Syftet med inlägget är att belysa de frågor som vi nu behöver ställa oss efter Rysslands angrepp på Ukraina. Det är frågor som har ett bredare och längre perspektiv än att möta den ryska aggressionen här och nu.

Våra liberala ideal kan spåras till upplysningstiden, och kanske ända till antikens Grekland. De tar sin utgångspunkt i förnuft och humanitet, innebärande att kunskap om hur världen fungerar kommer från empiri och erfarenhet snarare än vidskepelse och dogmer samt varje individs rätt till liv, frihet och egendom. En grundbult är rätten att själv bestämma hur man lever sitt liv, vilket gäller både för nationer och individer. De senaste 100 åren har dock västvärlden och de liberal ideal vi värdesätter utmanats upprepade gånger och det sker nu återigen genom Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Än så länge har diskussionen och politiska beslut främst handlat om att Ryssland ska bemötas och sanktioner har införts i kombination med diplomatiskt stöd och vapenleveranser till Ukraina. Fokus är på hur vi kan stödja det nu angripna landet och tidsperspektivet är kort. Men vad vi vill med relationen till Ryssland i ett större perspektiv och hur en sådan målbild kan uppnås har ännu inte diskuterats. Det senaste seklets utmaningar mot våra liberala ideal har hanterats på olika sätt och nu behövs en ny strategi för hur Ryssland ska bemötas i ett längre och bredare perspektiv.

Den strategi som fram till den 24 februari i år varit gällande etablerades i den optimismens anda som rådde efter murens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991. Det har ibland kallats historiens slut med en uppfattning att liberalismen segrat och att det nya Ryssland skulle integreras i den västliga gemenskapen och kanske till och med bli medlem i Nato. Ett exempel på närmandet är att ryska styrkor samarbetade med Natos fredsbevarande styrka i Bosnien 1995. En grundbult i den europeiska säkerhetsordningen, som tanken var att Ryssland skulle inlemmas i, är att varje nation själv bestämmer sin säkerhetspolitiska inriktning. Det medförde bland annat att flera länder i forna Warszawapakten och Sovjetunion blev medlemmar i Nato 1999 och 2004. Ryssland var inte positiv till den utvecklingen som skedde under samma period som den Nato-ledda luftkampanjen över Kosovo 1999 på ett icke-entydigt FN-mandat, den FN-mandaterade Nato-insatsen i Afghanistan och USA:s invasion av Irak. Sammantaget försämrades de rysk-västliga relationerna, särskilt gentemot USA, från mitten av 1990-talet och det följande decenniet.

Att förhoppningar om en samarbetsinriktad relation med Rysslands var orealistiska och att strategin vilade på felaktiga antaganden blev sedan uppenbar 2007 genom Putins tal vid säkerhetskonferensen i München. Han tog där tydligt avstånd från den gällande europeiska säkerhetsordningen och grundfundament som förtroende och samarbete inom internationella relationer samt förmedlade att Ryssland inte skulle acceptera en liberal världsordning, särskilt med USA i en dominerande global maktposition.

Ryssland, och Putin, gick från ord till handling genom kriget mot Georgien2008, annekteringen av Krim 2014 och stödet till ryska separatister i det därpå följande lågintensiva kriget i östra Ukraina. Hösten 2021 förmedlade Rysslands utrikesminister ett tydligt budskap avseende den internationella säkerhetsordningen genom att förorda en återgång till gamla tiders intressesfärer med stormakter som bestämmande inom ”sina” respektive sfärer. Det följdes av hot om ”militärpolitiska” konsekvenser mot Sverige och Finland om vi skulle bli medlemmar av Nato samt ryska kränkningar av bland annat svenskt luftrum.

Sammanbrottet för västs post Kalla-kriget strategi fullbordades med Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari i år. Det svenska politiska systemet har i stor enighet och på kort tid besluta att öka försvarsanslagen till 2 % av BNP och ansöka om medlemskap i Nato. Det är en logisk följd av Försvarsbesluten 2015 och 2020 som riktade om försvaret mot att åter fokusera på nationellt försvar och, från FB 2020, även substantiellt öka de ekonomiska anslagen.

Något som dock återstår att diskutera både i Sverige och inom den bredare västliga gemenskapen är vilken strategi vi bör ha gentemot Ryssland. Det vill säga vad är målet i relationen med Ryssland, och vilka metoder ska användas när tillgängliga medel i forma diplomatiska, informationsrelaterade, militära, ekonomiska och kulturella medel koordineras i den kampen? I den här viktiga diskussionen kan det vara klokt med några korta historiska jämförelser från tidigare angrepp på våra liberala värden.

