”Högre chefs antagande är fakta för mig” är ett talesätt som jag faktiskt aldrig sett i skrift, men som jag ofta hört brukas för att få tyst på individer som ifrågasätter delar av högre chefs order. Högre chef har mer information, vet mer och bättre, och om vi börjar dra i eventuella lösa trådar så riskerar vi att hela väven, matrisen, kuggverket, rämnar och att den geniala förutseende skedesvisa planen havererar. Det som däremot finns att läsa i skrift är det i betydelse likartade ”en order är en tvingande befallning” (Nomen Op 2015). Andra beskrivande exempel är ordspråket ”en order är inget diskussionsunderlag” eller det nedlåtande ”det är inte aktuellt med någon herrarnas fria åkning”.
Detta är givetvis på total kontrakurs mot uppdragstaktik där ett väsentlig och direkt grundläggande koncept är att underställd chef är skyldig att pröva om erhållen order är relevant mot avsikten med striden. Ett grundläggande fundament i den tyska uppdragstaktiken var det självständiga bedömandet av läget. Detta då den underställde chefen bättre vet hur läget och förutsättningarna faktiskt är när ordern ska verkställas än den högre chefen som fattat sitt beslut på äldre (gammal, daterad, obsolet) information och inte är medveten om, eller ens mottaglig för, nya svårigheter eller möjligheter. Den underställde chefen måste därför kritiskt ifrågasätta erhållen order och vara beredd att, om denne så finner det lämpligt, justera ordern på eget ansvar, eller till och med ta sig en annan uppgift än den angivna om detta bättre bär mot avsikten med striden. Den underställde chefen ska absolut inte anta att högre chef vet bäst eller ha inställningen att en order är en tvingande befallning.
Vi hade dålig fantasi i början av 1980-talet. Du skulle lära dig reglementet innantill och det var svårt förbjudet att söka självständiga tankar.[1]
Att kritiskt ifrågasättande gör skillnad är enkelt att påvisa.
The Great Mistake är Cornelius Ryans benämning på de allierades oförmåga att när Antwerpen fallit till den brittiska 11:e pansardivisionen, omedelbart korsa Albert-kanalen och fortsätta norrut mot den då svagt försvarade Woensdrecht-halvön som kunde nåtts på ett par timmar[2]. Detta hade öppnat inloppet till Antwerpens hamn och skurit av den tyska 15:e arméns tillbakaryckning från den franska och belgiska kanalkusten mot Holland. I stället stannade britterna och rörde sig inte på två dygn. Detta tillät 15 armén att i stort sett intakt överskeppas från den hotande inringningen, gruppera för försvar av hamninloppets stränder och även avdela förband som hade avgörande påverkan på operation Market Gardens västra flank. Först den 8:e november bröts det sista motståndet som omöjliggjorde nyttjandet av Antwerpens hamn, och då först efter utdragna, hårda och förlustbringande strider.
Ingen av de allierade cheferna från chefen för 11. pansardivisionen, den blott 37-årige ”Pip” Roberts, via chefen för XXX. kåren, Brian Horrocks, till chefen för 21. armégruppen, Bernard Montgomery, insåg att för att nå syftet att öppna Antwerpens hamn räckte det inte med att ta målet Antwerpen, utan det krävdes också att östra stranden av inloppet från Nordsjön rensades.
Hur kommer detta sig? En grundläggande orsak är att det brittiska ledningssystemet byggde på utförandet av order från högre chef för att verkställa planen och genom det nå målet, i detta fall Antwerpen, snarare än självständigt agerande mot avsikten med striden.
The thirty-seven year old Roberts had brilliantly executed his orders. Unfortunately, in one of the greatest miscalculations of the war, no one had directed him to take advantage of the situation. (-) The 11th armoured, its assignment completed, held its position awaiting new orders.[3]
Ingen gav order om att omedelbart fortsätta. Just order med mål enligt planen är det centrala i inte bara det brittiska systemet, utan i många militära ledningssystem.
