Résumé

This document discusses nuclear deterrence and its role in the current security landscape, particularly in light of the Russia-Ukraine conflict and Sweden’s membership in NATO. The core concept is that deterrence aims to influence decision-makers’ perceptions of risk versus reward. If deterrence fails, the situation can escalate to armed conflict, potentially involving nuclear weapons.

 

Key points from the document include:

  • Types of Deterrence: There are two main types of deterrence:
    • Deterrence by punishment: This relies on the threat of unacceptable damage to the aggressor’s homeland and population, which is the logic behind nuclear deterrence.
    • Deterrence by denial: This involves having strong defensive resources, making the cost of attack too high for the aggressor.
  • Strategic Stability: The mutual deterrence between the USA/NATO and Russia has been relatively stable. The concept of Mutual Assured Destruction (MAD), where both sides can destroy each other, was thought to prevent a nuclear attack. However, the Soviet leadership did not fully subscribe to this idea. Today, the strategic stability relies on the fact that nuclear powers have second-strike capability, through nuclear-armed submarines that are nearly impossible to detect. This means no country can eliminate their opponent’s nuclear arsenal in a first strike without facing retaliation.
  • Credibility: Effective deterrence requires high credibility. This is achieved through:
    • Technical credibility: Ensuring weapons function as intended.
    • Operational credibility: Demonstrating readiness and capability through maneuvers.
    • Communication: Clear signaling through statements by high-ranking officials.
  • Strategic Ambiguity: While some leaders, like Putin, have made explicit statements about nuclear weapon use, most state leaders maintain ambiguity, stating they will use nuclear weapons when ”vital interests” are threatened. This ambiguity makes it difficult for potential aggressors to circumvent deterrence.
  • Thresholds: There are two thresholds for nuclear weapon use. One is the defender’s, which is usually internal, and the other is the aggressor’s perception of the defender’s threshold. A strong conventional defence helps raise the threshold for an attack.
  • Nuclear Weapon Categories: Nuclear weapons are divided into strategic and tactical categories:
    • Strategic nuclear weapons have long ranges and high yields, designed to destroy large cities.
    • Tactical nuclear weapons have shorter ranges and smaller yields, intended for battlefield use.
    • Any first use will have strategic effect.
  • Consequences of First Use: The real-world use of nuclear weapons has been avoided since 1945, so any first use would be a step into the unknown. It would fundamentally change the nature of any conflict and could lead to uncontrolled escalation. There are different possible outcomes of a first use:
    • Uncontrolled escalation to a full-scale nuclear war.
    • A ceasefire, with both sides realizing the situation has changed.
    • Limited nuclear responses with some control over escalation, potentially leading to a return to conventional warfare.

 

NATO and Deterrence: Sweden, as a member of NATO, must understand the principles of nuclear deterrence because it is a cornerstone of the alliance’s defence. However, no one knows what would actually happen if deterrence fails and nuclear weapons are used.

The document also points out that the concept of nuclear deterrence is complex, with significant strategic, intellectual and ethical challenges. It has been successful in preventing large-scale wars for the past 80 years, but a desperate leader could still choose to use them.

 

 

Sammanfattning

Detta dokument diskuterar kärnavskräckning och dess roll i den nuvarande säkerhetsmiljön, särskilt med tanke på Ryssland-Ukraina-konflikten och Sveriges medlemskap i NATO. Kärnkonceptet är att avskräckning syftar till att påverka beslutsfattares uppfattningar om risk kontra belöning. Om avskräckning misslyckas kan situationen eskalera till väpnad konflikt, potentiellt med kärnvapen inblandade.

Viktiga punkter från dokumentet inkluderar:

