Inledning
Detta är den tredje artikeln i en serie av sju, och fortsättningen på artikeln En armé i behov av förändring och Multi-domäna operationer (MDO) – en Arméangelägenhet. Denna artikel är fortsättningen kring ett övergripande resonemang avseende behovet av att skyndsamt förändra och utveckla den svenska armén för att möta en förändrad säkerhetspolitisk miljö och operativ kontext. Artikeln utgår från den tidigare argumentationen att armén snarast behöver anpassa sig till multi-domäna operationer (MDO) som doktrin och därigenom identifiera hur armén kan anpassa sig till detta koncept och operativa ramverk. För att möta dessa ansatser behöver armén förhålla sig till och möta den snabba teknologiska utvecklingen som nu manifesteras genom en förändrad operationsmiljö och utvecklade taktiska och operativa tillämpningar. Därför fokuserar denna artikel på att diskutera olika perspektiv på utvecklingen för att möta dagens eller den nära framtidens utmaningar och möjligheter.
Därutöver syftar artikeln, i enlighet med hela artikelserien, till att fortsatt tydliggöra behovet av den anpassning och transformation som krävs av armén. Ansatsen är att skapa en debatt kring arméns framtid och vägen framåt. För att lyckas med detta krävs ett öppet diskussionsklimat men också att vi som representerar armén tar oss tid och lägger kraft på att diskutera och debattera. För att stimulera detta ger denna artikel, liksom kommande, ett av flera perspektiv mot behovet av utveckling. Detta innebär att många av de slutsatser som presenteras är generella snarare än detaljerade. Denna tredje artikel är vidare genom sitt utvecklingsfokus något mer faktatung än övriga artiklar. För de läsare som har ett fördjupat intresse eller vill följa resonemangen ytterligare hänvisar vi till de bifogade fotnoterna och kompletterande referenserna. Därutöver vill vi återigen uppmana alla läsare att utmana oss med andra uppfattningar och alternativa synsätt, vilket bidrar till att skapa en öppen och välbehövlig framtidsfokuserad diskussion som armén behöver för att lyckas med sin transformation.
Lärdomar från Kriget i Ukraina
Kriget i Ukraina påvisar vikten av kvantitet och anpassningsförmåga liksom samarbete mellan stat och näringsliv. Nyckeln till snabb anpassning för Ukraina är deras egen samt vänligt sinnade staters vilja och förmåga att snabbt integrera civil och militär teknik i system av system (SoS). Därtill har ett alternativt system för materielförsörjning vuxit fram, från såväl statliga som privata källor. Exempel på detta är nyttjande av kommersiell satellitteknik för spaning och kommunikation, distribuerad spanings- och bekämpningsförmåga i form av drönare, egentillverkad kostnadseffektiv långräckviddig bekämpning samt en ominriktning av civil utvecklingsförmåga för att skapa offensiv och defensiv cyberförmåga. Eftersom Ukraina befinner sig i krig, är de påtvingade innovation på ett sätt som ett icke-direkt krigförande land svårligen kan uppbåda resurser till eller former för[1]. Kriget i Ukraina påvisar också att teknik som är ny på slagfältet, endast ger övergående fördelar i strid mellan kvalificerade och teknologiskt utvecklade motståndare. Detta gäller i synnerhet mellan krigförande stater som dels ställt om till krigsekonomi, dels visat stor acceptans för risker och förluster. I det korta tidsperspektivet har dock nya vapensystem eller ny taktisk tillämpning av teknik påvisat en hög effekt. Exempel på detta är de stora inledande framgångarna med TB2-Bayraktar, Excalibur och HIMARS. Dessa initiala framgångar har visat sig vara kortvariga på grund av den växelverkan som skett mellan medel och motmedel[2]. Utvecklingen av motmedel har i många fall varit lika dramatisk som utvecklingen av verkansmedel, vilket bland annat kan ses inom telekrigområdet och utvecklingen av anti-drönarsystem, men även avseende taktikanpassning såsom återgång till strid från befästningar och nyttjandet av truppluftvärn.
