För några veckor sedan publicerade Försvarsmakten sitt underlag för fortsatta politiska ställningstaganden och i samband med det också Överbefälhavarens militära råd. Samma dag publicerade MSB en rapport med förslag för att stärka det civila försvaret. I debatten anförs att viktiga aspekter har glömts bort och att beslut avseende lagändringar, prioriteringar, personal- och kompetensförsörjning måste fattas mycket snart. Men ingenstans talas det om innovation som en möjlighet att höja tempot och att överraskande snabbt förändra styrkeförhållanden till svensk fördel.
Jag är enig med flera av de främsta företrädarna för totalförsvar och samhällsbyggnad, att innovationssystemen är det mest skyddsvärda vi har. Det har alltid krigats om mark och territorium, på senare år också om energi och data, men i framtiden kommer innovationssystem för ständigt ökande innovationstakt att utgöra den i särklass viktigaste konkurrensfördelen i såväl fred, kris som krig. Sverige är rankat högst i EU avseende innovationsförmåga, näst högst i världen.
Låt oss första stanna upp vid begreppet som sådant. Innovation kommer av latinets innovare, som betyder ”att förnya”. En innovation är en ny idé, till exempel i form av en produkt, lösning, affärsidé, tjänst, kemisk formel, matematisk metodik eller teknik som visar sig lovande eller fungerar. Den har inte tänkts ut tidigare av någon annan. En innovation är resultatet av en utvecklingsprocess och kreativt tänkande, oftast under en längre tid och är alltid beroende av resurser. Det kan handla om ekonomiska resurser (forskningsfinansiering, riskkapital) men i första hand personella resurser. Det är också viktigt att det finns innovationsmiljöer och system för att omhänderta innovationer och kommersialisera dem.
De formella och officiella forskningsmiljöerna är en del av innovationssystemet, en stor del av innovationerna uppkommer dock utan särskilda forskningsresurser, i företag, i offentlig sektor eller i civilsamhället. På senare år har också begreppet ”social innovation” och ”socialt entreprenörskap” uppmärksammats. Ett exempel på det är Totalförsvarsstiftelsen, som genom nätverk, mötesfora, sociala media och digitala publikationer fått en relativt stor betydelse trots sin litenhet och små ekonomiska resurser. Personer, nätverk, tankar, idéer, projekt som materialiserar innovationsprojekt som är nyttoskapande får snabbt genomslag på områden som handlar om samhällsbyggnad och samhällssäkerhet. Ett annat exempel är de improviserade lösningar som uppkom i näringslivet under pandemin.
Vi talar ibland om totalförsvar, ibland om samhällssäkerhet, och det är inte utbytbara storheter, men när det gäller att snabbt öka förmågan, förbättra effekten, öka skyddet, höja tröskeln, så är de nära besläktade. Samhällets säkerhet omfattar både inre och yttre säkerhet och just för att hotbilden är så komplex och mångfacetterad är det viktigt att se till hela samhällets säkerhet när vi bygger upp totalförsvaret. Dels för det annars blir orimligt dyrt, dels för att det annars tar så lång tid att hotbilden och/eller antagonisten gott och väl hinner försvinna eller i värsta fall – överrumpla och besegrat oss.
Innovation är enligt mig det snabbaste och billigaste sättet att öka förmågan i det civila försvaret.
Men det går inte att betrakta utmaningen genom rak kausalitet. Att ge staten resurser och mandat räcker inte. Innovationsmiljöer och system måste stimuleras, framför allt inom näringslivet. Härvidlag är det mer fruktsamt att jämföra med det tidiga 90-talets åtgärder för att öka takten i den svenska IT-branschens utveckling. Vi behöver nu den typen av entreprenörsstimulerande politik.
Säkerhet skall vara en konkurrensfördel. Svenska företag skall vara de mest robusta i världen. Svenska innovationer skall skydda IT-system över hela världen. Att bli världsledande på det här området leder också till följdeffekter. Utan det svenska IT-undret hade vi inte fått det svenska dataspels- eller musikexportundren. Innovation och entreprenörskap inom basområden leder till framgångar på en rad andra områden. Därför är det relevant att jämföra med symbiosen mellan staten och försvarsindustrin genom århundradena. Åtskilliga ”spin-outs” med civila tillämpningar har kommit ur försvarsindustrin. Det handlar om att stimulera innovation i de för totalförsvaret mest vitala områdena. Sverige har mycket goda förutsättningar för det och har bevisat det t ex genom att toppa listorna över världens mest innovativa länder.
Slutligen – det är helt avgörande att identifiera framtidens innovationsområden. Innovationsresurser måste styras till områden som artificiell intelligens, virtualisering, additiv produktion, cybersäkerhet, delningsekonomi, capability-as-a-service, cirkularitet, biomanufacturing, nanoteknologi, förnybar energi, autonomisering och liknande framtidsteknologier – liksom de sociala innovations- och entreprenörsområden som stödjer och bygger samhällssäkerhet. Alla dessa var för sig har egenskaper som skulle kunna förändra styrkeförhållanden radikalt, relativt en angripare, till en avskräckande nivå.
Vi måste dra lärdomar från kriget i Ukraina med avseende på innovation. Det ukrainska folket, samhället och det ukrainska försvaret – har visat imponerande prov på just innovation och improvisation. Nivån på deras offensiva psyops överstiger vida de flesta västliga motsvarigheter. De använder drönare och elektronik på helt nya sätt och de har lyckats hålla i gång IT- och telekomsystem trots angreppsintensiteten. Det tyder på en mycket hög anpassnings- och innovationsnivå – och förstås förmåga och vilja att ta hjälp av allierade. Vi har massor att lära av Ukraina – framför allt av attityden.
Författaren är strategisk rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.
För den som önskar fördjupa sig har författaren tidigare skrivit följande artiklar i ämnet:
https://frivarld.se/sakerhetsradet/staten-maste-inte-bli-starkare-men-smartare/
https://kkrva.se/sverige-maste-ateruppratta-det-ekonomiska-forsvaret-men-i-modern-tappning/