  • Typer av avskräckning:
  • Avskräckning genom bestraffning: Detta bygger på hotet om oacceptabel skada på angriparens hemland och befolkning, vilket är logiken bakom kärnavskräckning.
  • Avskräckning genom förnekelse: Detta innebär att ha starka försvarsresurser, vilket gör kostnaden för attack för hög för angriparen.
  • Strategisk stabilitet: Den ömsesidiga avskräckningen mellan USA/Nato och Ryssland har varit relativt stabil. Konceptet Ömsesidig garanterad förstörelse (MAD), där båda sidor kan förstöra varandra, ansågs förhindra en kärnvapenattack. Dock anslöt sig inte den sovjetiska ledningen fullt ut till denna idé. Idag bygger den strategiska stabiliteten på det faktum att kärnvapenmakter har andraslagsförmåga, genom kärnvapenbestyckade ubåtar som är nästan omöjliga att upptäcka. Detta innebär att inget land kan eliminera sin motståndares kärnvapenarsenal i ett första slag utan att möta vedergällning.
  • Trovärdighet: Effektiv avskräckning kräver hög trovärdighet. Detta uppnås genom:
  • Teknisk trovärdighet: Säkerställa att vapen fungerar som avsett.
  • Operativ trovärdighet: Visa beredskap och kapacitet genom manövrar.
  • Kommunikation: Tydlig signalering genom uttalanden från högt uppsatta tjänstemän.
  • Strategisk tvetydighet: Medan vissa ledare, som Putin, har gjort explicita uttalanden om användning av kärnvapen, behåller de flesta statschefer tvetydighet och säger att de kommer att använda kärnvapen när ”vitala intressen” hotas. Detta gör det svårt för potentiella angripare att kringgå avskräckningen.
  • Trösklar: Det finns två trösklar för användning av kärnvapen. En är försvararens, som vanligtvis är intern, och den andra är angriparens uppfattning om försvararens tröskel. Ett starkt konventionellt försvar hjälper till att höja tröskeln för en attack.
  • Kategorier av kärnvapen: Kärnvapen delas in i strategiska och taktiska kategorier:
    • Strategiska kärnvapen har långa räckvidder och höga sprängstyrkor, designade för att förstöra stora städer.
    • Taktiska kärnvapen har kortare räckvidder och mindre sprängstyrkor, avsedda för användning på slagfältet.
    • Varje första användning av kärnvapen får strategisk effekt.
  • Konsekvenser av första användning: Den verkliga användningen av kärnvapen har undvikits sedan 1945, så varje första användning skulle vara ett steg in i det okända. Det skulle fundamentalt förändra naturen av varje konflikt och skulle kunna leda till okontrollerad eskalering. Det finns olika möjliga utfall av en första användning:
    • Okontrollerad eskalering till ett fullskaligt kärnvapenkrig.
    • Eld upphör, där båda sidor inser att situationen har förändrats.
    • Begränsade kärnvapensvar med viss kontroll över eskalering, vilket potentiellt leder till en återgång till konventionell krigföring.
  • Nato och avskräckning: Sverige, som medlem i Nato, måste förstå principerna för kärnavskräckning eftersom det är en hörnsten i alliansens försvar. Dock vet ingen vad som faktiskt skulle hända om avskräckning misslyckas och kärnvapen används.

Dokumentet påpekar också att konceptet med kärnavskräckning är komplext, med betydande strategiska, intellektuella och etiska utmaningar. Det har varit framgångsrikt i att förhindra storskaliga krig under de senaste 80 åren, men en desperat ledare kan fortfarande välja att använda dem.

Inledning

Denna del av projekt SV-A-R mellanrapport syftar till att ge en orientering om kärnvapenavskräckningens roll i dagens säkerhetspolitiska situation. Den är en sammanfattning av ett antal skrifter som publicerats i Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift och på projektets blogg.

Kärnvapenavskräckningen spelar en viktig roll i samband med Rysslands krig mot Ukraina. Det är i och för sig svårt att utvärdera icke-händelser och en lyckad avskräckning är just en sådan. Det är troligt att Rysslands kärnvapenförmåga har bidragit till att avskräcka USA/Nato för att direkt ingripa till Ukrainas försvar. Ryssland kunde länge avskräcka USA från att tillåta Ukraina att effektivt bekämpa mål på djupet av ryskt territorium. Ryssland avskräcker Tyskland från att förse Ukraina med attackroboten Taurus.

USA/Nato har å andra sidan sannolikt avskräckt Ryssland från att gå vidare med de hot som uttalades hösten 2021 bl a avseende Sveriges och Finlands alliansfrihet. Ryssland valde hur som helst en strategi under nivån väpnat angrepp mot väst – det nu pågående hybridkriget.

USA/Nato lyckades inte avskräcka Ryssland från att anfalla Ukraina – men det försökte man knappast heller. Tvärtom var president Biden noga med att påpeka att USA inte skulle ingripa militärt till förmån för Ukraina.