Samtidigt som ny teknik implementeras i högt tempo, påvisar dock svenska vapensystem som stridsfordon 90, Archer och pansarvärnsrobotar, sitt värde i Ukraina just nu. En pågående teknikutveckling förändrar förutsättningarna på slagfältet. Men allt förändras inte samtidigt, och väldesignade system förefaller vara adekvata längre och dessutom mer resilienta än vad som kunde förväntas. Svenska vapensystem har också fördelen att de är designade för att verka mot rysk eller sovjetisk materiel. I modern tid har svenska vapensystem utmärkt sig för att vara innovativa och har i flera fall resulterat i världsledande materielsystem. Exempel på detta är den tidiga svenska utvecklingen av takslående pansarvärnsrobotar[3] samt störtåliga luftvärnsrobotsystem[4]. Flera av dessa vapensystem har därigenom kommit att bli exportsuccéer eller kopierats av andra vapentillverkare. I och med att Sovjetunionen aldrig fullt ut anpassade sina system för att möta svenska innovativa system utan snarare normerade sina stör-, motmedels- och skyddssystem efter Natos motsvarigheter[5], har detta inneburit att flera av de svenska vapensystem som används under det pågående kriget i Ukraina är betydligt effektivare än många andra västliga system. Men trots att huvuddelen av våra nuvarande vapensystem, just nu, är effektiva mot den normerande motståndaren, är vår materiel, taktik och stridsteknik i fortsatt behov av att utvecklas och förnyas.
En armé utvecklad för Kalla kriget
Historiskt har den svenska armén rönt stora militära framgångar som en följd av innovativa lösningar, där teknisk utveckling i kombination med taktisk tillämpning varit nyckeln till framgång på slagfältet. Men ur ett militärt teknikutvecklingsperspektiv befinner sig Sverige och den svenska armén i många fall kvar i det paradigm och teknikutvecklingsperspektiv som rådde under kalla kriget. Ett parallellt teknikutvecklingsparadigm, som vi till del också befinner oss i, är en produkt av den unipolära världsordning som följde efter Sovjetunionens fall. Vi bör därför påminna oss om att huvuddelen av nuvarande effektbestämmande materielsystem härrör från det första av dessa paradigm, men att vi samtidigt även befinner oss i det andra.
Ett annat perspektiv på utveckling av taktik och teknik är, transformation out of contact respektive transformation in contact. Transformation out of contact innebär förenklat att all förmågeutveckling genomförs oberoende av direkta stridskontakter. Det medför att fokus är att integrera och anpassa nya teknologier, doktrin och taktik baserat på långsiktiga analyser snarare än motreaktion på specifika stridsförhållanden. Detta fokus utgår också ifrån ett perspektiv om att teknisk överlägsenhet medger så stora fördelar att kvalité slår kvantitet, vilket också skapar en strävan efter att inte ta personella förluster eller risker. Transformation in contact innebär istället att förmågeutveckling genomförs under en pågående konflikt eller krig, vilket innebär att flexibilitet är avgörande för att anpassa och implementera nya teknologier nära realtid. Här finns också en distinktion mellan anpassning, vilket innebär att anpassa sig till befintliga förhållanden, och utveckling, som omfattar en aktiv förändring och omstrukturering för att möta nya hot och utmaningar. Detta perspektiv innebär en förskjutning från kvalitativ överlägsenhet till att utgå från behovet av en balans mellan både kvantitet och kvalitet.
Följden av detta är en större risktagning både personellt och materiellt.[6]
Sverige och Försvarsmakten har sedan Kalla krigets slut fullt befunnit sig i ett läge där vi varit out of contact, vilket påverkar den tekniska, taktiska och materiella statusen på vår armé. Liknande mekanismer har även påverkat USA och de strategier som tillämpats, men där med fokus på att minimera egna förluster vid upprorsbekämpning och interventioner i regionala konflikter mot en underlägsen motståndare. I sammanhanget är det också viktigt att notera att bristen på geografisk buffert har spelat en central roll i Rysslands teknikutveckling, vilken drivit dem mot bland annat långräckviddig precisionsbekämpning och Anti-Access/Area Denial (A2AD).
De materielsystem vi och våra allierade har att tillgå, och den taktik vi använder oss av, utgör således ett arv från ett tidigare utvecklingsparadigm. Detta svenska utvecklingsparadigm är, som nämndes tidigare, dels rotat i kalla krigets syn på Sverige som en alliansfri stat, med ett utvecklat totalförsvar, designat för att enbart försvara Sverige. Dels rotat i ett post-kalla kriget perspektiv med en övertro på tekniska lösningar som kompensation för numerärer och därutöver baserat på en nollvision avseende förluster på slagfältet. Sverige behöver därför förändra synen på både teknik och taktikutveckling, och istället implementera ett förmågeutvecklingsperspektiv utgåendes från att möta behoven från ett storskaligt krig i en MDO-kontext och mot en kvalificerad motståndare. Detta gäller både totalförsvarets förmåga till storskalig produktion, vår förmåga till snabb anpassning, innovativ teknisk utveckling, taktikanpassning men också vår inställning till att acceptera risker och förluster. Om vi inte anpassar oss och utvecklas snabbt kommer vi inte vara redo att möta vår normerande motståndare.