På 1930-talets växte Tyskland fram som ett hot och bröt mot den tidens europeiska säkerhetsordning genom militariseringen av Rhenlandet 1936 och annekteringen av Österrike 1938. Det efter första världskriget etablerade Nationernas förbund hade vid Japans anfall mot Manchuriet 1931 och Italiens angrepp på Abessinien 1935 visat sig oförmögen att lösa internationella kriser. När Tyskland senare under 1938 krävde att Sudetområdet i Tjeckoslovakien skulle införlivas i Tyskland genomförde de ledande europeiska makterna förhandlingar med Tyskland vilket resulterade i den så kallade Münchenöverenskommelsen. Detta var en konsekvens av den strategi av appeasement (eftergift) som Storbritannien och Frankrike drivit sedan 1936. ”Peace in our time”, deklarerades av den brittiske premiärministern i september 1938 efter Münchenöverenskommelsen. Ett halvår senare annekterad Tyskland resten av Tjeckoslovakien och ytterligare ett halvår senare blev sammanbrottet för strategin total genom Tysklands angrepp på Polen. Det var nu uppenbart att någon sorts samarbetsbaserad samexistens med Tyskland inte var möjlig. Storbritannien och Frankrike ändrade då strategin till konfrontation och den 3 september 1939 förklarade de Tyskland krig. Sex år senare och till ett mycket högt pris av mänskligt lidande kunde Tyskland besegras. Dock dröjde det inte länge innan nästa utmaning för den liberala världsbilden blev uppenbar.

Segrarmakterna träffades vid flera konferenser i slutskedet av kriget, Jalta och Potsdam, där säkerhetsordningen efter kriget diskuterades och intressesfärer etablerades. Kort efter det andra världskriget slut skapades också Förenta nationerna i syfte att främja internationellt samarbete och där segrarmakterna fick ett stort inflytande. Tidigt stod det klart att Sovjet fruktade att väst skulle försöka tränga undan kommunismen och väst i sin tur var rädda för kommunistisk expansion västerut. I ett tal 1946 uttalade den brittiska premiärministern Churchill de berömda orden: ”… an iron curtain has descended across the Continent.” Året efter formulerades den intellektuella basen för västmakternas Kalla-kriget strategi genom den amerikanske diplomaten George Kennan. Han menade av Sovjetunionen var strukturellt svagt och att kommunismen var underlägsen kapitalism/liberalism. Därav rekommenderade han en strategi som innebar att blockera och förhindra Sovjetisk expansion samt förlita sig på att det underlägsna sovjetiska systemet till slut kollapsar av sig självt. Strategin kom att kallas Containment (inneslutning) och där militära och diplomatiska medel kompletterades ekonomiskt med den så kallade Marshallhjälpen till Europa. Strategivalet kan förklara mycket av USA:s agerande under Kalla kriget i exempelvis Grekland, Korea, Cuba, Vietnam, Nicaragua. Det är omöjligt att veta om någon annan strategi varit bättre men 42 år senare revs Berlinmuren och efter 44 år kollapsade Sovjetunionen.

Ett exempel på strategival utan att stormakter tydligt står emot varandra är den amerikanska strategin efter 11 september 2001. En terrorattack är något helt annat än en stormaktskonflikt. Det är ändå relevant att beröra den här attacken och efterföljande strategival eftersom Al Qaida och likasinnade islamistiska gruppers angriper våra liberala värden såsom humanitet, jämlikhet, individers okränkbara rättigheter och förnuft som förklaringsmodell för hur världen fungerar samt att strategin som sådan till sin karaktär är helt annorlunda en tidigare redovisade strategier. Till skillnad mot det Kalla krigets strategi saknas, åtminstone de första åren, en intellektuell bas i strategivalet. I USA:s nationella säkerhetsstrategi från 2002 anges att terrorism är fienden och att den globala terrorismen ska besegras. I den nationella försvarsstrategin från 2008 anges att vinna The Long War som de väpnade styrkornas centrala mål. Terrorism är dock en metod, nyttjande av urskillningslöst våld för att uppnå politiska mål, och är knappast en konceptuellt möjlig motståndare. Således är GWOT, Global War on Terror, som det kom att kallas ett lågvattenmärke som strategival och där många grupperingar kan uppfatta sig utpekade som motståndare utan att faktiskt vara det.

