20 juli är en av årets viktigaste dagar, både för Bundeswehr och för det tyska civilsamhället. Det är dagen, när militära och civila kretsar i Tyskland gjorde ett genomtänkt, noggrant planerat men misslyckat försök att störta hela det nationalsocialistiska samhället och återupprätta rättsstaten. Den mest kände 20-juli-mannen är Claus Schenk Graf von Stauffenberg, som också utförde attentatet och därefter satte igång statsvälvningsforsöket. Dramatiken har bl a skildrats i filmen Valkürie – det var lösenordet. Efter misslyckandet greps och avrättades ett mycket stort antal av deltagarna. Även familjerna drabbades.
En av de överlevande var Marion Gräfin Dönhoff, som skulle bli en av Tysklands viktigaste journalister. Hennes insatser vid flykten från Ostpreussen har bl a inspirerat till filmserien Die Flucht. Marion Gräfin Dönhoff hade varit kurir mellan olika grupper och enskilda i motståndsrörelsen, men ingen av de gripna avslöjade henne. Hon kände alltså flera av de viktigaste gestalterna personligen och har skildrat dem i sin minnesbok ”Um der Ehre willen” – Erinnerungen an die Freunde vom 20. Juli (Siedler Verlag 1994). En av dem hon lärde känna var den då 24-årige bataljonchefen Axel von dem Bussche (f 1919). Han tillhörde det berömda regementet IR 9. Ur IR 9 avrättades 18 officerare efter 20 juli.
Vid två tillfällen sökte Axel von dem Bussche upp Marion Gräfin Dönhoff på hennes gods Quittainen i Ostpreussen (nu i Polen). Hon hade nämligen vidsträckta kontakter inom motståndsrörelsen, också inom dess civila grenar. Hon beskriver Bussche som storväxt, blond, energisk, trygg i sig själv – men också mycket känslig när det gällde lögn och opålitlighet. Marion Gräfin Dönhoff var medveten om planerna. Detta var hösten 1943. I ett brev hade Bussche skrivit: ”De soliga höstdagarna i skogen och sjölandskapet syns präglade av den ljusa klarhet som en soldat känner före angreppet.”
Axel Freiherr von dem Bussche var 18 år när han blev officersaspirant vid IR 9 år 1937. 1942 blev delar av den i Tyskland stationerade reservarmén ockupationsstyrkor i västra Ryssland. Bussche var då regementsadjutant. Därigenom kom han att uppleva SS massaker på 2000 judar i Dubno. De tvingades att först gräva en massgrav, därefter beordrades de ner i graven och sköts. De föll i lager efter lager. Denna upplevelse förändrade Bussche. Från denna stund anslöt han sig till det militära motståndet.
År 1943 var han kapten och bataljonchef på östfronten. Den militära grenen av motståndsrörelsen hade då redan fattat beslutet att genomföra en statsvälvning. Den skulle inledas med ett attentat mot Hitler. Axel von dem Bussche förklarade sig beredd att genomföra attentatet. Man har ofta undrat över att motståndsrörelsen dröjde ända till 20 juli med att genomföra sin plan. Sanningen är att de inte alls dröjde. Tvärtom fanns flera planer tidigare, men det var utomordentligt svårt att komma nära Hitler. Även de högsta officerarna måste lägga av sig sina personliga vapen innan de fick möta Hitler. Denne följde aldrig några i förväg uppgjorda program. Om han en dag skulle vara i Paris, så befann han sig istället i Wien. Det attentat som Axel von dem Bussche skulle genomföra skulle ha kunnat lyckas, om det inte hade varit för det allierade bombflyget.
Planen hade uppgjorts av general Henning von Tresckow, stabschef vid Heeresgruppe Mitte. Bussche skulle förevisa den tyska arméns nya vinteruniform i november 1943. En ung frontofficer, det passade Hitler precis. På kroppen skulle då Bussche apterat en sprängladdning, som skulle utlösas med tidsinställning. Bomben hade anskaffats av major Joachim Kuhn (f 1913), som tillhörde staben vid Heeresgruppe Mitte, under von Tresckow. Denne var ledare för det militära motståndskretsarna på östfronten. Kuhn var en av Stauffenbergs nära vänner. Det planerade attentatet, Valkürie, skulle vara inledningen till ett fullständigt maktövertagande enligt en plan, som Hitler själv undertecknat, utan att ana sammanhanget. Planens syfte var att säkra makten vid ett eventuellt folkligt uppror. Det verkliga syftet, som Hitler inte anade, var att ge armén möjlighet till ett maktövertagande. Attentatet mot honom själv skulle vara startsignalen. Allt var berett. Men – i den avgörande stunden angrep allierat bombflyg tåget med de nya vinterunifomerna. Förevisningen blev inställd. Ännu en gång verkade en möjlighet öppna sig, när i början av januari en sändning med nya uniformer var på väg. Då ingrep von der Bussches brigadchef: ”Jag kan inte tillåta att mina bataljonchefer används som mannekänger!”