Aspekter på förmågeutveckling
För att lyckas med att ta fram bättre och snabbare metoder eller processer för förmågeutveckling krävs ett utökat och kontinuerligt samarbete mellan såväl statliga som kommersiella aktörer, men också med akademin och det övriga civilsamhället. Detta har uppfattats av såväl Sverige som Nato och EU och därigenom har ett antal inom- och mellanstatliga initiativ antagits. Syftet med det är att bättre möjliggöra finansieringsstöd till innovations- och utvecklingsprojekt och därigenom knyta staten, industrin och forskningen närmare till varandra[7]. Utöver detta pågår en omfattande digitalisering av samhället vilket även kommer innebära att Natos funktionskedjor behöver digitaliseras i takt med övriga samhället. Att fortsätta som tidigare, fast med mer pengar är ingen lösning eftersom tiden saknas och att vi därutöver verkar falla tillbaka på gamla system och lösningar. Att göra som Ukraina gör just nu är dock inte en metod för Sverige att kopiera. De risker och de uppoffringar Ukraina gör kräver en extraordinär risktagning som få fredstida stater är beredda eller kapabla till. Istället argumenterar författarna av denna artikel för att lösningen består av tre beståndsdelar. Dessa beståndsdelar består av ett skifte från inkrementell (stegvis) materielutveckling till innovativ utveckling, ett fortsatt perspektiv av utveckling som system av system (SoS), och slutligen ett bekännande till prototypkrigföring.
Innovativ utveckling
Övergång från inkrementell materielutveckling till innovativ utveckling[8] handlar om att anta en bredare syn på vad utveckling är än vad som tidigare varit fallet. Utveckling i form av inkrementell materiell modernisering, förenklat och lite raljant – tjockare pansar och längre eldrör, kommer i många fall att vara fortsatt viktigt. Däremot bör vi fortsättningsvis lägga minst lika mycket fokus på utvecklingen av stridsteknik, taktik, doktrin samt organisation då det är i denna helhet som innovation åstadkoms och relativa fördelar gentemot fienden uppstår. Ett ensidigt materiel- eller teknikfokus riskerar att leda till en innovationsteater, där nya tekniska lösningar inte åstadkommer faktiska fördelar mot en motståndare eller på stridens förande. Här måste armén bli bättre på att parallellt, och synkroniserat, med införande av nya teknologier också utveckla stridsteknik och organisation, då teknisk överlägsenhet inte per automatik ger taktiska fördelar[9]. Sammanfattningsvis, ny teknik är i sig inte innovation och kan endast ge begränsade relativa fördelar. Detta faktum förtar inte att armén även fortsättningsvis måste hålla koll på teknikutvecklingen och kommande nya teknologier. Dock innebär denna bredare approach till utveckling att betydligt mer fokus måste läggas på förmågan att agera innovativt. För att detta ska vara möjligt krävs en ökad mängd tekniska- samt organisations- och metodförsök vid samtliga förband i armén, ända ner till soldatnivån.
Utveckla system av system
För att skapa fungerande och effektiva funktionskedjor krävs utveckling av system av system (SoS). SoS innebär att integrera och koordinera flera olika system för att uppnå övergripande målsättningar. Trots detta har många av dagens system utvecklats och ackrediterats utan denna helhetssyn, vilket har resulterat i ineffektiva system samt bristande interaktion mellan olika system. En förändring är dock på väg, och den börjar med att validering och verifiering föreslås ta sin utgångspunkt i SoS, och inte i enskilda system[10]. FMV och FOI kommer givetvis att ha centrala roller i detta arbete, och tar utgångspunkt i förmågor för den gemensamma striden, vilka är en förutsättning för MDO, och beskrivs i Nato som operativa funktionskedjor.[11]
Prototypkrigföring[12] (Prototype warfare)
Prototypkrigföring är en utvecklingsapproach som bejakar tempo i utvecklingen samt snabb implementering av nya teknologier för att säkerställa tekniska och taktiska fördelar[13]. Här ingår nya avancerade tillverkningsmetoder som 3D-printing samt nyttjandet av digitala tvillingar för att snabbt modifiera och förbättra prototyper utifrån användarnas feedback[14]. Prototypkrigföring bejakar den ukrainska verkligheten, det vill säga att tekniska system som tar för lång tid att utveckla och implementera i krigsförband riskerar att bli obsoleta innan de kommer i tjänst. Dessutom indikerar erfarenheterna från krigshistorien att framgång nås genom ett snabbt införande av tekniska system, vilka kan penetrera motståndarens skyddslök[15] och/eller OODA-loop. Detta innebär att armén ska sträva efter att kunna implementera ny teknik så snabbt som möjligt för att möjliggöra teknisk och taktisk överlägsenhet i duellen[16]. En ökad användning av inte helt färdigutvecklade system vid krigsförbanden har flera fördelar. Det gör soldaten bekant med modern teknologi, det driver utvecklingen av taktik och stridsteknik, och det ger försvarsindustri och stödmyndigheter värdefull information för fortsatt iterativ utveckling. Dock finns flera utmaningar med användande av prototyper, bland annat legala och säkerhetsmässiga. Prototypkrigföring kräver därför en kulturell och organisatorisk förändring och kommer att kräva en annan typ av delaktighet av relevanta aktörer jämfört med tidigare.