Ett annat exempel är beslutet vid Avranches. Fjärde amerikanska pansardivisionen under befäl av John Wood var en av de ledande divisionerna i utbrottet från Normandie den 25:e juli 1944. Divisionen nådde Avranches den 1:a augusti. Wood fick order att fortsätta mot sydväst och den ganska oanvändbara hamnen Vannes. Samtidigt fick 6 pansardivisionen order att snabbt röra sig västerut och ta Brest. Wood protesterade för sin kårchef Middleton när han tvingades framrycka i fel riktning. Wood var lika långt från Vannes som från Paris i öst som Brest var i väst, och riktningen borde vara österut för att nyttja den tyska kollapsen medan den varade. Det tog tio dagar innan Wood fick vända österut.[4]
I could have been in the enemy’s vitals in two days. But No! We were forced to adhere to the original plan – with the only armor variable, and ready to cut the enemy to pieces. It was one of the colossally stupid decisions of the war.
Overlord-planen stipulerade en stöt in i Bretagne för att ta hamnarna där, och även om de hårda striderna i Normandie, och den plötsliga tyska kollapsen, inte alls var vad man förutsett så följdes planen slaviskt.[5]
Beslutet vid Seine är ännu ett exempel. Den 1:a september hade Montgomery att besluta om han med 1 kanadensiska armén som mest norra förband i 21 armégruppen skulle:
- Ta alla kanalhamnar mellan Le Havre och Antwerpen (inkl).
- Bortse från några mindre hamnar som Dunkirk och Ostende.
- Bortse från Le Havre eftersom den låg till väster om den 1 kanadensiska armen vid tidpunkten.
- Ta Antwerpen, och bortse från alla andra hamnar tills vidare.
För chefen 2 kanadensiska kåren, Guy Simonds, var det uppenbart att man borde strunta i hamnarna och i stället så snabbt som möjligt ta sig till Antwerpens hamninlopp och avskära 15 armén och tidigt ta Antwerpen. Simonds förde fram sina tankar till chefen 1 kanadensiska armén, Harry Crerar. Denna förde dem dock inte vidare till Montgomery och ändrade heller inte sin plan att ta kanalhamnarna. Montgomery var vid denna tidpunkt inte intresserad av Antwerpen, vilket Crerar visste, utan nöjde sig med ett antal mindre hamnar som han bedömde skulle räcka för en stöt in i Tyskland. Crerar visste vad hans chef ville ha, hur Overlord-planen såg ut, att den skulle genomföras utan ändringar, och ifrågasatte det inte ens så mycket att han framförde Simonds idéer. Resultatet blev att striderna för att betvinga de små kvarlämnade garnisonerna gav 15 armén tid att röra sig mot nordost och påbörja en överskeppning. En överskeppning som nästa misstag, Det Stora Misstaget, skulle tillåta slutföras.
Lärdomen från Avranches, Seine och från Antwerpen, alla inom en begränsad yta och tidsrymd vilket tyder på att det inte är frågan om att cheferna haft ”otur när de tänkt” utan är frågan om en grundläggande syn på ledning.
Det finns också motsatta exempel från The Great Mistake. En chef som medvetet bryter mot given order för att bättre nå avsikten med striden. [6]
Den 4:e september får Kurt Student, chefen 1. fallskärmsjägararmén (en rent administrativ enhet för utbildning av fallskärmsjägarförbanden, depåer, och diverse ”in the rear with the gear” förband, utan ens en stabschef), order att mobilisera sina förband och omedelbart ta ställning vid Albert-kanalen.
Ett av förbanden Student får befälet över är Stridsgrupp (Kampfgruppe) Chill under befäl av Kurt Chill. Det är resterna av 85 infanteridivisionen som blivit mer eller mindre krossad i Normandie. Chills order är sedan tidigare att rädda vad han kan och ta sig tillbaka till Tyskland. Chills starka vilja och den dagorder armégruppchefen Model ger ut den 3:e september gör att han ser ett tillfälle. Model skriver i sin dagorder att det viktigaste i det svåra läget är att köpa tid att skapa nya förband och beväpna dem för att kunna gå till motoffensiv. Han inskärper allvaret och allas ansvar, från chefer till meniga, att kliva fram och göra skillnad.
Chill är vid Albert-kanalen och väljer att bortse från sin order att återgå till Tyskland då denna skulle kunna låta de allierade ta sig över kanalen utan motstånd vilket skulle vara katastrofalt för den avsikt med striden Model förmedlar på enkelt språk. Han grupperar sin stridsgrupp för försvar av Albert-kanalen och etablerar uppsamlingsplatser på norra sidan av kanalens övergångar där tusentals vikande enskilda, grupper och mindre förband från hela krigsmakten samlas upp och inordnas i försvaret. Chill lyckas etablera ett försvar som Student överväldigad, men tacksamt, tar emot som skelett för sin armé att bygga på de närmsta dagarna.
