I juni 2025 samlades representanter från över 100 länder till Global Digital Forum i Nizhny Novgorod. Forumet, organiserat på uppdrag av den ryska regeringen med drygt 1 000 deltagare inklusive ministrar och myndighetschefer, marknadsfördes som en plattform för internationellt samarbete kring FN:s digitala utvecklingsagenda. På ytan handlade det om att överbrygga den digitala klyftan, om AI och informationssäkerhet. I praktiken var det något annat. Ett iscensättande av rysk politik för digital suveränitet, där ”vänligt sinnade” stater från Afrika, Asien, Latinamerika och Gulfstaterna skulle knytas närmare rysk infrastruktur, ryska plattformar och ryska normer för informationskontroll.
När Maria Zakharova, talesperson för det ryska utrikesdepartementet, tog plats i panelen ”Responsible Fact-Checking in the Post-Truth Era”, blev det tydligt vad forumet egentligen handlade om. ”Ryssland kunde ha blivit cancellerat”, sa hon, ”om vi inte hade haft våra egna resurser.” Zakharova talar inte om sanktioner eller ekonomiskt beroende. Hon talar om digital suveränitet som politisk immunitet. Ett system där staten kontrollerar informationsflödet så fullständigt att internationell kritik, sanktioner och oberoende rapportering inte längre kan nå medborgarna. Det är detta system som nu exporteras till andra auktoritära regimer som ett ”multipolärt alternativ” till det öppna internet.
Digital suveränitet som verktyg för en auktoritär stat är kraftfullt. De som har kommit längst i dessa strävanden är Nordkorea och Kina. När en stat kan kontrollera hela teknikstacken, från undervattenskablar och satelliter till vilken information dess medborgare ser, vilka plattformar de använder, vem de kommunicerar med och vad de säger, då kan staten också välja att skära av omvärlden från sina medborgare. Den kan bygga sin egen sanning.
Tre månader efter Zakharovas uttalande, den 1 september 2025, trädde en ny rysk lag i kraft. Den innebär att varje smartphone och surfplatta som säljs i Ryssland måste nu ha MAX-appen förinstallerad. Appen, utvecklad av VK under statlig kontroll, marknadsförs som ”Rysslands svar på kinesiska WeChat”, en allt-i-ett-plattform för meddelanden, samtal, betalningar och myndighetstjänster. Redan i november hade MAX 18 miljoner registrerade användare, en ökning från en miljon i juni. Det är en imponerande tillväxtkurva för en obligatorisk tjänst.
Oberoende tekniska granskning av MAX gör bilden mörkare. Appen samlar systematiskt IP-adresser, geolokalisering, kontaktlistor, enhetsmetadata och biometriska uppgifter. Den övervakar all aktivitet. Registreringar, inköp, miniapplikationer, reklaminteraktioner. Appens egen integritetspolicy anger explicit att denna data kan delas med ”statliga organ och företagspartners”. Till skillnad från WhatsApp och Telegram saknar MAX end-to-end-kryptering. Allt du skriver, säger eller delar genom MAX är tillgängligt för staten. Och eftersom appen inte går att avinstallera från nyköpta enheter blir MAX gradvis obligatoriskt för att fungera i det ryska samhället.
Det vi ser utvecklas är en systematisk uppbyggnad av Rysslands övervakningsinfrastruktur. När miljontals ryssar börjar använda MAX, frivilligt eller av nödvändighet, skapas detaljerade beteendeprofiler. Kommunikationsmönster, konsumtion, förflyttningar, tjänsteanvändning. Data som kan analyseras för att identifiera oliktänkande, spåra aktivister och genomdriva social kontroll.
De digitala tumskruvarna vrids åt ytterligare. Den 7 november 2025 antog den ryska regeringen regler för centraliserad styrning av det offentliga kommunikationsnätet. Dokumentet definierar vad som räknas som hot mot internets stabilitet. Här avses exempelvis avbrott i kommunikationstjänster, störningar i kritisk infrastruktur, tillgång till resurser som är begränsade i Ryssland, och datorattacker. Information om sådana hot ska rapporteras till Roskomnadzor, som tillsammans med digitaliseringsministeriet och FSB får mandat att fastställa hur staten ska agera. Reglerna träder i kraft den 1 mars 2026. I praktiken innebär detta att det finns en centraliserad besluts- och kontrollstruktur som kan användas för långtgående begränsningar av Rysslands uppkoppling mot omvärlden. Knappen finns nu där. Hur långt den används avgörs av politisk vilja.