Pågående trender
Förutom att utveckla och förändra vår syn och våra metoder för förmågeutveckling behöver vi också identifiera och följa de tekniska och taktiska trender som kan påverka krigföringsförmågan och operationsmiljön. Den snabba teknikutveckling som vi ser just nu omfattar inte bara den militära utvecklingen utan hela samhället. Detta teknikskifte benämns ofta som den fjärde industriella revolutionen[17]. Detta omfattar bland annat ökad automatisering, utvecklad autonomi, och nya sätt att aggregera stora mängder data eller information. Den pågående tekniska utvecklingen medger nya sätt att integrera människa och maskin som tidigare inte funnits och bedöms skapa förutsättningar lika omfattande som tidigare industriella revolutioner. Detta kommer att föda framväxande och potentiellt disruptiva teknologier[18], vilket också kommer att förändra världen vi lever i och därmed innebära både risker och möjligheter. Vad gäller militär teknologi kan dessa nya teknologier ha potential att förändra formerna för framtidens krig, vilket exempelvis kan skifta balansen mellan små och stora stater. Därmed kommer strävan om att utveckla ny teknik att utgöra ett av flera centrala områden för framtidens mellanstatliga konkurrens, vilket kan leda till ytterligare ökade globala spänningar. Detta har uppfattats av Nato och i 2022 Strategic Concept[19] beskrivs de främsta teknikutmaningarna som alliansen står inför. Dessa inkluderar artificiell intelligens (AI), autonoma system, kvantteknologi, bioteknologi och teknologier för mänsklig förmågeförstärkning, rymd, hypersonik, nya material och nya tillverkningsmetoder, nya energi- och framdrivningssystem samt nästa generations kommunikationsnätverk. Alliansen vidmakthåller betydelsen av att bibehålla den relativa tekniska förmågan inom dessa nya/framväxande områden, vilket kräver att alla medlemsländer gemensamt deltar i utvecklingen av dessa teknologier.
Därutöver vill Nato etablera internationella principer för ansvarsfull användning[20] av flera av dessa områden, vilket indikerar deras potentiella kraft. De följande avsnitten beskriver några av de pågående tekniska trenderna som nu eller inom en snar framtid kommer att påverka den svenska Försvarsmakten och armén. Syftet är att översiktligt presentera dessa för att informera och resonera om deras möjligheter, inte för att förutse vad de verkligen kommer att innebära eller medge. Det fortsatta arbetet att omhänderta dessa trender till operativa och taktiska koncept ligger därför framför oss tillsammans.
Artificiell intelligens (AI)
Artificiell intelligens har utvecklats genom forskning och framsteg inom främst datavetenskap. Det är först under de senaste tio åren som militära visioner och strategier kring hur AI ska användas militärt utvecklats. USA och Kina ligger längst fram inom militär tillämpning av AI. Båda länderna satsar enorma resurser på att finna sätt att använda AI för att effektivisera, och modernisera sin krigföring. I centrum för deras inbördes visioner finns idén om att krigföringen radikalt kommer förändras. I likheterna återfinns att införa ny teknik före konceptet för dess användning, efterföljande doktriner och taktisk användning finns på plats. AI-teknik är inget undantag från detta påstående. AI har varken utvecklats av armén eller någon annan militär organisation[21] men genom att tillföra artificiell intelligens kommer krigföringen att reformeras och transformeras[22]. Flera faktorer spelar in i denna förändring. Dels den hastighet som möjliggörs av automatisering av beslutsfattande, dels den samtidighet av åtgärder som kommer att bli möjlig genom att utnyttja artificiell intelligens, maskininlärning (ML), och syntetisk djupinlärning (DL). Idag återfinns AI-tekniker integrerade i sensorer och vapensystem. AI kan möjliggöra avancerad automatisering och autonomi av sådana system. Utan AI kan inte robotik och autonoma system användas för mer kognitivt krävande uppgifter, såsom kontextuell förståelse, konsekvenstänkande eller liknande.
