja en bataljons anfallsstrid, d v s fler än den enda bataljon som organisatoriskt ingår i en brigad. Detta åstadkoms inom divisionen genom att låta ”grannbrigaders” artilleri samt fördelningsartilleri växelvis förstärka anfallande brigaders artilleri samt genom att samordna stöd med markmålsbekämpning från flyg.

För marktaktisk samordning av flera brigader krävs därför en stridsfältsnära taktisk ledning och förstärkningsförband på nivån ovanför brigadnivån, d v s det krävs en divisionsnivå. Denna ledningsnivå är också en förutsättning om vi ska kunna ta emot stöd av brigadförband från andra länder samtidigt som vi behåller ledningen av utländska förband på svenskt territorium.[10]

Även divisionsorganisationen är i högsta grad relevant för att lösa morgondagens utmaningar vid strid mot en kvalificerad motståndare på marken, men också i detta fall bör ingående förmågor i många fall utvecklas dels genom teknisk utveckling och nya system, dels genom utvecklade principer för strid och taktiskt uppträdande. Exempel på viktiga utvecklingsområden är förmåga till underrättelseinhämtning, mållägesbestämning och bekämpning på långa avstånd.

I en tänkt försvarsoperations i ett ”fortsättningsskede” (”vinna krig (med andra parter)”), även med deltagande av tillkommande utländska förband, torde en kraftsamling i ett nästa skede bli så omfattande att ett ledningsbehov tillkommer på nivån ovanför divisionsnivån, tidigare benämnd armékår.[11] Denna kan organiseras på främst nationell basis eller utgöras av en stab ur ett partnerland eller en natostab. Till den senare delen finns det all anledning att återkomma.

Avslutning

I denna artikel har DP Mark pekat på hur markstridskrafterna kan ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas” för att leva upp till kravet på att innehålla en grundläggande försvarsförmåga. Den slutliga rapporten kommer sedan också att beskriva delprojektets syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

Anders Carell är brigadgeneral, Jan Mörtberg, Anders Emanuelson och Johan René är överste, Henrik Sjövall är överstelöjtnant och David Bergman är major och doktorand. Samtliga är ledamöter av KKrVA.

[1] En första redovisning av grundläggande försvarsförmåga för markstridskrafterna redovisades av Avdelning I vid sammankomster i Akademien 7 december 2016, publicerat på hemsidan https://kkrva.se/referat-fran-akademisammankomst-den-7-december-2016 i ett referat 2016-12-21.

[2] Jfr motiven i FB15 för återetablering av militär närvaro på Gotland.

[3] Försvarsberedningen har i sin rapport Motståndskraft (s. 73ff) ett helt avsnitt om det militärstrategiska läget och viktiga geografiska områden och menar att de formas av hur berörda aktörer ser på sina egna och andra aktörers strategiska intressen och agerande. Försvarsberedningen avviker inte mycket från Avdelnings I:s och nu DP Marks analys av de sex områdena, inte heller gör Försvarsmakten det i sina militärstrategiska utgångspunkter för försvarsplaneringen.

[4] D v s brigadgeneral (en-stjärnig) eller generalmajor (två-stjärnig).

[5] De olika försvarsdistrikten torde behöva anpassas till olika förutsättningar, Stockholm för dess stora vikt och Gotland för dess mindre storlek och andra geografiska förutsättningar som en ö.

[6] Inom armén representeras dessa funktioner i allt väsentligt av för uppgiften utrustade och utbildade kompani- och bataljonsförband – spaningskompanier, manöverbataljoner, artilleribataljoner, luftvärnsbataljoner, ingenjörbataljoner, logistikbataljoner med flera förband.

[7] En rörlig markstridskomponent heter sedan Gustav II Adolfs dagar brigad och flera brigader sammanhållna i en kraftsamling benämns sedan slutet av 1800-talet fördelning (internationellt benämnd division).

[8] Det finländsk-svenska samarbetet är ett tydligt exempel på samarbete som möjliggörs med brigaden som ram, eftersom detta bygger på att stöd ska kunna ges med minst bataljonsförband som underställs brigad i respektive land samtidigt som ett mindre nationell lednings- och samverkansenhet inordnas i respektive lands brigadstab.

[9] Ett ”eldmoment” definieras som det antal granater som krävs för att förorsaka 50 % förluster på oskyddad trupp (elementarmål med målytan 0,4 m2) i öppen terräng, inom ytan 100 x 100 m, och är för 15,5 artilleri 18 granater. Om elementarmålen har skyddsvästar, är nedgrävda, pansarskyddade eller terrängen i övrigt erbjuder skydd ökar behovet av antalet granater för att åstadkomma samma verkan. Ett eldmoment bör levereras i målet inom 10 sekunder, och eftersom vi måste räkna med att målet tar skydd eller flyttar sig nedgår verkan till endast 30 % för eld som når målet därefter. Av detta skäl anges i gällande reglementen att en manöverbataljon med uppgiften att slå bör understödjas av 2–4 artilleribataljoner.

[10] DP Mark ställer frågan om denna ”nygamla” ledningsnivå ”ovanför” brigad bör återgå till att benämnas arméfördelning.

[11] Bild ur Militärstrategisk doktrin 2016 (MSD16).