Detta är, i likhet med exemplen från de allierade, inte ett undantag.
Från tysk sida finns det gott om exempel på liknande situationer när en chef bortser från sin order och agerar enligt eget bedömande mot den överordnade avsikten med striden. Ett av de mest kända är Heinz Guderians agerande som chef XIX. pansarkåren i Frankrike 1940 när han trots ordern att göra halt för att låta infanteriet komma i kapp och skydda hans flanker, ändå fortsätter under förevändningen att det är spaning han sysslar med. Vid Flavion under samma fälttåg bortser chefen för 7 pansardivisionen, Erwin Rommel, från ordern att ta Cerfontaine för att i stället anfalla den 1 franska tunga pansardivisionen när den är sårbar på grund av bränslebrist och till del genomgår återfyllnad[7]. Som nyanländ chef för den tyska Afrikakåren 1941 valde Rommel att gå till offensiv mot britterna på Cyrenaica i stället för att försvara Sirte och Tripoli[8].
Ett defensivt exempel är i när chefen för SS-pansarkåren Paul Hausser övergav Charkov i februari 1943 under det tredje slaget om staden i strid med Hitlers direkta order eftersom Hausser ansåg ett försvar utsiktslöst[9]. Dessa välkända befälhavare är inte undantag som kom undan med sitt beteende för att de var erkända genier. De är toppen på isberget. Det finns hur många exempel som helst om man gräver på både hög och låg nivå då det tyska ledningssystemet byggde på att chefer under ansvar tog initiativ mot överordnad avsikt med striden, även om detta bröt mot given order. Det går så klart att diskutera var gränsen mellan självständigt agerande under ansvar mot syftet med striden (positivt) och egenmäktighet (potentiellt negativt) går. Ofta förefaller det vara huruvida det gick bra eller inte som utgör facit. Det synes mig dock, med västfälttågen i norra Frankrike, Belgien och Holland 1940 och 1944 som indikatorer, som att systemet som helhet gynnas av en decentraliserad självständighet som slår över i egenmäktighet, jämfört med ett disciplinerat genomförande av förutseende planer under centraliserad ledning.
Men det där är historia. Och det är USA och Storbritannien det handlar om. Sådana är inte vi. I synnerhet inte på lägre taktisk nivå. Vi är både snabba och utnyttjar tillfällen.
Jaså?
Jag har haft förmånen att under ett flertal år ha god insikt i övningarna BrigStri, ASSÖ och ASÖ. Det är främst under denna typ av övning – förutsatt att man har en tänkande motståndare som tillåts agera ganska fritt – som vi skapar en ledningsmiljö där ledning under dubbelsidig strid med hela förband med få övningstekniska begränsningar kan studeras.
Under Brigstri 18 fördröjde en blå brigad röds anfall från Oxelösund mot väst och nordväst. Blå stridsplan gick ut på att när röd passerat sjöpassen vid Vrena anfalla i en båge med en bataljon i reserv söder Katrineholm söderut, sedan genom Kolmården och slutligen norrut för att slå det fientliga artilleriet som beräknades gruppera vid Jönåker och därmed bryta röds anfallskraft. Det kan låta slugt, men bygger på ett par antaganden.
- Att fördröjande bataljoner, en pansarbataljon och en lätt skyttebataljon utan tid till förberedelser klarar av att fördröja röd så att denna inte bryter genom och hela fördröja-uppgiften fallerar.
- Att fienden verkligen grupperar artilleriet där och när blå tyckt att det skulle vara lämpligt.
- Att den anfallande bataljonen kan röra sig den långa sträckan med så högt tempo att den från att fienden befinner sig i önskat slagläge också är kvar där anfallet når avsedd terräng och att punkt 1 inte inträffar efter rörelsen påbörjas.
Händelseutvecklingen kom att bli att pansarbataljonen lyckades åstadkomma ett rejält tempotapp för röd som anföll mot den, medan den lätta skyttebataljonen blev överrullad nordost om pansarbataljonen. Ingen av dessa utvecklingar kan anses vara förvånande givet rådande styrkeförhållanden. Den fiende som rullat över den lätta skyttebataljonen rörde sig därefter mot sydväst in i pansarbataljonens rygg så att denna omfattades, inneslöts och slogs.