I denna artikel skall grunderna för avskräckningen som strategi diskuteras med tonvikt på kärnvapnens roll. Ämnet är viktigt dels av ovanstående skäl och kanske framför allt, för att Sverige nu är medlem av Nato vars ”avskräcknings- och försvarsförmåga bygger på en lämplig blandning av kärnvapen-, konventionella och missilförsvarsförmågor, kompletterade med rymd- och cyberförmågor.”[1]

 

Definition

Avskräckning är en strategi som i första hand verkar på det psykologiska planet. Det gäller att få den potentiella angriparens beslutsfattare (i allmänhet en stats- eller regeringschef) att avstå från ett tänkt anfall därför att risken för förlust relativt sannolikhet för vinst är för stor. Om avskräckningen misslyckas övergår den strategiska situationen till väpnad konflikt och – kanske en reell kärnvapeninsats.

Avskräckningen vilar på kapacitet, trovärdighet och kommunikation.

Avskräckning kan användas under en konflikt för att hindra vertikal eller horisontell eskalering. Det förra fallet innebär utnyttjandet av kraftigare vapen än tidigare – läs kärnvapen. Det senare innebär att angripa ett nytt geografiskt område – exempelvis ett ryskt angrepp på Moldavien.

Det finns en mycket omfattande teoretisk litteratur kring kärnvapnen och avskräckning. I allmänhet skiljer man på avskräckning som straff (deterrence by punishment) och avskräckning som hinder (deterrence by denial).  I det förra fallet består avskräckningen i att angriparen måste förvänta sig att den angripne kan förorsaka angriparen oacceptabla skador på det egna landet och dess befolkning. Detta är kärnvapenavskräckningens logik.  I det senare fallet har (bedöms ha) försvararen så starka resurser i beredskap att angriparen kan tillfogas så stora förluster i tid och/eller resurser att angreppet inte bedöms vara värt insatsen. Detta var logiken bakom den svenska ”krigsavhållande” strategin under det kalla kriget.

Båda fallen kan beskrivas som förhållandet mellan förväntad vinst relativt riskerad kostnad. Det gäller för försvararen att trovärdigt öka kostnaden och samtidigt minska sannolikheten för att vinsten uppstår.

I kärnvapenfallet är kostnaden ”oacceptabel” d v s alltid större än tänkbar vinst givet att det är troligt att försvaren kan åstadkomma denna kostnad tack vare sin förmåga att svara på ett kärnvapenanfall med ett förödande nukleärt svar – ”andraslagsförmåga”. I det konventionella fallet är det snarare försvararens förväntade förmåga att förneka den anfallande vinsten som är avgörande.

 

Strategisk stabilitet

Den ömsesidiga avskräckningen USA/Nato – Ryssland har som visats ovan visat sig stabil.

Under det kalla kriget myntades det dubbeltydiga begreppet MAD – Mutual Assured Destruction. Eftersom båda sidor hade förmåga att förgöra den andra bedömde man att det inte fanns incitament att inleda ett kärnvapenangrepp.

Men, det visade sig efter att arkiven öppnats efter det kalla kriget att Sovjetledningen inte hade delat denna syn härstammande från amerikanska tankesmedjor. I ett anfall mot Västeuropa planerade man att sätta in omfattande anfall med kärnvapen (och kemiska vapen) mot västs försvarsställningar. Det fanns också en stor oro för att väst skulle lyckas slå ut den sovjetiska ledningen. Därför planerade man för principen ”use them or lose them”. Samtidigt var naturligtvis den sovjetiska ledningen medveten om konsekvenserna av en omfattande kärnvapenanvändning i Centraleuropa. En sådan skulle med all säkerhet ge egna förluster på grund av behov av att passera radiakbelagda områden – tester genomfördes med stora förluster som resultat. Vidare skulle den önskat snabba framryckningen vara mycket svår att genomföra i ett område där allt var raserat.

Avskräckningen bygger idag på att ingen av kärnvapenstaterna har kapacitet till ett första slag. En sådan kapacitet skulle innebära en förmåga att i ett slag slå ut, i alla fall huvuddelen, av motståndarens kärnvapen och därmed reducera en svars-attack (retaliation) till ett minimum.  Om en av staterna hade förstaslagsförmåga skulle den angripne ha att välja på att slå tillbaka medan angriparens vapen är på väg – launch on warning – eller acceptera angreppets resultat. Launch on warning skulle i sin tur kräva ett mycket snabbt beslut grundat på ett osäkert underlag. Flera fall av falska alarm inträffade under det kalla kriget. Den strategiska situationen skulle vara extremt instabil eftersom, i praktiken, den som anföll först vann. Om man nu kan tala om att ”vinna” i kärnvapensammanhang.

