”Battles are fought in trenches but won in factories” – detta uttalande tillskrivs ofta Josef Stalin, och oavsett dess exakta ursprung så belyser det en central insikt om modern krigföring. Kontentan är att i långdragna konflikter avgörs inte utfallet av skillnader i stridstaktik, befintlig materiel när kriget bryter ut och mod på slagfältet, utan av ett lands förmåga att vidmakthålla och förstärka sin militära kapacitet genom industriell produktion och innovation, d v s av dess förmåga att snabbt växla upp sin produktionskapacitet, utveckla ny teknik och skapa operativa fördelar.
Produktions- och innovationssystemen kan inte byggas upp mitt under brinnande krig. Det mesta måste vara på plats redan i fredstid, vilket gör produktions- och innovationssystem till strategiska mål för den som försöker bedriva långsiktig påverkan eller hybridkrigföring. Hälso- och sjukvårdsystemet kan överbelastas och utmattas över tid utan att behöva attackeras på samma sätt som produktions- och innovationssystemen. En strategisk och tålmodig motståndare strävar inte bara efter att slå till mot förband och vapensystem, utan försöker långsiktigt försvaga själva fundamentet på vilket all teknisk och industriell upprustning vilar.
Fientlig makt kan ägna sig åt allt som undergräver t ex energiförsörjning, infrastruktur, utbildningssystem och tillgång till strategiska råvaror. Åtgärder som kan inbegripa allt från cyberattacker och ekonomisk påverkan till politisk destabilisering och handelsrestriktioner. Åtgärderna behöver inte vara storskaliga och allomfattande. Tänk bara på den oro alla händelser i Östersjön åsamkat vårt samhälle de senaste åren. Ofta utförs det på ett sätt som gör att det inte går att bevisa att det verkligen rör sig om just sabotage. Bra exempel på detta är uppbrutna lås till vattenverk och liknande. Det centrala är att attacken sker under tröskeln för vad som traditionellt uppfattas som krig, men med avsikten att både skrämma länder till undfallenhet och försvaga deras förmåga att försvara sig vid händelse av öppen väpnad konflikt. Man kan beskriva detta som ”sabotage by proxy”. I detta sammanhang blir kriminella gäng användbara proxyaktörer. De finns redan på plats och är redan antagonister till det samhälle som skall störas.
Produktions- och innovationskraft behöver vila på en bred bas i form av ett fungerande utbildnings- och forskningssystem, humankapital och entreprenörskap, riskkapital, råmaterial, maskinutveckling, och robust infrastruktur för kommunikation och transporter. Här ingår även en väl fungerade hälso-och sjukvård, som kan se till att humankapitalet är så välmående som möjligt. Men allra mest avgörande är energiförsörjningen: utan energi står allt stilla. Inte minst kriget i Ukraina vittnar om hur stort fokus fientlig makt kan tänkas lägga på att försöka slå ut energisystemet. Även krigets påverkan på energipriserna i bl a Tyskland, och indirekt på det tyska produktions- och innovationssystemet, gör oss varse om behovet av att bygga upp robusta energisystem som inte är beroende av stater som tydligt ger uttryck för sin antagonism.
Det är i ljuset av detta vi bör försöka förstå det som händer i USA idag. Kanske börjar vi nu närma oss kulmen i en maktkamp som pågått många år, även om det tidigare utspelats lite mer i det fördolda, där Kina stegvis stärkt sin position gentemot i första hand USA. I stället för att som Ryssland börja med att rusta upp krigsmakten, startade Kina med att bygga upp sitt produktions- och innovationssystem, för att sedan först på senare tid lägga stora resurser på att även stärka sin direkta militära förmåga och alltmer på allvar hota Taiwan. Kina kontrollerar idag en avgörande andel av världens produktion och förädling av så kallade kritiska råvaror, såsom sällsynta jordartsmetaller (rare earths), volfram, litium och grafit – alla centrala för tillverkning av avancerade vapensystem, elektronik, batterier och sensorer. Genom strategiska investeringar i gruvor världen över samt kontroll över förädlingskapacitet har Kina byggt upp ett strukturellt övertag gentemot bl a USA. Detta övertag ger inte bara ekonomisk styrka, utan skapar även en geopolitisk hävstång i händelse av en konflikt. Kina har samtidigt arbetat målinriktat med att stärka innovationssystemet. Förutom att satsa på egen utbildning och forskning, har landets innovationssystem bl a stärkts av strategiska investeringar i marknadsledande företag i Europa och USA. Till detta skall också investeringar i det globala transportnätverket läggas, genom införskaffande av bl a hamnar och megaprojektet BRI (Belt and Road Initiative). Med andra ord, Kina har under många år arbetat för att bygga upp ett starkt produktions- och innovationssystem. Det ger landet inte bara makt och inflytande över andra nationer i fredstid, utan också förmågan att vidmakthålla och förstärka sin militära kapacitet i händelse av krig.