Medan detta utspelade sig stod en pansarbataljon i reserv och väntande på den förväntade och önskade händelseutvecklingen trots att det fanns vägar som hade medgett anfall in i flanken på fienden som anföll den insatta pansarbataljonen frontalt. Bataljonen hade också kunnat sättas in för att möta den fiende som rullade över den lätta skyttebataljonen innan röd hunnit fullfölja anfallet in i ryggen på den fördröjande pansarbataljonen. Men i stället inväntade man de förutsedda förutsättningar som planen hade stipulerat och ignorerade vad som faktisk skedde. När dessa till sist uppstod anföll bataljonen i reserv med högt tempo planerad väg och lyckades också tillfoga skada på det röda artilleriet. Problemet var att då hade röd redan slagit de fördröjande förbanden och kunde göra helt om och anfalla söderut på bredd varpå den anfallande blå pansarbataljonen tryckes söderut in i Kolmården med ryggen mot Bråviken, skars av från väst och slogs.
I slutändan ledde bristen på förståelse för syftet med striden, att fördröja röd tills den andra blå brigaden anlände, till en för hög ambitionsnivå vilket innebar att brigaden närmast tillämpade stridssättet avvärja med en hög risktagning snarare än fördröja och bevara stridsvärdet för att tillsammans med den andra brigaden slå fienden. Denna för höga ambitionsnivå kan i sig ses som gripande av ett upplevt tillfälle, men planen utgick inte från att gripa ett tillfälle som uppträder under stridens gång, utan på ett visst i förväg identifierat tillfälle, i förväg identifierat till en viss plats och en viss tidpunkt, som krävde att läget såg ut på ett visst sätt för att kunna gripas och genomföras.
Trots att förutsättningarna var helt annorlunda när tillfället kom genomfördes planen och utfallet blev att av den blå brigadens fyra bataljoner fanns i praktiken bara en kvar som spelkort. Det är intressant att händelseutvecklingen när den lätta skyttebataljonen rullades över och flank och rygg på den fördröjande pansarbataljonen exponerades faktiskt observerades (enligt en stridsledare på den övade brigadstaben), men utan någon reaktion.
Allt fokus låg istället på när det allt avgörande motanfallet skulle slås ut. Att avdela en slagkraftig reserv var helt rimligt, men den borde ha haft som syfte att reagera på händelseutvecklingen var den än må ta vägen. Det skulle kunna ha varit ett motanfall på djupet, men också att rädda situationen som uppträdde när den lätta skyttebataljonen rullades över.
Under BrigStri 19 anföll fienden från Roslagen mot Uppsala medan blå fördröjde med en brigad. Striden utvecklade sig så att den norra fördröjande bataljonen hamnade i den röda kraftsamlingsriktningen medan den södra bataljonen inte hade någon motståndare framför sig. Detta upptäckte den södra bataljonen och drog slutsatsen av rapporterna på brigadstridsledningsnätet att det borde finnas en lucka i röds södra flank som gick att utnyttja för ett motanfall med bataljonen. Grupperingen innebar dock att bara ett stridsvagnskompani kunde anfalla snabbt och nyttja läget. Anfall med kraftsamlad bataljon skulle kräva en omgruppering av resten av bataljonen.
Bataljonen ”rapporterade positivt” och började gruppera om bataljonen så att den skulle vara samlad för ett samlat motanfall när ordern kom från brigaden. Det drog ut på tiden. Till sist kom tillståndet från brigaden och motanfallet slogs ut. Dock inte in i en lucka utan in en röd stridsvagnsbataljon som grupperat just för att skydda södra flanken i väntan på genombrott i kraftsamlingsriktningen. Det blå motanfallet tvärstannade och man tog stora förluster.
Luckor är tidsbegränsade och det hade varit bättre att anfalla omedelbart med bara det stridsvagnskompani som var i slagläge in i flanken på en röd bataljon, vilket sannolikt medfört en tillfällig lokal överlägsenhet, än att som det blev anfalla med bataljon in i en förberedd bataljon. Men då hade man ju behövt anfalla utan godkännande från brigaden? På eget ansvar? Precis.