Definitionen av ”hot” i dekretet är anmärkningsvärt bred. Hit räknas tjänsteavbrott från nätverksfel, kritiska infrastrukturfel, tillgång till innehåll som är begränsat i Ryssland, cyberattacker och även ”oförmåga att överföra information från ryskt territorium till utländskt territorium”. Den sista formuleringen är av betydelse. Den handlar inte enbart om att blockera innehåll som flödar in till Ryssland, utan också om att kontrollera informationsflödet ut från landet. När Roskomnadzor och FSB kan definiera vad som utgör ett hot, och när de har befogenhet att godkänna åtgärdsförfaranden, existerar en färdig mekanism för total kontroll eller isolering av den ryska informationsmiljön.
I denna kontext förs mina tankar till Kinas ”Great Firewall”, som började byggas under tidigt 2000-tal och som länge har stått som referenspunkt för digital auktoritär kontroll. Men det Ryssland bygger nu är inte Kinas system från 2005. Det är den kinesiska modellen från 2025, byggd på två decennier av kinesiska erfarenheter men anpassad för ryska förhållanden. En järnridå 2.0, där kontroll av infrastruktur och massövervakning integreras sömlöst.
Den kontroll Ryssland skapar omkring sin egen befolkning sträcks också ut i ockuperade områden i Ukraina. Den 13 augusti 2025 blockerade Roskomnadzor röstsamtal genom WhatsApp och Telegram i de rysk-ockuperade områdena. Textmeddelanden fungerade fortfarande, åtminstone till en början, men möjligheten att ringa någon utanför det ockuperade området försvann. Den officiella förklaringen angav att syftet var att ”bekämpa bedrägerier och inblandning i sabotage”. Men när WhatsApp själva kommenterade blockaden svarade de att ”Ryssland försöker blockera oss eftersom vi trotsar regeringens försök att kränka människors rätt till säker kommunikation.”
I november 2025 eskalerades restriktionerna i ockuperade Krim. I oktober hade blockeringarna spridit sig till 34 ryska regioner. 40 procent av Rysslands territorium. För befolkningen i de ockuperade områdena blev konsekvenserna omedelbart påtagliga. Chefen för Luhansks regionala militäradministration uttryckte att blockaden ”effektivt beskär den sista tråden till den civiliserade världen”. Efter att Ryssland blockerat Signal och Viber i december 2024 var det WhatsApp och Telegram som gav människor möjlighet att kommunicera med familj och vänner i ett fritt Ukraina och med omvärlden. Nu är även den möjligheten borta.
VPN-tjänster fungerar rent tekniskt, men förbindelserna är instabila och samtal bryts ofta. För många äldre eller mindre tekniskt kunniga är VPN inget realistiskt alternativ. Resultatet är en ökad grad av isolation. En digital järnridå som går genom Ukraina och skiljer de ockuperade områdena från resten av världen.
Det är alltså en fråga inte bara om militär ockupation, utan också om kognitiv kontroll. När du inte kan samtala med din familj i Kyiv, när du inte kan läsa ukrainska nyheter, när du tvingas använda ryska appar som MAX för att fungera i vardagen, så förändras gradvis din referensram. Barn som växer upp i denna miljö kommer inte att ha minnen av ett öppet internet. De kommer anse MAX som normalt. De kommer inte känna till annat än statlig kontroll av informationsmiljön.
Om vi vidgar perspektiven och ser till vad detta får för betydelse och konsekvenser för Sverige och Europa, så ser jag tre primära perspektiv.