Så är lyckligtvis inte fallet.

Det som verkligen skapade, och skapar, den strategiska stabiliteten är att såväl väst (Frankrike, Storbritannien och USA) som Ryssland samt Kina har andraslagsförmåga medan Indien är på väg att skaffa sig denna förmåga. Tack vare att dessa länder alltid har minst en strategisk atomubåt (ubåt med strategiska kärnvapenrobotar) på patrull och tack vare att dessa är extremt svåra att upptäcka kan ingen av kärnvapenmakterna med säkerhet slå ut motståndarens kärnvapen utan måste räkna med att ”andra svar” d v s en kärnvapenattack i retur.

Det finns visserligen försvar mot ballistiska robotar (ABM – Anti-Ballistic Missile) men inget system är tillräckligt ”vattentätt”. Det finns också allt fler vapen som inte är bekämpningsbara med ABM som den ryska långräckviddiga (>10 000 km) torpeden Poseidon och så kallade hypersnabba (> Mach 5), manövrerbara robotar.

 

Doktrinens roll

Doktrinen förvandlar resurserna – mänskliga som materiella – till strategi. Doktrinen skall skapa förtroende hos vänner och respekt hos (potentiella) fiender, den måste alltså kommuniceras på ett övertygande sätt. En ny doktrin skapar ett stort intresse. I de flesta länder är kärnvapendoktrinen mycket stabil över tid. Dess kungörande får lätt något av trosbekännelse över sig.

Undantaget är Putin som, under det pågående kriget, har kungjort ett antal tillägg till den ursprungliga doktrinen vilket inte nödvändigtvis skapat mer respekt. Uppenbarligen har han uppfattat ett behov att förstärka kärnvapnens avskräckningseffekt och sett sig tvungen att skapa större osäkerhet i väst om förutsättningarna för rysk kärnvapenanvändning. Vad som ursprungligen sagts om existentiella hot på Rysslands överlevnad har luckrats upp väsentligt. Fortsatt finns dock inga tydliga tecken på att den ryska statsledningen uppfattat sin överlevnad som faktiskt hotad ens i samband med ukrainska motoffensiver på ryskt område – vilket minskar hotens trovärdighet.

Putins bedömningar av trovärdigheten i västsidans kärnvapendoktriner inom ramen för Nato torde bygga på antagandet att USA inte är berett att offra New York för en mindre stat/stat i Europa. Samtidigt vet han inte vilka möjligheter västsidan har att slå tillbaka mot ett ryskt kärnvapenangrepp asymmetriskt, anonymt eller ”by proxy”.

 

Trovärdighet – signalering

Doktrinen är alltså en del av vad vi kallar den strategiska signaleringen. Dess syfte är, i detta fall, att underbygga trovärdigheten i kärnvapendoktrinen. En effektiv avskräckning kräver en mycket hög grad av trovärdighet.

Strategisk signalering kan delas upp i tre komponenter: skapa teknisk trovärdighet, skapa operativ trovärdighet och kommunikation.

Den tekniska trovärdigheten ska göra det troligt att vapnen sätts när statschefen så bestämmer, och bara då. Varje del av kedjan beslut – vapen i målet måste fungera. Detta kan till viss del testas och visas i övningar. När Royal Navy två gånger under 2024 misslyckats med testning av sin ballistiska robot Trident[2] innebär detta en klar minskning av trovärdigheten.

Kärnvapnet i sig måste också testas bl a säkerhetsskäl. Detta kan inte längre göras reellt på grund av förbudet mot sådana tester (Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty (CTBT)) utan måste simuleras. Frankrike har en sådan anläggning till vilken Storbritannien har tillgång i enlighet med Lancaster House Treaties från 2010.

Den operativa trovärdigheten skapas genom manöver. När Ryssland anföll Ukraina den 24 februari 2022 vidtog Frankrike den exceptionella åtgärden att förstärka den patrullerande ubåten med ytterligare två och visade därigenom hur allvarligt man såg på läget.  Patrullerna med en strategisk atomubåt omgärdas av stora säkerhetsåtgärder. Endast i yttersta nödfall kan en patrull avbrytas, vilket i så fall kräver en stor skyddsoperation. Hela systemet måste fungera. När det framgått att Royal Navy inte har haft en attackubåt till sjöss under lång tid[3] innebär detta en minskning av trovärdigheten. Attackubåtarna spelar nämligen en viktig roll för avskräckningen som skydd, speciellt vid in- och utlöpande, och som sparringpartner till de strategiska ubåtarna.