Under BrigStri 20 anföll blå från norr mot Åhus där röd landsteg. Röd valde ett annat agerande än vad både blå väntat sig och lämnade sjöpassen norr Fjälkinge oförsvarade. En blå motoriserad skyttebataljon hade dessa som anfallsmål och tog oväntat dessa utan strid. Bataljonen övergick därefter till försvar av tagen terräng enligt plan för att hindra röd att röra sig norrut genom passen. Hade den blå bataljonen stridsspanat söderut hade den upptäckt att det var tomt nästan hela vägen till Åhus. I den öppna terrängen mellan sjöpassen och Åhus är kanske en motoriserad skyttebataljon inte det idealiska instrumentet mot en mekaniserad fiende, men mot en svag fiende, eller ingen fiende alls, hade den kunnat ta sig långt söderut, inte omöjligt ända till Åhus hamn, vilket hade gynnat brigadens fortsatta strid. I stället blev den sittandes på sjöpassen. Ett förlorat tillfälle.
När blå sent om sider efter lång väntan i utgångsläget för anfall till sist anföll från terrängen väster Kristianstad med en pansarbataljon sköt den snabbt sig genom den luftlandsatte fienden väster Kristianstad och tog Fjälkinge, Bäckaskog och Gualöv. Röd hade börjat få iland mekaniserade förband, men de var vid Åhus. Den blå pansarbataljonens framgång i anfallet öppnade ett nytt tillfälle. En snabb riktningsändring söderut och ett aggressivt fullföljande av vunnen framgång hade inneburet att blå kunde nå Åhus från norr innan röd hann agera då röds ursprungliga val av agerande åter gav blå ett gyllene tillfälle. Röd gav order för omgruppering av sina mekaniserade delar, men en snabb bedömning av avstånd och hastigheter visade att blå hade ett klart försteg. Men blå förnekade sig inte. Pansarbataljonen blev stående i Bäckaskog-Gualöv och medan röd gav order och snart började röra sig norrut. Orsaken angavs vara att brigadens plan stipulerade att pansarbataljonens flank skulle skyddas av en motoriserad skyttebataljon inför anfallet söderut, och denna var inte på plats. När pansarbataljonen väl anföll, och då med högt tempo, kom den cirka halvvägs till Åhus när den fick sammanstöt med röd. Båda sidor tog förluster men blå hejdades. En förspilld möjlighet.
Senare under övningen stod röd och blå mot varandra i stort längs linjen Hässleholm – Kristianstad med röd söder om linjen och blå norr densamma. Röd inledde att anfall i terrängen strax väster Kristianstad med en motoriserad skyttebataljon mot en blå dito. Anfallskraften låg främst i det röda kraftiga artilleriet som var grupperat söder Hässleholm. Detta gav god effekt och blå gav sakta upp terräng. Blå hade grupperat en pansarbataljon nordväst Hässleholm som anföll väster Hässleholm och in söder om staden. Efter en sammanstöt med flankskydd som nedkämpades körde täterna över ett batteri BM-21 raketartilleripjäser. Då avbröt brigaden bataljonens anfall. Det fanns säkert skäl till det, men att inte ta tillfället och omedelbart fullfölja när man rimligen har uppnått överraskning och kommit åt högvärdiga mål förefaller mig svårförståeligt. Det låg väl helt enkelt inte i blås plan?
Många av oss förefaller definiera tempo som hastigheten från att vi fått order framåt. Ofta uppnår vi också ett högt tempo i anfallet efter det att högre chef gett order om framåt, så länge allt går som planerat. Men då bortser vi från den helt avgörande faktorn: att bibehålla tempot eller ta initiativet och bibehålla det när det oförutsedda inträffar, vilket kommer att hända, och det oftare än vad vi gärna vill föreställa oss. Tiden från att vi upptäcker det oväntade tillfället tills att förbanden utnyttjar den omfattar mer än bara tiden från att vi får order om framåt till att förbandet rullar. Den omfattar tiden från att den nivå som upptäckt tillfället överlagt om man ska fråga om lov (”dialogisera”) och tiden som högre nivåer behöver för att bedöma lämpligheten för detta och ta fram en väl formulerad order. Detta kan gå fort, men gör det ofta inte. I synnerhet i en kultur där man i regel väntar på order och bara i undantagsfall förväntas agera självständigt.