Utvecklingen inom det militära AI-fältet går fort. I USA arbetar DARPA[23] idag med mer än 40 olika AI-projekt som på olika sätt arbetar med utveckling av AI-modeller som ska förstå kontext, konsekvenser av handlanden och att hitta möjligheter och optioner i nya situationer. Detta kommer på längre sikt innebära att smarta mänskliga chefer förstärks av ännu smartare syntetiska rådgivare. Två konkreta exempel på hur AI-system kan skapa fördelar vid beslutsfattning har påvisats i ett pågående doktorandprojekt vid Försvarshögskolan[24]. Här framkommer att AI kan användas för att prediktera högvärdiga måls (high-value targets) geografiska positioner vilket effektiviserar uppgiftsställningar (collection taskings) till sensorinhämtning för att lokalisera målen inom ramen för targeting. En annan AI-model som tagits fram i samma avhandlingsarbete lämnar exakta rekommendationer för det mest optimala sättet (target engagement option) att angripa flertalet prioriterade mål, givet de resurser som finns tillgängliga och de funktionella målsättningar (targeting guidance and objectives) som ligger till grund för besluten[25]. På kort sikt innebär utvecklingen att den svenska armén kommer att behöva experimentera med AI och hyperkrigföring[26] för att förbli relevant. Det pågående kriget i Ukraina och Israels krig i Gaza utgör båda indikationer på syntetisk intelligens som används för att antingen fatta egna beslut eller ge råd[27]. Stavridis och Ackerman, menar att den som har utvecklat ett AI-baserat beslutsfattande som kan överträffa sin motståndare kommer att vara på den vinnande sidan[28].
Användningen av AI i militära sammanhang börjar gradvis bana väg för nya militära metoder och sannolikt nya militära teorier. Automatiserade sensor- och vapensystem i digitalt sammankopplade stridsnät kommer att ställa krav på integrationer av AI längre upp i beslutskedjan (eller nätet) för att människan ska hinna med. På sikt, och i specifika sammanhang, kommer sannolikt armén att ha kedjor/nät som inte har en människa i loopen. Det tekniska utvecklingsparadigmet innebär således även ett nytt intellektuellt paradigm med omfattande förändringar i roller och ansvar inom funktioner och i staber. Därutöver följer att säkerställa att AI-tekniken gör det som människan har avsett. Såväl USA som NATO har utvecklat principer för att möta krav på transparens, säkerhet, etc i utvecklingen av AI-tillämpningar. En del av detta och ett viktigt övervägande är hur etiska och legala överväganden kan integreras i framtidens AI-baserade vapensystem. Utvecklingen av AI går för närvarande fort men allt talar för att det kommer att gå ännu fortare imorgon. Vi har ännu inte sett eller förstått den fulla potentialen av AI.
Robotik och autonoma system (robotics and autonomous systems – RAS)
RAS representerar en tydlig disruptiv teknologi inom modern krigföring, med potential att i grunden förändra hur vi löser uppgifter. Vissa menar att autonoma drönare (swarming technology) kommer att vara den största utmaningen att hantera på framtidens stridsfält. I begreppet RAS representerar robotik det fysiska, medan autonomi representerar det kognitiva. Autonomi definieras som “the ability of a system to respond to uncertain situations by independently composing and selecting among different courses of action in order to accomplish goals based on knowledge and a contextual understanding of the world, itself, and the situation”[29]. Graden av autonomi kan variera, från fullt autonoma till semi-autonoma, där de förstnämnda kan agera helt självständigt och de sistnämnda kräver någon form av interaktion med mänskliga operatörer[30]. Kriget i Ukraina har fungerat som en testplattform för både tekniska system och taktikutveckling[31], och inom RAS-området har kriget gett oss viktiga insikter om möjligheter och begränsningar. Möjligheterna är många. I Ukraina har autonoma system som drönare nyttjats av både ukrainska och ryska förband för en komplett bekämpningskedja (kill chain), där enklare billiga drönare utgjort sensorn (target acquisition) och patrullrobotar använts för att attackera målet[32]. Erfarenheterna indikerar att detta kan göras både snabbare och ge oss högre precision, och som en följd en effektivare bekämpningskedja med mindre risk för egna soldaters liv[33].
Naturligtvis finns det utmaningar som måste hanteras. En självklar utmaning är den etiska aspekten avseende nyttjandet av autonoma vapensystem. Här är det ytterst viktigt att utveckla handlingsregler som säkerställer mänsklig kontroll, det vill säga definiera man-in-the-loop. En annan är en potentiell risk att vi skapar en illusion av att high-tech och precisionsbekämpning ersätter den blodiga och påtagligt brutala tillvaron för en stridande soldat. Det gör det inte, och detta bevisas gång på gång i Ukraina. Autonoma system är också potentiellt sårbara för cyberpåverkan vilket indikerar ett stort behov av säkerhetsåtgärder. Vi får inte heller skapa ett för stort beroende av autonoma system då detta kan bli en kritisk sårbarhet i de fall dessa system skulle bekämpas eller störas ut. Därför är det synnerligen viktigt att vi balanserar implementeringen av autonoma system med mänsklig kompetens för att skapa handlingsfrihet och flexibilitet[34].
