När stormarna ryker över den grönländska polarisen och den transatlantiska länken hänger i en skör tråd är en nyckelperson märkligt frånvarande:
NATO:s generalsekreterare.
Mark Rutte är ju inte annars den som har för vana att undvika massmedial uppmärksamhet. Och just i dessa dagar borde han känna sig särskilt kallad att träda fram på scenen.
Nu, när den amerikanske presidentens öppna hot om att angripa en annan allierad kan leda till att, med den danska statsministern Mette Frederiksens ord, ”alt hører op”.
När den supermakt på vars avskräckningsförmåga allas vår säkerhet hittills har vilat ger sig på att hota en gammal allierad vän med militärt angrepp.
Och den försvarsallians som Mark Rutte är utsedd att leda alltså i värsta fall är på väg mot sin snara undergång som en följd därav.
Var håller generalsekreteraren då hus? Kan man undra.
Extra mystiskt är det med tanke på att Mark Rutte ju huvudsakligen blev vald till sin post som den främste av ”Trumpviskare”, med en exceptionellt god förmåga att kommunicera med den amerikanske presidenten.
Samme Rutte som utan minsta rodnad på sina bleka kinder tilltalade president Trump som alliansens ”Daddy” framför rullande kameror efter NATO-toppmötet i somras.
Just den förmodade talangen – att som få andra kunna nå fram till Trump – borde Rutte rimligen ha god användning för i dessa dagar.
För antingen, har Trump varnat, får USA kontroll över Grönland. Eller så är det slut med NATO-samarbetet för amerikansk del.
NATO borde rentav bana väg för ett amerikanskt övertagande av Grönland, deklamerade presidenten strax före det dansk-grönländsk-amerikanska mötet i The Eisenhower Building i Washington, DC i onsdags.
Men Grönland är uppenbart ingen fråga som Mark Rutte vill befatta sig med, trots – eller på grund av – frågans enorma sprängkraft. Det har han gång på gång visat under det gångna året.
Allra tydligast under sitt besök hos Trump i Vita huset i våras när han svarade på en fråga om Grönland med att vifta bort det hela med ett storgarv.
Generalsekreteraren vill nämligen inte ”dra in NATO” i en debatt om Arktis, har han förklarat.
Inför mötet i förra veckan, när så mycket stod på spel för både Kongeriget och NATO, var Ruttes enda och vaga kommentar att ”alla i NATO är överens om att tillsammans arbeta för skyddet av Arktis”.
Men det är verkligen hög tid för NATO att börja ta säkerheten i Arktis på största allvar. Illusionen om Arktis som ett lågspänningsområde fick leva kvar långt efter det att hotbilden förändrats. Alliansens ”Arctic strategy” är därför av ganska färskt datum
Nu har de allierade satt fart på egen hand. Mitt under pågående möte i Washington, DC meddelades från Köpenhamn att Danmark ytterligare förstärker sin militära närvaro i och omkring Grönland. Alltså utöver de många sköna miljarder som redan har avsatts.
Från Jyske Dragonregiment och Hærens 1. Brigad på Holstebro Kaserne kom förstärkningar snabbt iväg. Bilder kablades ut på stridsflyg som lättade från basen i Karup med destination Kangerlussuaq Lufthavn.
De danska trupperna fick raskt sällskap av en rad utländska bidrag – och först av alla var Sverige, konstaterade försvarsminister Troels Lund Poulsen belåtet.
Därefter har norrmän, tyskar, britter och fransmän gett sig iväg, och fler länder gör sig redo att delta i denna snabbinsatta och danskledda Operation Arctic Endurance.
Under tiden fortsätter provokationerna från Vita huset om ett amerikanskt övertagande av Grönland.
Och NATOs generalsekreterare fortsätta att lysa med sin frånvaro.