Bifogad artikel (länk) – en i mängden m a a vad som förestår alldeles snart – ger en sammanställning dels av vad som faktiskt skiljer förhållandena nu – med de förändringar som genomförts m a a erfarenheterna från eftervalsdramat 2020 – från förutsättningarna 2020, dels av de tekniker som Trump och hans närmaste likväl (kan) förväntas anlita (respektive redan har anlitats) för att genomtrumfa ett maktövertagande: ”claim victory, sow doubt, disrupt”. Momentet ”sow doubt”, återlanserandet av tankefiguren att endast utbrett valfusk hindrar en säker Trump-triumf, är redan igångsatt. Och till skillnad mot 2020 backas detta upp av ett samlat GOP (Grand Old Party) och andra MAGA-krafter, inte bara enstaka lojalister.

Alla opinionsundersökningar pekar på ett rekordjämnt val, omöjligt att förutsäga.

Denna text, liksom många andra likartade och likasinnade, påminner – i allhelgonatider – om det makalöst ovissa och potentiellt dramatiska som vi har att se fram emot, inte utan bävan, de närmaste dagar. USA har, kan man hävda, hamnat i en säreget svårbedömd och svårhanterad situation, och därmed också världen i stort. Det föranleder några reflektioner och iakttagelser.

  1. I en variant vinner Trump och GOP behåller representanthuset och återerövrar senaten, en extrem vindkantring med stora också internationella konsekvenser. Eller så vinner Trump men GOP misslyckas med att återerövra senaten (alternativt. tappar därtill representanthuset); i det fallet mer begränsad presidentiell maktutövning. Samma med Kamala Harris, vinst, med eller (i det svårare fallet) utan stöd i kongressen.
  2. Hur ska USA styras i perioden mellan 5/11 och 20/1, med Biden som formell president? Oavsett om Trump eller Harris vunnit valet. Och oavsett kongressmajoritetsförhållanden. En segerrik Trump kan förutses vara ytterst ovillig att låta de jure presidenten sköta landets affärer – inklusive kritiskt krävande frågor rörande Ukraina och Mellanöstern – mandatperioden ut; det blir en utmaning för omvärlden, allierade likväl som motståndare, att tolka och förhålla sig till motstridiga signaler från ett instabilt USA. Om Harris vinner reduceras just det problemet, men även här inryms påtagliga anpassningsproblem. Som i Kalle Anka på julafton: ”vem är det som kör?”, Biden, mån om sitt eftermäle och formell president, Harris mån om att sätta sin egen prägel. Vad gör Blinken, Sullivan och Austin, m fl i detta läge. Hur kliver allierade som Netanyahu och motparter som Putin, Khamenei och Xi fram och utnyttjar läget?
  3. Mycket av detta styrs av vilket eftervalsklimat som skapas av valet (jfr den bilagda artikeln). Även utan Trump-skapad extradramatik pekar opinionsinstituten på ett så jämnt resultat – i ett så spänt och polariserat klimat – att dagar och veckor kommer att behöva ägnas åt en process av överklaganden m m, innebärande att det med betydande säkerhet kommer att ta tid att få fram ett valresultat. Regelverket talar ju om 13 december som deadline. Detta kan vara besvärande nog, en distraktion vad gäller amerikansk funktionsduglighet som västlig dominant i hanteringen av akuta omvärldskriser. Men om här tillkommer en nygammal Trumpfaktor nu innebärande akut kris för det amerikanska rättsystemet (rättegångarna, väntade amnestier, m m) och politiska system (erodering av checks and balances) hamnar dessa problem förstås på en helt annan nivå – en okänd terräng.
  4. Sedan tillkommer stora och svåra frågor om vad en Trump 2.0, oavsett valseger med marginal eller med kontroversiell knapphet, kommer att innebära, inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Bäva månde t ex flyktingar i respektive på väg till USA, och bäva månde framför allt president Zelinsky. Och många andra aktörer. Men det är ett annat kapitel. Med ovanstående bara sagt att även närtidsfrågor innebär en stor utmaning, för USA som nation och system. Mycket snart kan vi vara inne i en ”perfect storm”.
Författaren är ambassadör, fil dr, tidigare generaldirektör och statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.