Författarna till denna artikel anser att RAS i många avseende kommer att utgöra en viktig förmåga i arméns förmågeutveckling. Särskilt flygande drönare kommer att ge markstriden möjlighet en betydlig ökad spaningsförmåga, vilken stärkts ytterligare när dessa kan integreras i andra domäners sensorkedja. På totalen innebär detta att flygande drönare sannolikt blir taktiskt mer betydelsefulla än markgående diton. Som följd innebär implementeringen av flygande drönare i markstriden att gränserna mellan olika domäner, såsom luft och mark, blir alltmer otydliga. Här blir även cyberdomänen alltmer central, där cybersäkerhet är avgörande för att skydda och kunna använda autonoma system. Cyberangrepp, oavsett om vi eller en motståndare står för det, kommer att kunna störa och inaktivera dessa system. Detta kräver självfallet cybersäkerhetsåtgärder men också en utvecklad decentraliserad förmåga att genomföra cyberangrepp. Även här kan AI utgöra en viktig förmåga avseende detektion och föreslå åtgärder. Samtidigt utgör AI en ny dimension av risk då en motståndare kan påverka de algoritmer som AI bygger på.
Digitalisering
Tillgång till och förmåga att hantera mycket stora datamängder är en förutsättning för att hantera disruptiva teknologier likt Artificiell Intelligens. Övergången till en organisation som kan hantera mycket stora datamängder benämns digital transformation, och är en process som påverkar Nato i sin helhet, Försvarsmakten och armén kommer oundvikligen att genomgå samma process under de kommande åren. De första stegen i de svenska försvarsmyndigheternas samlade digitaliseringsresa tas i detta nu. En realitet i sammanhanget är att digitaliseringen kommer att kräva ett tätt samarbete med ledande internationella kommersiella leverantörer, vilket kommer att leda till att vi behöver ompröva vår syn på informationshantering. Hemlighållande av information kommer att handla alltmer om när/hur länge informationen behöver skyddas och allt mindre om typ av klassificering. Digitaliseringen kommer efterhand att ge helt nya möjligheter, såväl på slagfältet som på regementet, vilket kommer att ställa högre krav på kontinuerligt lärande hos arméns personal. Bland annat kommer digitaliseringen att medge Time-dominant fusion (TDF), vilket kommer att öka tempot i striden exponentiellt[35].
Rymd (space)
Rymddomänen har idag en långtgående påverkan på krigföringen och denna utveckling kommer sannolikt att öka i betydelse i framtiden. Rymddomänen skapar vid sidan om en rymdlägesbild[36], även möjligheter till stöd för kriget på marken genom detektering, positionering och kommunikation. Dessa möjligheter innebär naturligtvis motsvarande för motståndaren varvid förmågan till skydd måste utvecklas parallellt. Möjligheterna att upptäcka en motståndare med hjälp av teknik har ökat markant de senaste åren, även om en motståndares intention och vilja är svår att bedöma. För detta ändamål behöver rymdinformation ständigt fusioneras med andra sensorer. Västvärlden med framför allt USA har idag ett momentant övertag inom området. Kina har aviserat höga ambitioner inom rymdområdet, men även viljan att utan skrupler sälja kvalificerade informationsprodukter.
Rymddomänen skapar nya möjligheter men med möjligheter tillkommer nya begränsningar. För det första måste rymdtjänster ses som ett komplement som skapar möjligheter till bättre lägesbild, kommunikation och bekämpning med större precision på längre avstånd, utan ohälsosamt beroende av rymdtjänster. För det andra behöver förmågebalans råda, varvid en potentiellt skenande kostnadsutveckling ständigt måste balanseras mot det faktum att krig avgörs på marken. Rymdtjänster kan produceras på olika sätt, till exempel via upphandling av rymdindustrin, alternativt genom allierade. För det tredje måste motmedel mot motståndarens motsvarande system utvecklas i takt med medlen. Den senare är inte helt enkel att bedöma eftersom dennes teknikutveckling sällan är känd till fullo förrän svärden korsas. Rymddomänens påverkan på markdomänen är som ovan beskrivit långtgående, dock är den generella insikten alltjämt begränsad. Armén behöver härvid utveckla ett koncept för att omhänderta de förändrade förutsättningarna. Här ligger utveckling av gemensam lägesbild och ledningsmetoder, systemmålsättningar och materielsystemkrav som stödjer detta samt att genomföra organisations- och metodförsök inom området. Vidare behöver kommunikationsförmågan via satellit norr om 68:e breddgraden realiseras och implementeras.