I all strategisk signalering spelar uttalanden, artiklar med mera av högt uppsatta politiker, tjänstemän och officerare en viktig roll. Analytiker granskar sådan kommunikation för att se om det plötsligt uppstått någon avvikelse, något nytt eller en tveksamhet. Detta är givetvis särskilt viktigt i samband med avskräckningen där doktrinen och dess uttolkning spelar en så viktig roll. När premiärminister Jeremy Corbyn 2014 deklarerade att han aldrig skulle sätta in kärnvapen så undergrävde han de facto Storbritanniens avskräckning.

President Putins uttalanden avseende kärnvapens eventuella användning är ett specialfall eftersom dessa är direkt knutna till det pågående kriget. Samtidigt, Putin – en diktator – sätter in kärnvapen när han anser att detta är lämpligt – doktrinen är till för extern kommunikation.

 

Strategisk tvetydighet

President Putins ganska precisa uttalanden är närmast en anomali. Det vanliga är att statschefers (motsv)[4] uttalanden i doktrinfrågor är tvetydiga. Frågar man president Macron om när franska kärnvapen kan sättas in kommer han att svara ”när Frankrikes vitala intressen hotas”. Frågan om vilka dessa är kommer inte att besvaras. Detsamma gäller i de flesta andra kärnvapenländer.

Denna tvetydighet ger beslutsfattaren handlingsfrihet. Den skapar också osäkerhet hos den potentielle angriparen som inte kan veta exakt i vilken situation en kärnvapeninsats är trolig. För OM han visste det skulle denna situation kunna kringgås. Detta är också problemet med Putins många uttalanden. Dessa har karaktären av ”röda linjer”. Men om hotet inte utlöses vid passage av den röda linjen förlorar det i trovärdighet vilket har skett flera gånger under det pågående kriget.

 

Trösklar

Ovanstående resonemang leder till frågan om trösklar för insats.

Principiellt finns i varje läge två trösklar. Den ena är försvararens och anger i vilket läge en kärnvapeninsats kan/bör/måste genomföras. Som framgår ovan är denna tröskel en intern fråga – sannolikt bara mellan beslutsfattaren/-na och dennes/deras närmaste rådgivare.

Den andra tröskeln är den som den potentielle angriparen tror att försvararen har. Om han tror att tröskeln är lika hög eller högre än vad den är fungerar avskräckningen. Om han underskattar tröskeln minskar avskräckningens trovärdighet. Det är därför som signaleringen är så viktig.

En viktig del av försvararens tröskel är den konventionella försvarsförmågan. Ett svagt konventionellt försvar gör att handlingsfriheten i en hotsituation blir låg samtidigt som en kärnvapeninsats för försvar av ett icke vitalt intresse inte är trovärdig. Den konventionella försvarsförmågan bör vara så hög att en angripare måste göra en stor insats för att övervinna den och därmed tydliggöra sina intentioner. Sveriges roll i Nato är bl a att bidra till Natos tröskelförmåga. Angriparen måste hindras från att använda ”salamitaktik” d v s små angrepp som sammantaget undergräver försvararens förmåga till ett effektivt försvar och till slut ställer försvararen inför ett fait accompli.

Två exempel kan belysa denna viktiga regel. På 1950-talet följde USA strategin Massive Retaliation – massiv vedergällning. Denna innebar i princip att varje angrepp skulle mötas med ett massivt kärnvapensvar. I situationer där detta var orimligt hade man alltså ingen eller liten handlingsfrihet. Putin hade deklarerat att varje angrepp mot det ryska territoriet skulle utlösa en kärnvapeninsats. Men när Ukraina genomförde sin relativt begränsade operation mot Kursk så skedde inte detta – priset hade varit för högt.

Här finns en stor mängd obekanta faktorer. Skulle en insats av kärnvapen i rymden som slår ut USA:s möjligheter att använda denna för kommunikation eller spaning tvinga fram ett kärnvapensvar? Vad gäller för ett massivt cyberangrepp?

Detta är i grunden ett psykologiskt spel mellan de aktuella statscheferna. Hur kommer president Putin till exempel att bedöma president Trumps beslutskraft, förmåga att kommunicera på ett trovärdigt sätt och tolka inkommande underrättelser?

