Under slutet av 2011 röstade den finska riksdagen för att Finland som sista land i Europa – med undantag för Ryssland och ett antal länder i Kaukasus – skulle skriva under Ottawafördraget som förbjuder truppminor. Beslutet var något kontroversiellt, men skedde trots det i relativt brett politiskt samförstånd. På ett humanitärt plan ansågs det som viktigt att Finland som ett västland tog sitt ansvar och inte själv använde vapensystem som orsakade civila tragedier runtom i världen där okontrollerad användning av minor skapade problem i årtionden efter att konflikter avslutats, och det ansågs också militärt att det var möjligt att ersätta de förmågor som systemen erbjöd. För det ändamålet sköts det till pengar i form av 200 miljoner euro utanför ram under perioden 2009 till 2016. De satsningar som kom i mål inkluderade bland annat förbättringar för fordonsminor med modernare sensorer och röjningshinder, samt förbättrad mörkerförmåga, eldledningsförmåga, lägesbild, och investeringar i drönare. Sammantaget ansågs det att de här satsningarna ersatte den förvarning man fick av att minor detonerade när fienden kom in i minfältet, försvårade manuell röjning av fordonsminor på ett sätt som motsvarade blandade minfält, och gav en bättre förmåga att orsaka förluster mot oskyddad fiendetrupp dygnet runt med både direkt och indirekt eld. En satsning som däremot inte blev av var inköp av klusterammunition för det finska artilleriets M270 MLRS raketkastare, en plan som gick om intet till följd av Konventionen om klusterammunition, CCM, som även om både Finland och USA stod utanför konventionen gjorde affären politiskt för känslig.
Tillsammans med det faktum att den finska infanteritaktiken med åren utvecklats till att bli allt mer rörlig, vilket hade lett till att intresset för att lägga ut minfält minskade då de av naturliga skäl också begränsar de egna truppernas rörlighet, innebar det här att det officiellt ansågs att minvapnet inte saknades. Ett antal röster har höjts genom åren för att Finland ska träda ur fördraget utan att debatten för den skull tagit fart, den enskilt kanske mest anmärkningsvärda inlagan i debatten var det finska Samlingspartiets (Moderaternas systerparti) partikonferensens beslut 2014 i strid med partistyrelsens förslag att partiet ska driva frågan, något som partiet i praktiken inte aktivt gjort.
Läget verkar nu ha ändrats rätt radikalt, och de senaste veckorna har vi sett ett antal uttalanden som alla tyder på att en kursändring är på kommande. Det började med att Försvarsmakten befälhavare, general Janne Jaakkola, i en intervju konstaterade att säkerhetsläget ser annorlunda ut jämfört med 2011, och att frågan bör diskuteras. Han fick uppbackning av statsminister Petteri Orpo redan följande dag, som kommenterade att om generalen upplever ett behov av en debatt i frågan behöver detta tas på allvar. Inom två veckor hade debatten verkligen tagit fart, eller rättare sagt, debatt och debatt, det råder en närmast komisk enighet bland politiker, officerare, och den breda folkmassan om att beslutet från 2011 är förlegat och att Finlands framtid är utanför fördraget. Ett medborgarinitiativ av ett antal tunga namn inom finsk säkerhetspolitik – politiker, forskare och pensionerade officerare – som syftar till att Finland träder ur Ottawafördraget öppnade för underskrifter på nationaldagen 6.12, och fick drygt 32,200 underskrifter på ett dygn och är nu i mål (medborgarinitiativ är ett politiskt verktyg där förslag som får minst 50,000 underskrifter debatteras av den finska riksdagen. Ett tidigare förslag om utträde ur Ottawafördraget nådde upp till gränsen 2022, men debatten ledde inte till ändringar i lagstiftningen den gången). Känslan sprider sig att ett politiskt konsensus har fått fotfäste bakom kulisserna, och att vi inom en snar framtid kommer att få se detta också ute i offentligheten. Min analys av läget är att Finland under 2025 kommer att påbörja processen för utträde.
Noteras kan att frågan om hur Finlands agerande kan påverka det globala arbetet för nedrustning i allmänhet och minfrågan i synnerhet inte överhuvudtaget förekommer i de finska diskussionerna – det hela ses specifikt som en debatt om vilka verktyg Finland behöver och vill har för att ha en effektiv och avskräckande försvarsförmåga.
Vad kommer detta att innebära i praktiken? Finland destruerade över en miljon minor under 2010-talet, varav majoriteten var s.k. sprötminor – små minor som orsakar skador på fötter och ben och som kan slita sönder fordonsdäck, men inte mycket mer. De ansågs därför vara av begränsat värde mot en motståndare som förväntades anfalla främst med mekaniserade förband. Bedömningen har nu vänt till att (baserat på erfarenheter från Ukraina) Ryssland fortfarande är berett att genomföra traditionella massiva infanterianfall, och där är minfält värdefulla verktyg, både då de orsakar förluster och genom att de saktar ner tempot i motståndarens anfall då de tvingas till manuell röjning. Dessutom skapar minhotet en psykologisk effekt som inte ska underskattas. Förutom sprötminorna fanns också rörminor – rörformade truppminor som monterades över marken och försågs med snubbeltrådar för utlösning, och på det hela taget kan användningsområdet för dessa jämföras med Truppmina 12. Med ett finskt utträde ur Ottawafördraget kan det antas att i första vågen är det ett återtagande av dessa två typer av minor som intresserar. I de finska infanteriförbandens standardutrustning hittas redan nu ett antal syftminor benämnda splitterladdning på Finlandssvenska (Fi. Viuhkapanos, förkortas VP), och ett första steg lär vara att utbildning på aptering av dessa med snubbeltråd införs för användning vid t.ex. flankskydd av egna grupperingar. Det är också möjligt att det görs en bedömning att rörminornas form gör dessa mer lämpade för finsk terräng (möjlighet att placera dem på trädstammar där de smälter in bättre), vilket i så fall leder till att vi får se nytillverkning av rörminor. Sprötminor lär också komma att nytillverkas inom de närmas åren, troligen i en något uppdaterad form men med fokus på en robust och billig konstruktion.
Det är mycket möjligt att nya minor förses med någon form av elektronisk tändning eller logik som försätter dem i ofarligt skick efter en viss tid. I och med att minorna är ett defensivt vapen skulle den absoluta majoriteten av finsk minering ske på finsk mark, ofta i områden där egna trupper senare kommer att operera. Detta ställer krav både på att användningen av minor dokumenteras väl, men också på att man kan lita på att de är oskadliga efter en viss förfluten tid. Få system är idiotsäkra, men t.ex. tändning som baseras på en batteridriven funktion kommer väldigt nära – ingen kraft i batteriet, ingen explosion. Samtidigt ska inte heller minfaran överdrivas, den tragiska sanningen är att odetonerad ammunition på många håll tenderar att bli ett minst lika allvarligt problem. Den finska industrin är väl rustad att inleda utvecklingsarbetet med kort förvarning, och vi kan nog räkna med prototyper ute på försök inom ett år eller två räknat från ett utträde ur fördraget.