Sammanfattning pågående trender
Att förstå att den fjärde industriella revolutionen, som sker här och nu, medger möjligheter till utveckling av disruptiv teknik, vilket kan leda till dramatiska förändringar av operationsmiljön och krigskonsten är någorlunda lätt. Men att förutspå exakt hur framtidens krigföring kommer att se ut är omöjligt, även om en del av detta kan ses eller förstås genom den pågående konceptutvecklingen av MDO. Att utveckla och identifiera potentiell teknik är dock endast den ena delen av förmågeutvecklingen. En annan och kanske den mest avgörande delen är att implementera ny teknik i ett taktiskt relevant sammanhang. En sådan implementering är ett gemensamt ansvar för all personal involverad i Försvarsmaktens utveckling och en absolut nödvändighet för att vi ska kunna bibehålla våra relativa fördelar. Som tidigare artiklar[37] beskrivit, kommer arméns utveckling som en följd av vårt Nato-medlemskap att bedrivas mer integrerat med andra nationer än vad som varit fallet tidigare. Därför måste vår utveckling harmonisera, eller i alla fall inte motverka, den parallella utvecklingen som bedrivs på försvarsmaktsnivå avseende implementering av teknik och taktik som krävs för att genomföra gemensamma operationer (exempelvis enligt NATO Joint Operations). Ett exempel är funktionskedjor som JISR, vilken är central inom Joint Operations, och som förutsätter implementeringar av teknik och standarder för att möjliggöra att data kan distribueras och användas i en sammansatt organisation eller koalition som är större än stridskraften själv. Denna teknik och dessa standarder är exempel på integrationer som föregår allt som utgör MDO. Om inte denna utveckling synkroniseras är risken stor att armén återigen befinner sig i en likvärdig situation som inledningen angav, det vill säga i en icke relevant eller suboptimerad utvecklingsprocess.
Sammanfattning
Krigföring har traditionellt sett påskyndat utvecklingen av både teknik och taktik. Denna tvekamp under konkurrerande tidsförhållanden ställer stora krav på både teknisk och taktisk anpassningsförmåga och kriget mellan Ryssland och Ukraina är inget undantag. Förutsättningarna för utveckling i krig skiljer sig emellertid markant från förutsättningarna i fred. Incitamenten är större i krig och likaså viljan att ta risker. Som tidigare beskrivits har Försvarsmakten och försvarsrelaterade myndigheter vant sig vid brist på allt, utom tid, vilket skapat egna logiker med en betydande byråkrati som konsekvens. Förmågeutveckling är på intet sätt undantaget, utan snarare kanske ett särskilt hårt drabbat område eftersom avvägningar tenderar att premiera säkra lösningar. B H Liddell Hart uttryckte att det enda som är svårare än att implementera nya idéer är att bli kvitt de gamla. Investerings- och materielplanen omfattar tolv år och är på intet sätt förskonad från detta förhållningssätt. Ska något nytt in – ska något annat ut. Prioriteringar handlar om att välja bort. Att välja bort någon eller något i en utpräglad konsensuskultur är särskilt svårt, varefter förändringar gärna undviks. Sverige och den svenska armén behöver därför radikalt förändra sitt synsätt på förmågeutveckling och utmana nuvarande paradigm för något nytt. Därför är det främst hur utveckling sker eller hur styrketillväxt kan genomföras under en pågående konflikt som vi kan lära oss från kriget i Ukraina. Inte vilken teknik, taktik eller materielsystem som bäst möter morgondagens operationsmiljö. Militär förmågeutveckling förutsätter därför en inställning om att krigsförband aldrig kan eller ska färdigställas, de bör alltid befinna sig i någon form av transition. Utveckling är således ett evigt lärande och ett kontinuerligt strävande efter att förbättra, teknik, taktik och organisation. Men även om utveckling genom ny teknik kan medge nya möjligheter och nya koncept, får vi inte förledas att tro att nya vapensystem fullt ut kan kompensera för begränsade numerärer, bristfällig träning eller beredskap. Nya vapensystem kommer inte heller ge möjligheter att fullt ut undvika förluster eller minimera den egna risken. Däremot kommer en välhanterad förmågeutveckling kunna medge tekniska och taktiska fördelar relativt vår motståndare. Baserat på det vi argumenterat och diskuterat i denna artikel finns det fyra aspekter som armén särskilt behöver beakta för att lyckas med att tillväxa och bibehålla de relativa fördelarna på morgondagens slagfält.