 

Strategiska, slagfälts- och taktiska kärnvapen

Sedan 1950-talet har kärnvapnen delats in i strategiska och taktiska (substrategiska). Sedermera har andra beteckningar införts. Skillnaden är att de strategiska skall vara krigsavgörande medan de taktiska (slagfältskärnvapnen) skall ge vinst på slagfältet. Det som skiljer vapnen åt är räckvidd och styrka. Definitionerna är dock omdiskuterade.

Ett strategiskt kärnvapen har en räckvidd om tusentals – åtminstone 8 000 – kilometer och en potentiell laddning om många megaton (stridsspetsens laddning kan i allmänhet ställas in på olika nivåer) fördelat på ett antal, stridsspetsar. Det har kapacitet att ödelägga en storstad.

Ett taktiskt kärnvapen har kortare räckvidd och en förhållandevis mindre (på senare sig möjligen också variabel) laddning även om effekten också som i fallen Hiroshima/Nagasaki var förödande. Under det kalla kriget hade exempelvis USA såväl landminor som artillerigranater med kärnladdningar.

I Europa finns idag cirka 100 ”taktiska kärnvapen” i form av den amerikanska bomben B-61 som är utplacerade på fem flygbaser i Europa enligt det så kallade Nuclear Sharing-programmet. Dessa baser är Aviano och Ghedi i Italien, Büchel i Tyskland, Incirlik i Turkiet, Kleine Brogel i Belgien och Volkel i Nederländerna. Bomberna ska enligt detta program överlåtas av USA till värdlandets flygvapen i samband med en insats.

En första insats av kärnvapen, oavsett från vem och mot vem, kommer emellertid att ha en enorm strategisk effekt. I den meningen kan kärnvapen inte uppfattas som taktiska innan kärnvapenkriget brutit ut.

 

Vad händer efter en första insats?

Kärnvapen har inte använts reellt sedan Nagasaki 9 augusti 1945. All användning sedan dess har varit virtuell – avsedd att hota, avskräcka etc. Svaret på rubrikens fråga är därför, det vet vi inte. Mänskligheten skulle i en sådan situation vara på okänd mark. Det finns naturligtvis ett närmast oändligt antal studier och analyser av denna viktiga fråga men ingen vet vilka beslut de ansvariga faktiskt skulle ta i denna situation.

I den europeiska diskursen diskuteras denna fråga dock ganska lite utom som ett allmänt katastrofscenario.

Det är troligt att kärnvapenstaterna skulle göra sitt yttersta för att hindra att kärnvapentröskeln överskreds. Den 15 november 2022 attackerades, av allt att döma, den polska byn Przewodów av en rysk robot som dödade två personer. Senare visade det sig att det var fråga om en ukrainsk luftvärnsrobot som kommit på avvägar. Det intressanta är hur Ryssland mycket tydligt signalerade att det INTE var fråga om ett ryskt anfall som skulle kunnat utlösa Natos artikel 5. Den strategiska kommunikationen (STRATCOM) mellan stormakternas politiska och militära ledningar spelar en viktig roll i dessa sammanhang.

Den amerikanska doktrinen anger att varje fientlig användning av kärnvapen oavsett plats och styrka ändrar, på ett fundamentalt sätt, den aktuella konfliktens karaktär och leder potentiellt till en okontrollerbar eskalering. USA måste därför kunna avskräcka från såväl omfattande som begränsade attacker från en rad olika motståndare. Förmågan att avskräcka från begränsade attacker anses särskilt viktig med hänsyn till att vissa stater har utvecklat strategier som baseras på hot om kärnvapeninsats i syfte att avsluta en konflikt på fördelaktiga villkor.

Den franska doktrinen utesluter användning av kärnvapen som vapen i krigföring.

Den brittiska doktrinen är oklar på denna punkt. UK Nuclear Posture anger dock att man tillsammans med övriga P5 (de fem permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet) lagt fast att ”a nuclear war cannot be won and must never be fought” och att kärnvapen “should serve defensive purposes, deter aggression, and prevent war”.

I princip finns det tre alternativ.

Vi utgår från att den första insatsen inte är strategisk d v s ödelägger exempelvis New York eller Moskva. I ett sådant läge torde det totala kärnvapenkriget vara svårt att undvika.