Maktförskjutning mellan Kina och USA har inte bara påverkan på situationen i Sydkinesiskasjön, utan troligtvis också starkt bidragit till Rysslands allt djärvare agerande i Europa och Irans framflyttade positioner i mellanöstern. Framför allt republikanerna i USA har i många år målat ut Kina som det stora hotet mot USA. Det upplevda hotet från Kina rättfärdigar inte på något sätt Donald Trumps nuvarande agerande, men hjälper oss att förstå lite av det som just nu kan tänkas driva utrikespolitiken i USA. Genom tullar, exportrestriktioner och teknologiska sanktioner försöker USA bromsa Kinas tillgång till avancerade mikrochip och andra nyckelkomponenter. Syftet är att skydda USA:s teknologiska försprång (innovationssystemet), men också att minska beroendet av Kina i det egna produktionssystemet. Samtidigt blottlades hur djupt beroende västvärlden är av kinesiska leveranser – inte minst inom råvaror som är nödvändiga för försvarsindustrin.
Donald Trump verkar försöka möta hotet från Kina genom att bitvis härma det Kina gjort under årtionden. Skillnaden är att Trump saknar den kinesiska regimenens tålmodiga och långsiktiga agerande, utan verkar försöka hinna med allt under en mandatperiod. På mycket kort tid försöker Trumpadministrationen få kontroll över allt från sällsynta jordartsmetaller i Ukraina till oexploaterade naturresurser på Grönland och viktig infrastruktur (Panamakanalen). Till sist vill även Trump rikta om hela världshandeln med hjälp av tariffer och sanktioner. Allt detta resulterar i ett alltmer kaotiskt läge, där Europa och Sverige dras in oaktat varken vi vill eller inte.
För Europa och Sverige är det viktigt att nu stärka det egna produktions- och innovationssystemet. Återigen, att försämra ett lands tillgång till viktiga råvaror är en lågintensiv men potentiellt avgörande form av krigföring. Om motståndaren lyckas hindra ett land från att säkra sina försörjningskedjor i fredstid – genom ekonomisk utpressning, desinformation eller politisk påverkan – så har man i praktiken vunnit kriget innan det ens börjat. Men kanske det allra mest sårbara målet är humankapitalet. Kompetensförsörjning inom teknik, sjukvård, produktion, logistik och forskning kräver långsiktiga investeringar och ett samhälleligt fokus på bildning, innovation och försvarsvilja. Här blir inte bara naturvetenskapliga och tekniska utbildningar viktiga, utan även samhällskunskap och humaniora är viktigt. Hela samhället måste fungera för att produktions- och innovationssystemet ska kunna utvecklas. Ett samhälle som demoraliseras, splittras eller undermineras i sin tro på framtiden och sina egna institutioner är ett lätt byte – även utan att ett enda skott avlossas. Det moderna försvaret tar sin start i universitetssalar, i logistikcentra, i gruvor, i produktionsanläggningar, i hälso- och sjukvårdssystemet och energisystem – långt från skyttegravarna. Den nation som vill kunna försvara sig imorgon måste redan i dag skydda, stärka och utveckla sin produktionskapacitet och innovationskraft samt skapa ett väl fungerande sjukvårds- och hälsosystem som kan växlas upp vid behov. Det kräver strategiskt tänkande, samordning mellan offentlig och privat sektor, samt en medvetenhet om att det är i fredstid som vi kan bygga upp vår försvarsförmåga genom bildande av starka produktions- och innovationssystem.
Därför är det viktigt nu när Europa och Sverige skall bygga upp sin försvarsförmåga igen, att inkludera både produktions- och innovationssystemet i diskussionen och inte bara prata om inköp av krigsmaterial och utbildning av soldater. Som ett led i detta skall ses de olika avtalen som EU försöker få till om försörjning av ”rare earth minerals” och andra initiativ.