I Natos strategiska koncept från juni 2022 anges att alliansens strävar efter en rättvis och bestående fred samt en regelbaserad internationell säkerhetsordning. Huvuduppgifter definieras som avskräckning och försvar, att förebygga och hantera kriser samt gemensam säkerhet. Det betonas att Nato är en försvarsallians som inte söker konfrontation men att ryska hot eller fientligheter kommer bemötas enat och ansvarsfullt. Nato är i grunden en försvarsallians för dess medlemmar och strategin är i det perspektivet rimlig. Samtidigt kan man inte undgå att dra paralleller mellan 1936–1939 och 2014 –. Natos tänkta motståndare i ett krig var tidigare Sovjetunionen och Warszawapakten och numer Ryssland. Eftersom Ryssland gradvis sedan 2007 och med stor tydlighet sedan i februari i år visat sin sanna karaktär är det rimligt att västvärlden diskuterar vilken strategi som bäst möter hotet från Ryssland och också vilket mål vi har med relationen med landet; samexistens liknande den under det Kalla kriget eller tror vi att Ryssland, om vi väljer rätt strategi, ändå kan inkluderas i en regelbaserad världsordning och i så fall genom inneslutning/isolering eller konfrontation? Vid val av strategi behöver vi också beakta hela bredden av maktmedel – hur ska diplomatiska, informationsrelaterade, militära, ekonomiska och kulturella maktmedel koordineras? En reflektion kopplad till strategivalet är vår eventuella solidaritet med det ryska folket. Det är den ryska regimen som beslutat Rysslands agerande, inte dess folk. I vilken utsträckning ska vi beakta deras rätt att få leva i en stat som värdesätter liberala värden när vi väljer hur Ryssland ska bemötas?

Västvärlden, och Sverige, behöver således definiera en strategi för hur Ryssland ska bemötas och tidigare beskrivna exempel kan ge inspiration för ett möjligt utfallsrum. Det skulle kunna handla om eftergift, konfrontation eller isolering men knappast en GWOT liknande strategi. Det finns några viktiga skillnader jämfört med flera av exemplen. Vi har en mer globaliserad värld med ett starkt ömsesidigt beroende (ryska gasleveranser till EU är ett exempel), vi har en bredare problem-/hotbild för det internationella systemet (främst klimatförändringar och dess konsekvenser men också digitaliseringen och den i cyberdomänen ständigt pågående striden mellan många olika aktörer), de europeiska staterna är organiserade i en politisk union som kompletterar Nato (EU), det finns ytterligare en stormakt som inte bejakar demokratiska principer och mänskliga rättigheter (Kina) samt att (fler) stater har kärnvapen. Om det senare varit fallet 1939 hade det möjligen påverkat strategivalet samtidigt som ett annat strategival kunnat vara mer attraktivt mellan 1947 och 1991 om kärnvapen inte funnits. Just kärnvapenaspekten och hur Kina kan uppfatta och reagera på en västlig strategi gentemot Ryssland är sannolikt de viktigaste faktorerna att beakta i analysen.

Diskussion om strategi och val av sådan är viktig också för att avgöra på vilket sätt Försvarsmakten ska utvecklas mot 2 % av BNP nivån. Parallellt behöver vi också förstå det vi ser utspelas i stridsrummet i Ukraina och värdera det ur framförallt två olika perspektiv:

  1. Ukrainas militärstrategiska doktrin förefaller likna den Försvarsmakten lanserade 2016. Den bygger på att ha en förebygga krig genom en trovärdig militär förmåga, en hög tröskeleffekt för att snabbt kunna möta ett angrepp och undvika snabb förlust enskilt samt slutligen att vinna med stöd från andra (enbart diplomatiskt och materiellt stöd än så länge för Ukraina). Som medlem i en allians är andra doktriner möjliga.
  2. Militärgeografiska förutsättningar gynnar Rysslands förmåga att upprätthålla anfallskraften och försämrar Ukrainas förutsättningar att freda eget territorium från stridshandlingar.

Det finns nu en enad uppfattning inom västvärlden att vi behöver mobilisera alla krafter för fred, folkrätt, mänskliga rättigheter och demokrati samt att vi måste stödja Ukraina och återskapa en internationell säkerhetsordning som bygger respekt för territoriell integritet och alla nationers suveränitet. Hur vi ska bemöta Ryssland på kort och lång sikt för att uppnå detta, och i vilken utsträckning vi ska beakta Kinas reaktion, är det dock få som talar om. Förhoppningsvis kan de tankar som förs fram i denna uppsats hjälpa till att ställa rätt frågor och bidra till en diskussion om strategival för väst och vad det innebär för Försvarsmaktens utformning!

Författaren är M.SC Strategic Studies, US Air War College, samt överste och har en bakgrund som JAS-pilot och chef för Skaraborgs Flygflottilj. Han tjänstgör nu som chef för Stridsflygavdelningen vid FMV.Han är ledamot av KKrVa.

Mer av samma skribent