“Situationer kan förekomma där chef själv ändrar tilldelad uppgift för att bättre nå högre chefs syfte, dock ska detta rapporteras till högre chef.” står det i det reglemente som styrt taktikutbildningen i tio års tid.[10] Kan förekomma? Det är således inte normalfallet. Andra delen av meningen antyder också att man måste få tillåtelse för att göra det. Detta är synnerligen normativa formuleringar. Det intressanta är att de ofta tas som intäkt för hur uppdragstaktiska vi är, när den faktiskt får motsatt verkan! Det borde formulerats som “Situationer förekommer ofta där chef själv ändrar tilldelad uppgift för att bättre nå högre chefs avsikt – att handla i chefens anda. Detta rapporteras till högre chef snarast möjligt.” Effekten av detta är exempelvis att förmågan att tillräckligt snabbt under en fördröjningsstrid utnyttja tillfällen för icke tidigare planlagda motanfall verkar vara begränsad. Det är också en aspekt på tempo.
Det är slående att inte en enda gång under ovan nämnda övningar har en bataljonchef anfallit utan order, eller mot order, på eget ansvar, för att nyttja ett tillfälle medan det finns. Tillfällena har funnits många gånger, och cheferna har insett detta. Men de frågar om lov och väntar mer eller mindre tålmodigt. Vid nej blir de kanske upprörda över svaret, men accepterar det. Och frågar igen lite senare; ska jag verkligen inte?
Men allt det där är också historia. Saker har väl hänt sedan dess?
Tro det?
Enligt samtal jag fört med en övningsdeltagare på en av bataljonerna som deltog i Brigstri 23 hade bataljonen till uppgift att fördröja för att i senare skede dra ur och anfalla in i den flank fienden förmodades presentera enligt brigadens förutseende plan. Under (den simulerade) stridens faktiska utveckling uppstod emellertid en situation där bataljonen kunde anfalla in i fiendens rygg ur innehavd gruppering. Enligt svensk modell, positiv rapportering, anmälde bataljonen tillfället till brigaden. Brigaden avslog begäran, enligt uppgift därför att planen gick ut på ett flankanfall i ett senare skede.
Om detta stämmer, delvis eller helt, så är det anmärkningsvärt att ett oväntat tillfälle ratas till förmån för ett tillfälle som kanske kommer, kanske inte, och kanske kan nyttjas, kanske inte. I alla fall av en organisation som hyllar initiativ och ser möjligheten att nyttja tillfällen som central. Det är säkert så att orsaken till att bataljonen fick nej var att brigaden ansåg att alla förutsättningar för ett anfall inte var på plats. Men det kan även bero på att planen var uppbyggd för att förutsättningarna inte skulle vara på plats förrän i ett senare skede. Detta kan ha lett till att man optimerat grupperingen av förband för att genomföra planen, snarare än för att kunna möta olika händelseutvecklingar, vilket fick till följd att man inte kunde tillvarata tillfället. Ett förhållande som också är intressant för en organisation som anger just handlingsfrihet som en av taktikens grunder. Det kan också bero på att mentaliteten påverkats av vårt metodiska fokus på genomförandet av planen och att man inte var mentalt flexibla nog att ta tillfället i flykten, även om förutsättningar faktiskt fanns, trots att det inte var just de förutsättningar man planerat för skulle finnas.
Det är dessutom intressant att bataljonen som identifierade tillfället överhuvudtaget frågar om lov och inte anfaller, det vill säga agerar positivt snarare än rapporterar positivt. I ett sådant läge, tror någon att Guderian eller Rommel skulle inväntat godkännande? Och om de fått nej, skulle de verkligen ha avbrutit och suttit på händerna? Eller svarat” Hörbarhet nolla, jag anfaller!”, bytt handmikrotelefon och kommenderat sina underlydande chefer ”Öka! Öka! Klockan går som en elvisp och nu har vi chansen!”
Nu vet jag att ett antal läsare slår bakut. Det där är oacceptabelt! Då tappar ju chefen kontrollen! Men hur mycket kontroll har högre chef över händelseutvecklingen? Denna påverkas av allt fienden gör och utfallet av stridskontakterna och friktionerna. Högre chef har ju i bästa fall kontroll över egna förband, och inte över något av det andra. Att ha kontroll är en chimär och en mental fälla. Det är de främre cheferna som med sina initiativ, sina reaktioner på det som faktiskt sker, i regel oförutsett, som ska skapa handlingsfrihet och möjligheter för högre chef. Det är hela poängen med Lückentaktik, eller surface and gaps på engelska.
