Även för en betydligt yngre amerikansk president skulle den aktuella problembördan rimligen vara något av en mardröm. Kombinationen av pågående ryska aggressionskrig i Ukraina, åtalet mot sonen Hunter, besvärande allmänpolitisk motvind i tvekampen mot Donald Trump inför höstens presidentval, mm, och så den aktuella krisen i Mellanöstern som redan i sig upptar en mycket stor andel av det amerikanska diplomatiska syret givet krisens till synes alltmer komplicerade och politiskt krävande förvecklingar, utan skymten av ljus i tunneln.
Sedan flera månader tillbaka – egentligen från ett tidigt skede i den process vars nu akuta skede inleddes med Hamas’ brutala och överraskande angrepp den 7 oktober – har paradoxen stått klar: att ett eld upphör är en nödvändig förutsättning för allt annat i området och i regionen (givet spridningsriskerna, givet särskilt den iranska faktorn) samtidigt som detta allt annat i det komplexa läggspelet omöjliggjort en överenskommelse om ett eld upphör. Och den grundläggande anledningen till denna onda cirkel är ju främst att Netanyahus kontroversiella israeliska regering, baserad på en bräcklig parlamentarisk kompromiss mellan ”Bibis” LIKUD och extremhögerpartisterna Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich, bundit sig för en ”total seger” mot ärkefienden Hamas som utesluter varje kompromiss, att Bidens USA snabbt och villkorslöst ställde sig bakom Israel och dess krigsmål och därför sett sig i princip helt förhindrat att pressa Israel till moderation i krigföringen och förhandlingseftergifter.
Tillkommer så gisslanproblematikens brinnande frågor om mål och medel, brinnande inte minst i israelisk inrikespolitik, och den stora omvärldens tilltagande vrede (flammande även i delar av amerikansk opinion som vi sett) över de enastående dramatiska humanitära konsekvenserna för den palestinska Gaza-befolkningen av den israeliska militära kampanjens utskiljningslösa verkningar, från luften och på marken. Konsekvenserna av team Bidens tidigare beslut att helhjärtat och reservationslöst ställa upp på ett Netanyahu-lett Israels vedergällningskrig har sedan tvingat USA – ett i denna och flera andra frågor starkt splittrat USA – att uppbära ett medansvar/medägarskap för den israeliska krigföringen vilket i sin tur snärjt in USA i komplicerade förhandlingar med alla berörda parter och i alla de frågor som väcks av kriget och som inte minst har att göra med vad som ska hända ”dagen efter”, efter någon form av vapenstillestånd. Utrikesminister Anthony Blinken, CIA-chefen William Burns och ett antal andra drivande krafter i Biden-administrationen har bedrivit intensiv resediplomati, senast för att få gehör och accept för Bidens ”fredsplan” lanserad för några veckor sedan, efterföljt av enigt stöduttalande i FN:s säkerhetsråd.
Den amerikanska planen manifesterade ett klassisk exempel på ”strategisk tvetydighet” genom att man där sökte överbrygga de tydliga intressemotsättningarna mellan parterna, främst Netanyahus tydliga ovilja att binda sig för ett eld upphör som kunde misstänkas bli permanent och därigenom ett hinder för de israeliska krigsmålen – och därmed en risk att koalitionspartnerna Ben-Gvir och Smotrich skulle fälla koalitionsregeringen – och Hamas’ uppenbara ovilja att acceptera vapenvila och frisläppande av gisslan om man inte fick internationellt förankrade garantier mot ett israeliskt återupptagande av kampanjen sedan gisslan släppts.
I den explosiva situation som nu råder finns all anledning att gardera bedömningar med kryss – och inte minst gäller detta situationen uppe i norr, Israels ”andra front” mot Hizbollah i Libanon som stöds av stormakten i regionen Iran – men just nu tvingas man konstatera att USA:s och andras förhoppningar om att den sofistikerade ”strategiska tvetydigheten” i Bidens fredsplan, uppbyggd på grundval av förslagselement från parterna själva i olika skeden, en fredsprocess i tre faser, skulle vara tillfyllest för att jämka samman två rimligen rejält krigströtta ärkefiender, att den ser ut att ha kört fast, trots omfattande amerikanska övertalningsförsök. Netanyahu, hårt pressad från alla håll och kämpande för sin politiska överlevnad, tycks sakna politiskt utrymme för att vare sig tumma på optionen ”total seger” eller utveckla ett trovärdigt tänkande om hur Gaza ska styras och återuppbyggas efter någon form av krigsslut. Och Hamas’ ledning kämpar fortsatt, trots enorma förluster, för sin militära och politiska överlevnad, med gisslan som återstående maktmedel, och kanske i hopp om att internationell upprördhet över den palestinska civilbefolkningens öde förr eller senare ska förmå USA – i behov av samverkan med regionens arabstater – att överge sina vapenleveranser och sitt oreserverade stöd till Israel. Det verkar alltså låst.
Så vad gör USA härnäst, kan man fråga. Frågan sammanfaller med att presidentvalskampanjen står inför en lång het sommar och att dagsaktuella prognoser numera pekar mot att krisen i Mellanöstern inte (längre) kan undgå att bli långvarig och ”messy”. Flertalet delfrågor, om krigets avslutande, i ett läge då ”krigskabinettet” i Israel övergivits av de betrodda generalerna Benny Gantz och Gadi Eizenkot, om vad som ska hända på det internationellt rättsliga området inom ICJ och – framför allt – brottsdomstolen ICC, om konsekvenserna av att tre europeiska länder, Norge, Irland och Spanien, nu beslutat erkänna en palestinsk statlig entitet, om hur en dramatiskt behövlig humanitär undsättningsoperation äntligen ska komma till stånd, flertalet dessa frågor tycks för närvarande helt enkelt sakna svar. Samtidigt som Biden-administrationen blir alltmer trängd, på hemmaplan och internationellt, av sin hittillsvarande Gaza-politik och den minst sagt komplicerade personliga relationen mellan Biden och Netanyahu (som republikanerna i kongressen inbjudit att tala inför de båda kamrarna senare i juni!).
Och under tiden mullrar en tilltagande storkrigsrisk på Israels ”andra front” uppe i norr, och Houthierna fortsätter att beskjuta fartyg i Röda havet.
Så inte torde det vara en överdrift att använda ordet ”mardröm” om det som Biden-administrationen står inför i Mellanöstern. Utöver Ukraina – och Taiwan. Hur orkar Biden, hur orkar Blinken?
