Militära pakter och allianser är tveeggade vapen. De kanske ingås i bästa avsikter för att stärka försvaret och bevara freden. Men de driver ofta rustningsspiraler, spänningen ökar, gnistan tänds och branden sprids okontrollerbart.
Två världskrig bär syn för sägen. I det första ledde Österrike-Ungerns straffexpedition mot Serbien via alliansförpliktelser och de stora mobiliseringssystemen till Det stora kriget som det då kallades. Efter två decennier kom ett ännu större, utlöst av det tyska angreppet på Polen.
Men det kom inte ett tredje världskrig, trots den oförsonliga ideologiska fiendskapen mellan maktblocken.
Till den skillnaden kan anföras många orsaker. En är lätt urskiljbar, på grund av att den var ett medvetet instrument i Natos avskräckningsstrategi: gemensam truppnärvaro.
När chefen för den brittiska militärhögskolan brigadgeneral Henry Wilson 1910 mötte sin franske kollega Ferdinand Foch frågade han vilken var den minsta brittiska styrka som skulle vara till praktisk nytta vid ett tyskt angrepp. Svaret kom ”like a rapier flash” för att citera Barbara Tuchman, ”En ensam brittisk soldat – och vi ska se till att han blir dödad.”
Men den brittiske soldaten var inte på plats vid gränsen när angreppet kom. Det blev i stället kränkningen av Belgiens neutralitet som blev casus belli för Storbritannien, men först efter svår diplomatisk vånda.
Inte heller fanns det 1939 brittiska eller franska trupper på plats i Polen, vilka skulle ha kunnat övertyga Hitler att västmakterna menade allvar med sina garantier.
Trupper på plats var däremot en viktig ingrediens i den organisation, Nato, som bildades 1951 på grundvalen av Atlantpaktsfördraget 1949. Ett trettiotal markdivisioner, bland dem fyra amerikanska, var en garanti för trovärdigheten av Artikel 5. Dess ordalag utlovade, som en eftergift till isolationistiskt lagda kretsar i USA, inte bistånd med alla till buds stående medel.
I Centraleuropa stod Alliansens trupper tätt och alla skulle engageras vid en sovjetisk offensiv. På flankerna var läget annorlunda. Här fanns, av politiska skäl, enbart nationella styrkor. Norges säkerhetspolitik byggde på ”avskrekking og beroligelse” och man avstod från permanent basering av Nato-trupp. I stället förbereddes deployering av en multinationell insatsstyrka av brigadstorlek, Allied Command Europe Mobile Force (Land), till hotade platser. Den kallades ibland Natos brandkårsstyrka, men det var lite oegentligt. Den kunde inte släcka en brand, den var en snubbeltråd som utlöste krig. AMF-styrkan övades ofta, bland annat i Skandinavien och i anslutning till de turkiska sunden.
I det nya kalla krig som nu råder har truppnärvaro åter blivit en brännande fråga. Ett hinder för en trovärdig avskräckning idag är det märkliga faktum att Nato står fast vid sitt löfte i the NATO-Russian Founding act från 1997, ”the 3 Nos”, inga större styrkor, ingen omfattande infrastruktur och inga kärnvapen hos de nya östeuropeiska alliansmedlemmarna, detta trots att Ryssland sedan dess helt demolerat det tidigare europeiska säkerhetssystemet och inlett en expansiv politik. Det spelar mindre roll för centraleuropeiska stater. Den stora ryska ångvälten är idag inte ett reellt hot, men de baltiska staterna är i samma situation som flankstaterna under det kalla kriget.
Polen har velat upphäva restriktionen men det har fallit på tyskt motstånd. Ett kompromissbeslut blev utplaceringen av bataljonsstridsgrupper i ett rotationssystem i de baltiska staterna och Polen, från (norrifrån) Storbritannien, Kanada, Tyskland och USA.
En fördragsgaranti, ”a scrap of paper” har många gånger inte avskräckt från aggression. Så den blandade truppnärvaron i Baltikum är en nödvändig förutsättning för trovärdigheten.
Frågan är om den är tillräcklig. Det är bara ju bara ett fåtal Nato-medlemmar som har soldater på plats i Baltikum och Polen. Ett snubbeltrådsförsvar måste kompletteras med snabba förstärkningar. I och med Alliansens utvidgning är dess medlemmars intressen geografiskt divergerande. En del har starkare ideologiskt frändskap med Putin än med liberala europeiska länder. Och vad hotet beträffar kan man befara aktioner som syftar till att ligga under tröskeln för vad som tydligt kan sägas vara ett angrepp som utlöser gemensam aktion enligt artikel 5 i Nato-stadgan, sådant vi kallar hybridkrig . propaganda, desinformation, cyberattacker, ekonomiska påtryckningar och ekonomiskt undergrävande, sabotage, ”små gröna män”, eller begränsade insatser av raid-karaktär. Skulle Nato nå enighet om att gå i krig för ”a Narva Grab”? Asymmetrin i insatserna gynnar angriparen. Försvararen får ta ansvaret för upptrappning av konflikten. Ryssland har ”tillskansat sig våldsmonopolet”.
Frestelser kan uppstå för Kreml att skapa ett fait accompli som sedan kan försvaras med kärnvapenhot.
I den svenska debatten hävdar Nato-motståndarna att Ryssland aldrig skulle angripa en Nato-medlem Det är uppenbarligen inte en chans som Alliansen är beredd att satsa hundraprocentigt på.
En del svenska Nato-vänner hävdar ibland att medlemskap och endast medlemskap ger garantier för hjälp om vi angrips. Det är lite för enkelt. Vid sitt besök i Sverige 2016 uttalade dåvarande vicepresidenten Joe Biden: ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”.
Med andra ord: Nato har alla skäl att stödja Sverige i händelse av en konflikt, oavsett om vi är medlemmar eller ej. Det som förändras om vi blir medlemmar är att vid då kan genomföra en operativ planläggning för våra stridskrafter. Konsekvensen av detta beskrevs sålunda av ambassadör Krister Bringéus i den av regeringen beställda utredningen Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57):
Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore sannolikt att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs. Krishanteringen – traktatsmässigt underbyggd av artikel 5 – skulle inte behöva improviseras fram, i en period av stark spänning och med snäva tidsmarginaler. Den gemensamma konfliktavhållande förmågan skulle, av allt att döma, därigenom öka.
Ett svenskt-finskt medlemskap skulle kanske inte innebära många fler soldater vid Narva-floden. Men en operativ planläggning för det nordeuropeiska området där alla demokratiska stater integreras skulle säkerligen vara starkt avhållande för Kreml. Det skulle kanske också få positiva effekter på Natos krisinsikt och sammanhållning.
För att travestera en annan amerikansk president:
Fråga inte vad Nato kan göra för oss, fråga vad vi kan göra för Nato!