I det första alternativet, det kanske oftast diskuterade, sker en okontrollerad eskalation till allmänt kärnvapenkrig. Eftersom en sådan utveckling skulle leda till mänsklighetens utplånande är detta alternativ mindre troligt. Men tillräckligt troligt för att leda till yttersta försiktighet. Och det är just detta – den mer eller mindre troliga men inte omöjliga katastrofen – som gör att kärnvapen trots allt inte använts på snart 80 år. På så sätt har beslutet att 2024 ge Nobels fredspris till Nihon Hidankyo närmast stärkt avskräckningen genom att levandegöra vad ett kärnvapenkrig skulle innebära. Som ovan visats spelar STRATCOM en viktig roll i detta sammanhang.

I det andra alternativet leder till den första användningen till någon sorts vapenvila. Båda (alla) sidor inser att spelet har bytt karaktär och ”cooler heads prevail”.[5] Detta skulle exempelvis kunna vara resultatet av en mycket begränsad kärnvapeninsats avsedd som ”en sista varning”. Ett exempel skulle kunna vara en insats mot en punkt i havet. En sådan insats är förutsedd i den franska doktrinen men andra skulle naturligtvis också kunna göra en sådan begränsad insats även om den skulle strida mot doktrinen ”ingen första användning”. Insatsen skulle ackompanjeras av intensiva samtal mellan aktuella statsledningar.

Ett tredje alternativ är att insatsen leder till begränsade kärnvapensvar men båda sidor utövar kontroll över eskaleringen – eventuellt i kontakt med varandra. Kriget övergår sedan till ett mer konventionellt krig eventuellt ”understött” av taktiska kärnvapen.

I en akut beslutssituation står därför en beslutsfattare inför ett fruktansvärt dilemma med oöverblickbara konsekvenser. Beslut måste dessutom fattas på mycket kort tid i en sannolikt svåröverskådlig situation.

 

Kärnvapenkrig

I princip har alltså alla P5, de fem permanenta medlemmarna av Säkerhetsrådet, sagt att kärnvapenkrig inte är möjligt. Men i ett värsta-fallscenario kan detta givetvis kunna komma att ändras.

Kärnvapenkrig och dess konsekvenser för krigföringen diskuterades livligt på 1950-talet i Sverige. Övningar i skydd mot radioaktiv beläggning genomfördes åtminstone till början av 1970-talet. Scenariot diskuteras också i General Sir Hacketts böcker om det tredje världskriget från 1980. De sovjetiska planerna på en kärnvapenunderstödd invasion av Västeuropa har också diskuterats av the Parallel History Project som nu verkar ha upphört.[6]

Den viktigaste slutsatsen är kanske att en offensiv genom ett område som utsatts för kärnvapenanfall skulle vara mycket svår dels på grund av hindrande fysisk förstörelse och dels som resultat av radiakbeläggning.

Sverige planerade på sin tid för att kunna slåss i en miljö präglad av kärnvapen. Denna kunskap har idag huvudsakligen gått förlorad. Skall den återtas? Detta är ett politiskt beslut.

 

Avslutning

Kärnvapenavskräckningen är sedan lång tid en etablerad företeelse. Sverige som medlem i Nato, en allians där kärnvapenavskräckningen utgör en grundsten, behöver förstå huvudlinjerna i denna strategi och dess komponenter.

Den kanske viktigaste insikten är att ingen vet vad som skulle hända om avskräckningen misslyckades och kärnvapen faktiskt kom till användning. En statsledning som befinner sig i en desperat överlevnadssituation (Jämför Hitler i sin bunker) kan tänkas vara beredd att beordra ett kärnvapenangrepp. Men innehavet av kärnvapen som sådant är inte liktydigt med en sådan beredskap eftersom syftet är avskräckning, inte användning. Varje diskussion i detta ämne är grannlaga med synnerligen svåra strategiska, intellektuella och etiska aspekter.

 

 

 

 

Kommendör (PA) Lars Wedin har tidigare varit militär rådgivare vid ESK-delegationen i Wien, militär sakkunnig vid UD och avdelningschef vid EU militära stab. Han är ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien, hedersledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och associerad ledamot av Académie de marine i Frankrike.

 

 

[1] NATO Strategic Concept, art. 20

[2] ww.bbc.com/news/uk-68355395

[3] www.meta-defense.fr/en/2024/08/20/royal-navy-0-ssn-at-sea-47-days/

[4] I Storbritannien premiärministern.

[5] Chefen CIA in filmen Tretton dagar.

[6] https://phpisn.ethz.ch/lory1.ethz.ch/index.html