För det första demonstrerar den utveckling vi nu ser i Ryssland hur snabbt en stat kan stänga ner eller skära av tillgången till information när infrastrukturen väl finns på plats. Roskomnadzor-FSB-dekretet och MAX-appen skapades inte över en natt. De är resultatet av 15 års gradvis uppbyggnad av många olika kontrollmekanismer. SORM-systemet, som tvingar teleoperatörer att installera statlig övervakningsutrustning, infördes redan på 2000-talet. Blockering av oppositionella medier har pågått systematiskt sedan 2022. Vad vi ser nu är inte början. Det är slutfasen. När alla bitar faller på plats och total kontroll blir operativt möjlig.
Digital infrastruktur är en säkerhetsfråga. Vem äger och kontrollerar våra kommunikationssystem? Vilka juridiska och tekniska hinder har vi för att förhindra liknande centralisering av kontroll? När Ryssland kan isolera sitt internet från omvärlden i mars nästa år, vad hindrar andra regeringar i världen från liknande åtgärder i en kris, eller som ett led i det landets auktoritära utveckling?
Infrastruktur är makt. Vem som kontrollerar infrastrukturen kontrollerar informationsflödet.
För det andra visar Rysslands strategi hur auktoritära stater tänker om informationskontroll. Detta handlar inte om att censurera enskilda artiklar eller blockera specifika webbplatser. Det handlar om att skapa ett system där självcensur blir normen. När alla vet att deras privata konversationer genom MAX kan övervakas, när alla vet att Roskomnadzor och FSB kan stänga ner internet när som helst, då uppstår tystnad utan att staten behöver agera. Självcensur är den mest effektiva formen av censur, eftersom den inte kräver några synliga insatser. Den bara finns där, som en permanent skugga över varje tanke och ord.
I det ockuperade Ukraina ser vi effekterna konkret. Människor slutar ringa utomlands. De slutar dela information om vad de ser. De anpassar sitt beteende till vad de tror staten vill höra. Detta är inte kontroll genom våld. Det är kontroll genom design. Och det fungerar.
För det tredje visar detta hur snabbt digitala verktyg kan användas för ockupation och för kognitiv kontroll. Rysslands blockering av WhatsApp och Telegram i ockuperade Ukraina är ett led i en systematisk isolering av en befolkning från sin egen identitet. När ukrainare i Luhansk inte längre kan prata med sina släktingar i Kyiv, när de inte kan följa ukrainska nyheter, när MAX gradvis blir deras enda fönster mot världen, då håller Ryssland på att forma en ny verklighet.
Det som presenterades i Nizhny Novgorod är en färdig modell, en digital järnridå redo för export. När ministrar från Afrika och Asien lyssnar på Zakharova så erbjuds de alternativ där staten kan forma sin egen verklighet. MAX-appen, Roskomnadzor-systemet, GFCN-nätverket. Allt finns tillgängligt som paketlösningar för andra regimer som vill uppnå samma kontroll. Detta som började i Kina för 20 år sedan, och som idag är verklighet i Ryssland är nu en ritning som sprids globalt, land för land, app för app, kabel för kabel.
Detta är en del av vår tids hybridkrigföring. Inte stridsvagnar och artilleri, utan appar och infrastruktur. Inte enbart fysisk ockupation, utan även kognitiv kontroll.
Zakharovas hade rätt i den där panelen i Nizhny Novgorod.”Ryssland kunde ha blivit cancellat, om vi inte hade haft våra egna resurser.” En auktoritär regim som kontrollerar sin egen digitala infrastruktur är extremt svår att påverka utifrån. Sanktioner kan skada ekonomin. Diplomatiska metoder kan begränsa inflytande. Men om staten kontrollerar vad medborgarna ser, hör och tror, så kan den designa och skapa sin egen verklighet, oberoende av omvärldens fakta och berättelser.
Utvecklingen är bekymmersam. Det som började i Kina och som nu sprids och utvecklas i andra auktoritära länder, är en omstöpning av det öppna internet som varit utgångspunkt för ett globalt informationssamhälle. Det vi ser är en ökad fragmentering och även nedmontering av ett öppet internet. Rätten till information går inte att ta för given. Det går inte längre att anta att internet alltid kommer att vara öppet. Digital infrastruktur är inte neutral teknologi. Den är makt. Och den som kontrollerar infrastrukturen kontrollerar framtiden.