Lördagsintervjun i Sveriges radio den 7 september med Finlands utrikesminister Pekka Haavisto handlade mycket om svensk-finsk försvarssamverkan. Denna har uppenbarligen gått långt och omfattar nu gemensam operativ planläggning för lägen ”bortom fred”. Men Haavisto ville gärna gå ett steg vidare, formalisera samverkan med ett avtal om ömsesidig hjälp.
Man kunde tolka detta som ett eko från mellankrigstiden, en undran om man kan lita på Sverige.
Sveriges Finlandspolitik efter första världskriget gick bland annat ut på att hindra att det nya landet i öster drogs in i ett europeiskt randstatssamarbete med udden mot Sovjetunionen. I stället borde det ingå i ett neutralt nordiskt block. Men Sveriges politiker hade ingenting att erbjuda av militärt skydd mot ett möjligt framtida sovjetiskt hot. Den svenske utrikesministern, högermannen Carl Hederstierna, höll 1923 ett lunchföredrag för Tidningsutgivareföreningen där han framkastade tanken om ett svenskt-finskt försvarsförbund. Han tvingades strax att avgå.
Däremot togs militära initiativ för samarbete med Finland. Under 1920-talet inleddes personliga kontakter. Axel Rappe skrev 1923 en liten skrift, Sveriges läge, där han förordade svensk-finsk försvarssamverkan. Och 1930 publicerade ett antal generalstabsofficerare, kretsen kring Ny Militär Tidskrift, bl a Helge Ljung, Axel Rappe och Carl August Ehrensvärd boken Antingen Eller. Deras tes var att Sverige i ett läge då Finland hotades endast hade två alternativ: Antingen att i samverkan med Finland möta och hejda den sovjetiska offensiven i Karelen. Till det skulle en svensk krigsmakt enligt 1925 års nedrustningsbeslut vara tillräcklig. Eller att lämna Finland att slåss på egen hand, vilket skulle bli dess undergång. Och då behövdes en rejält upprustad svensk krigsmakt – framför allt armén och flygvapnet – för att kunna möta den nya hotbilden – fienden inpå knutarna.
Inom ramen för 1930 års försvarsutredning utarbetades 13 scenarier för den svenska fältarméns överförande till Finland och för dess insättande i sydöstra Finland. Men de militära förhoppningarna om att få med dessa i försvarsplaneringen infriades inte. Och när Sovjetunionen kom med sina krav hösten 1939 blev svaret nej på finska propåer om väpnad hjälp.
Från finländskt håll har Sveriges handlande – eller brist på handlande – kritiserats från två utgångspunkter:
- Att ett tydligt svenskt stöd, ett försvarsförbund tidigt och en solidaritetsförklaring hösten 1939 skulle ha avhållit Sovjetunionen.
- Att det långtgående militära samarbetet gav den finska politiska ledningen falska förväntningar om svenskt stöd.
Att bedöma hållbarheten i sådana kontrafaktiska påståenden är omöjligt, men de historiska minnena kan nog utgöra skäl för finnarna att söka handfasta garantier.
Nu är visserligen försvarssamverkan Sverige-Finland etablerad politiskt och militärt på ett helt annat sätt än under mellankrigstiden, inte minst tack vare försvarsminister Hultqvists trägna arbete. En gemensam operativ planläggning har nu ett fast politiskt stöd.
Men för en svensk beredskap att ”gå i krig för Finland” krävs att den är förankrad i svenska folket. I dagsläget tror en mycket stor del av svenskarna att vi är neutrala, och mycket få känner till den av riksdagen 2009 antagna solidaritetsförklaringen. Någon stor iver att göra den känd har inte förmärkts från politiskt håll. (Nu tycks också statsministern ha glömt den av regeringsförklaringen att döma.)
Det är inte svårt att förutse de isolationistiska reaktioner, underblåsta av ryska trollfabriker och svenska nyttiga idioter som skulle uppstå i en kris. Det är inte lätt att föreställa sig att Sverige skulle reagera så snabbt och resolut i en kris att vi avskräcker Ryssland från att fullfölja sitt hot.
Ett fredstida fördrag med otvetydiga ömsesidiga säkerhetsgarantier skulle göra den stora skillnaden. Den politiska beslutsprocessen skulle vara avklarad, innan krisen bröt ut. Allmänheten skulle vara förberedd på att neutralitet inte längre var ett möjligt val och därmed mindre känslig för påverkansoperationer. Den gemensamma svensk-finska operativa planeringen skulle få en än fastare grund att stå på. Frestelsen för Ryssland att spekulera i förvirring, tvekan och split skulle minska och vår krigsavhållande förmåga öka.
Här finns dock ett men: Sverige-Finland kan inte behandlas som ett isolerat strategiskt område i norra Europa – som vi försökte göra i mellankrigstiden. Vi är heller inte de mest hotade länderna. Om en svensk-finsk försvarsallians ska bidra till stabilitet i hela regionen måste därför samma resonemang som ovan föras i förhållande till de baltiska staterna. Sverige och Finland kommer att ha nyckelroller i ett försvar av Baltikum, och kommer oundvikligen att dras in. Och hur ett sådant krigsdeltagande skall förankras i förväg i våra länder utan NATO-medlemskap är inte lätt att se.