För det första måste det militära problemet åter utgöra officerskårens dagliga vånda och samtalsämne så att krigsförbanden åter hamnar i fokus. Så länge förvaltningsrelaterade uppgifter prioriteras kommer en reell utveckling av krigföringsförmågan att hämmas. Därför måste krigföringsförmågan åter sättas i centrum så att målmedveten utveckling leder till förbättring och inte bara en förändring. Detta innebär att vi hädanefter måste fokusera på att utbilda, träna och öva officerskåren mot en hög taktisk och operativ förmåga, snarare än att lägga onödigt mycket tid på detaljerade processer för förvaltning och produktion. Fredsrationaliteten krävs för att producera våra armé, men får inte bli normerande för officersprofessionen eller för vår utveckling.
För det andra behöver förmågan att ta sig an och välkomna nya idéer öka, vilket också är en förutsättning för innovation. Kreativitet och nyfikenhet måste odlas, uppmuntras och tillåtas ta plats i första rummet [38]. Det kräver i sin tur att chefer vågar ta risker. En kultur som tillåter avvikande uppfattningar leder till meningsskiljaktigheter men också till ny kunskap och utveckling. Därför måste också meningsskiljaktigheter ses som något positivt. Att arbeta på detta nya vis med utveckling kommer att ställa krav på personalen i armén, inte minst vad gäller öppenhet för och vilja till ständig förändring. Därmed måste också synen på misslyckande förändras, från att vara något som man vill undvika för att slippa kritik till något som ses som ett tecken på att man vågar testa gränserna för möjlig teknik-, stridsteknik/taktik- och/eller organisationsutveckling. Armén måste därför premiera de som kan och vågar tänka kritiskt och kreativt. Även detta kräver en förståelse för att det är det militära problemet som måste vara i fokus för organisationen.
För det tredje behöver armén kunna dela militära problem med innovatörer, akademin och försvarsindustrin så att idéer kan prövas direkt. Experiment- och försöksverksamhet behöver genomsyra såväl officersutbildningen som vardagen på förbanden, och former för inriktning av denna och omhändertagande av insikter från denna behöver vidareutvecklas så att verksamheten leder mot försvarsmaktsgemensamma mål. Det ställer andra krav på både Försvarsmakten och Försvarets materielverk där ett utökat samarbete och personalrörlighet mellan myndigheterna måste uppmuntras. Detta innebär också att armén aktivt måste söka samarbete med lärosäten med relevant forskning samt med kommersiella aktörer, allt för att exploatera de tekniska och taktiska fördelar som går att uppbåda.
För det fjärde måste processer förenklas så att tidskritisk utveckling, exempelvis prototypkrigföring, kan ske även i fred. Konstruktionen med systemmålsättningar är, utöver tidsåtgången, något besvärande eftersom uppbyggnaden förutsätter att vederbörande har en djupare kunskap, vilket i sin tur förutsätter experiment. Den generella tekniska kunskapen bland officerare måste därför ökas och krigsvetenskapen inte främst betraktas som en samhällsvetenskaplig disciplin. Därutöver bör officerskåren uppmuntras att skola sig inom andra och fler akademiska discipliner för att därigenom bredda kompetensen och utmana rådande strukturer.
För de som varit verksamma under något av de två tidigare utvecklingsparadigm kommer ovanstående aspekter upplevas som en stor kursomläggning, vilket också är en av huvudanledningarna till författandet av denna artikelserie. Normaltillståndet för den svenska Försvarsmakten och armén är fred och har varit så i mer än tvåhundra år, vilket medgivit och lockat till en inställning om att utveckling av krigsförband kan skjutas på framtiden, och att det som inte lösts idag, kan lösas i händelse av krig. Förvisso visar erfarenheter från Ukraina att en hög grad av risktagning tillsammans med ett kollektivt samförstånd mellan staten, samhället och industrin kan bidra med en forcerad och accelererad förmågeutveckling, men priset för detta är högt. Istället pekar dessa erfarenheter snarare på den gamla sanningen att förmågeutveckling bör vara en naturlig del av arméns vardag och därför måste grundas redan i fredstid. Detta skapas genom en taktiskt duglig officerskår, understödd av en relevant akademi, en skicklig industri samt genom ett välutvecklat samarbete med allierade och partners. Därför måste arméns personal och alla de som arbetar för vår styrketillväxt och förmågeutveckling, redan före ett krigsutbrott, det vill säga nu, ta initiativ, finna samarbeten, och genomdriva faktiska förbättringar när så är möjligt. Vår kommande styrketillväxt och utveckling av armén är beroende av allas våra gemensamma ansträngningar. Förutsättningar för att vinna krig byggs i fred. Därför är det vårt gemensamma ansvar att förbereda oss medan tid fortfarande finns.