Kort därefter blev Bussche svårt sårad. Ett ben måste amputeras, och han hamnade på ett SS-sjukhus. I sin trosspackning under sängen hade han bomben. Gestapo anade inte vad som fanns under sängen, när de förhörde honom. En besökare lyckades smuggla ut bomben, som senare överlämnades till Stauffenberg, och denne detonerade den 20 juli. Men återigen misslyckades attentatet. Hitler överlevde, och statsvälvningen som redan satts igång, slogs ner. Stauffenberg avrättades samma kväll.
Några veckor tidigare hade von Tresckow yttrat till Bussche: ”Attentatet mot Hitler måste genomföras, till varje pris. Skulle det misslyckas, måste ändå statsvälvningen försökas. Den handlar inte längre om praktiska syftemål. Nu handlar det om att den tyska motståndsrörelsen träder fram inför världen och historien och med livet som insats har vågat ta ett avgörande steg.”
Det var ingen hemlighet för Hitler och hans säkerhetstjänster att det fanns ett utbrett motstånd mot nazismen inom både armén och flottan. Men ingen säkerhetstjänst lyckades infiltrera det militära motståndet. Axel von dem Bussche överlevde kriget.
Det gjorde också Joachim Kuhn. När det stod klart att statsvälvningen hade misslyckats, gick han över till de sovjetiska linjerna. Efter tolv år i sovjetisk fångenskap återkom han till Tyskland 1956. Om hans chef, general Henning von Tresckow, finns det olika uppgifter. Enligt en version skall han ha sprängt sig med en handgranat, enligt en annan skall han ha gått mot de sovjetiska linjerna och blivit skjuten.
Innan Henning von Tresckow lämnade stabsplatsen kvällen 20 juli, yttrade han till sin adjutant, Fabian von Schlabrendorff: ”Nu kommer hela världen att kasta sig över oss och håna oss, men jag är liksom tidigare bergfast övertygad om att vi har handlat rätt. Jag anser att Hitler är inte bara Tysklands ärkefiende, han är hela världens ärkefiende. När jag om några timmar skall träda fram inför Guds domaresäte för att avlägga räkenskap för vad jag gjort och vad jag underlåtit, så tror jag att jag med gott samvete kan stå för vad jag har gjort i kampen mot Hitler.”
Fabian von Schlabrendorff tillhörde de många officerare som greps i dagarna efter 20 juli. Också honom beskriver Marion Gräfin Dönhoff. Efter svår tortyr ställdes han inför den nazistiska ”folkdomstolen”. Den utmärkte sig bl a genom att den inte dömde efter några lagar utan efter ”det tyska folkets rättsmedvetande”. Domstolen leddes av den beryktade domaren Roland Freisler, som med smädelser och översitteri utan mått gjorde domstolen till en parodi av rättvisa. Fabian von Schlabrendorff – i det civila advokat – var emellertid fullständigt oförskräckt. Vid en allierad bombräd mot Berlin träffades folkdomstolen, och Freisler krossades under en fallande bjälke. I mars 1945 återupptogs rättegången, där Freislers efterträdare Wilhelm Crohne valde att frikänna Schlabrendorff. Men han släpptes inte utan fördes till koncentrationsläger, där han befriades av amerikanska trupper i maj samma år. Därmed avbröts alla förhandlingar, och Fabian von Schlabrendorff överlevde till krigets slut, men med svåra skador av tortyren.
I Frankfurt am Main kan man nu gå på Fabian von Schlabrendorffstrasse. I Potsdam finns Henning von Tresckowstrasse, och 1946 reste Marion Gräfin Dönhoff tillsammans med Axel von dem Bussche och Richard von Weizsäcker – senare Tysklands president – till krigsförbrytarrättegången i Nürnberg. Framför domstolsbyggnaden yttrade Axel von dem Bussche: ”Vi vill och vi måste, också vi, sitta till doms över dessa förbrytare. De har förbrutit sig också mot oss, och därför måste de även ställas till ansvar inför oss.” Det blev inte så. Förbrytarna från Tredje riket dömdes av sina besegrare, men dock med rätta.
Erik Gustaf Geijer har lärt oss att det finns en rättfärdighet i historien. Han skrev en gång: ”Det dröjer ej länge.” Det tog den gången endast två år, från 20 juli 1944 till krigsförbrytarrättegången 1946.