Det finns inte 100 procent kontroll som ska fördelas och varje procent jag låter mina underställda få är en lika stor minskning för mig som är ansvarig. Genom att ge handlingsfrihet till mina underställda chefer skapar de med sina initiativ i de oförutsedda situationerna nya handlingsmöjligheter för mig. Precis som marknadsekonomi inte är ett nollsummespel där ingen kan bli rikare om inte någon annan blir fattigare (så som Marxismen ser det), utan tillväxt gör alla rikare (om än inte nödvändigtvis i samma utsträckning). För det är nämligen så uppdragstaktik är tänkt att fungera. Det betyder inte att det alltid blir rätt. Tror man det förstår man inte krigets natur, men empiriskt har det visat sig att det inte blir lika fel lika ofta som att försöka förutse det oförutsägbara och göra förutseende planer i flera skeden för detta och sedan försöka ge order i rätt tid för genomförandet av dessa.
Under en diskussion med en deltagare i BrigStri 24 ansåg denne att den blå divisionen förlorade striden och inte verkade reflektera speciellt mycket över det. Att vinna eller förlora i Brigstri är i sig inte viktigt. Det är en styrka i sig att det inte är viktigt att blå vinner av prestigeskäl. Det viktiga är övningen i sig och de lärdomar som dras och den erfarenhetsbank som byggs upp. Men när lärdomar synbarligen inte dras, utan samma fenomen uppträder gång på gång utan att de grundläggande orsakerna adresseras kan man ”dra öronen åt sig”. Divisionen angav enligt uppgifterna en målbild ungefär i stil med ”vi behärskar Jönköping med omnejd och har då förvägrat motståndaren möjlighet till gruppering av långräckviddiga bekämpningssystem. Samtidigt har möjlighet för ett gemensamt motanfall med division ur annan nation skapats åtta dygn efter landstigning skett i Göteborg”.
I slutläget angav officeren att röd behärskade all terräng mellan Göteborg och Jönköping. Röd hade ett kraftigt flankskydd i norr, hade inneslutit blå 42 pbat och en blå artilleribataljon och stod och väntade på förstärkning. Blå sida fördröjde i norra delen av terrängen mellan sjöarna med ryggen mot Göta kanal och väntade på att sätta in ett motanfall mot terräng som fienden aldrig var intresserad av.
Kärnan i det som gick fel ansåg officeren som delgav mig uppgifterna vara att ledningsmetoder på brigad och divisionsnivå inte gynnar snabb och smidig beslutsfattning. Varken brigadcheferna eller divisionschefen ansågs ha lägesuppfattning, eller i varje fall inte förmågan att stridsleda utifrån aktuell händelseutveckling. I stället utvecklades genomförandet till en rad av missade gyllene tillfällen till förmån för att fullfölja planen. Därmed så formades de blå förbanden på ett sätt som skulle möjliggöra ett kraftfullt motanfall i den terräng man själv valt. Det var bara det att den terrängen inte var intressant för motståndaren.
Samma mönster upprepade sig enligt en annan officer som var del av övningsledningen på övningen Spring Strike. Divisionen meddelade brigaden, där min källa fanns, att nu inväntades tillfälle för motanfall. Vilket enligt min källa var just då. Denne visste detta då personen i fråga var en del av övningsledningen, men indikatorerna fanns på blå sida. Det var bara det att de fastnat i ledningsmetoden.
Inget av ovanstående är menat som kritik av enskilda personer, utan det är kritik av det system och den kultur vi skapat som vi alla är färgade av och har haft att förhålla oss till. Systemet och kulturen framhåller förutseende planering och kontrollerade genomföranden. Honnörsord som initiativ och aggressivitet neutraliseras med normativa uttryck som ”en order är en tvingande befallning” och inte minst ”högre chefs antaganden är fakta för mig”.
Vi använder begreppet uppdragstaktik. Vi framhåller egenskaperna initiativ och flexibilitet. Vi exemplifierar gärna dessa med händelser från västfälttåget 1940. Det är uppenbart att vi förväntar oss motsvarande effekter. Det är stor risk att vi får vänta förgäves för det vi kallar uppdragstaktik har mycket lite gemensamt med tysk uppdragstaktik 1940, men desto större likheter med den franska ledningen 1940, och med den anglo-amerikanska ledningen 1944.