Sammanfattning:
High North har fått ökad strategisk betydelse i takt med att stormaktskonkurrensen i Arktis och Nordatlanten intensifieras. Regionen kan inte längre betraktas som en perifer lågspänningszon, utan är i dag en central del av det globala säkerhetspolitiska samspelet, präglat av militär närvaro och avskräckning, underrättelseinhämtning och spaning, samt skydd av kritisk infrastruktur. Rysslands långsiktiga militära intressen i området kvarstår trots en tillfällig reducering av markförmågor till följd av kriget i Ukraina, samtidigt som den allierade närvaron i norr har ökat markant. Den militärt ökade närvaron stärker avskräckningen men ställer högre krav på samordning och eskalationskontroll. Parallellt växer Kinas intresse för High North, främst genom vetenskapliga, ekonomiska och institutionella engagemang med potentiella säkerhetspolitiska dimensioner, vilket ytterligare förstärker regionens globala betydelse.
Sveriges och Finlands Nato-medlemskap har skapat nya förutsättningar för fördjupat nordiskt försvarssamarbete och gett Natos norra flank ökat strategiskt djup. Ambitionerna om ökad nordisk integration, särskilt inom luft- och sjödomänen, bedöms som strategiskt relevanta men fortsatt beroende av framsteg inom ledning, kommunikation och interoperabilitet. Nordiskt samarbete är viktigt som ett komplement inom Natos ram, samtidigt som kopplingen mellan Norden och Baltikum blir alltmer central för den regionala säkerhetsbalansen.
För Sverige innebär utvecklingen i High North ett ökat ansvar som ny Nato-medlem och arktisk stat. Det är nödvändigt att integrera säkerhet, resiliens, frågor som rör klimat och skydd av kritisk infrastruktur i säkerhets- och försvarspolitiken, liksom i den uppdaterade arktisk strategin inför det svenska ordförandeskapet i Arktiska rådet 2027. Sammantaget måste arktiska och nordliga frågor i högre grad ses som en integrerad del av svensk och allierad säkerhetspolitik.
Inledning
Den 10 december 2025 genomförde Atlantic Council’s Nordeuropakontor och Utrikesdepartementet i gemensamt värdskap en workshop på Regeringskansliet i Stockholm med fokus på High North i ett nytt strategiskt sammanhang. Workshopen riktade sig till tjänstemän på Regeringskansliet, riksdagsledamöter, samt svenska experter, medan talarna var inbjudna experter från Norge, Finland, Danmark och Grönland. Syftet var att analysera hur den förändrade säkerhetspolitiska läget i Arktis och Nordatlanten påverkar stabilitet, avskräckning och samarbete i High North, samt vilka konsekvenser detta får för Sverige som ny Nato-allierat och arktiskt land. Diskussionen, som hölls under ”Chatham House rules”, fokuserade på tre nyckelområden:
- Stormaktsrivalitet
- Nordiskt försvarssamarbete
- Konsekvenser för Sverige
I det följande redogörs för huvuddragen i diskussionerna utifrån dessa tre områden.
Stormaktsrivalitet i High North
High North genomgår en strategisk omvandling präglad av intensifierad geopolitisk konkurrens och förändrade militära positioneringar. I takt med att globala stormakter justerar sin närvaro och sitt strategiska fokus i Arktis och Nordatlanten har regionen fått ökad betydelse för avskräckning, militär närvaro, underrättelseinhämtning och skydd av kritisk infrastruktur, med direkta betydelser för militär stabilitet och maktbalans i norra Europa.
Deltagarna framhöll att Ryssland fortsatt betraktar High North som ett strategiskt kärnområde, nära kopplat till kärnvapenbaserad andraslagsförmåga och skyddet av den norra flottan på Kolahalvön. Under det senaste decenniet har Ryssland moderniserat sina militära förmågor och baser i regionen, bland annat genom nya strategiska och flerfunktionsubåtar, uppgraderade flygbaser samt omfattande missil-och vapentester, med säkerhetspolitiska betydelser även utanför Arktis. Kriget i Ukraina har samtidigt tillfälligt reducerat Rysslands landbaserade förmågor i norr, då stora delar har omdisponerats och förbrukats i striderna, medan marina och luftburna kapaciteter samt kärnvapenrelaterad infrastruktur kvarstår på samma nivå. Rysk militär aktivitet har därmed blivit mer defensivt orienterad och koncentrerad österut, delvis till följd av hot från ukrainska drönaroperationer. Flera deltagare betonade dock att denna utveckling sannolikt är temporär och att Ryssland på sikt kan förväntas återuppbygga och förstärka sin militära närvaro i Arktis, med möjliga följdeffekter även för säkerhetsläget i Östersjöregionen.
Parallellt konstaterades att den allierade närvaron i High North har ökat markant sedan 2022. Nato-allierade, i synnerhet USA, Storbritannien och Frankrike, har från en låg utgångsnivå intensifierat sin marina, luftburna och underrättelsebaserade verksamhet i regionen, bland annat genom återkommande amerikansk hangarfartygsnärvaro och utökad ubåtsaktivitet. Utvecklingen bedömdes stärka avskräckningen men samtidigt tydliggöra behovet av förbättrad samordning och tydligare ramar för allierad verksamhet, särskilt avseende geografisk räckvidd, synlighet och balansen mellan avskräckning och underrättelseinhämtning, för att minska risken för incidenter och oavsiktlig eskalering.
Kina identifierades som en långsiktig men växande aktör i High North. Även om Arktis inte utgör ett högprioriterat område jämfört med Kinas närområden investerar Kina systematiskt i framtida handlingsfrihet i regionen. Det kinesiska engagemanget beskrevs vila på fyra pelare: vetenskap, ekonomi, styrning och, mer implicit, säkerhet. Vetenskaplig kunskapsuppbyggnad om arktiska förhållanden lyftes fram som central för att möjliggöra framtida verksamhet, medan de ekonomiska intressena främst rör naturresurser, sjöfartsleder och fiske. Dessa bedrivs i nuläget ofta i nära samspel med Ryssland, men deltagarna noterade en tydlig kinesisk ambition att på sikt minska detta beroende genom investeringar i egen kapacitet, bland annat inom isbrytning och arktisk teknik. Inom styrning söker Kina ökat inflytande i internationella fora och regelverk som rör Arktis. Dessutom noterades att säkerhetsdimensionen av Arktis i ökande grad förekommer i kinesisk militär och säkerhetspolitisk analys, bland annat kopplat till kärnvapenavskräckning, satellittäckning och framtida ubåtsoperationer. Kinas satellitinfrastruktur i Sverige och forskningsnärvaro på Island lyftes fram som exempel på verksamhet med potentiella dual use-dimensioner.
Diskussionen om USA:s roll i regionen ramades in av Trumpadministrationens uttalande fokus på den västra hemisfären och Grönland som ett amerikanskt nationellt säkerhetsintresse. Mot denna bakgrund bedömdes USA:s syn på High North i allt högre grad präglas av konkurrensen med Kina, där Europa och Norden ses som delar av ett bredare strategiskt sammanhang och där europeiska allierade förväntas ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Samtidigt kvarstår ett starkt amerikanskt fokus på Grönland, Nordatlanten och skyddet av kritisk infrastruktur i Arktis, även om prioriteringar kan skifta beroende på utvecklingen i det globala maktspelet.
Nordiskt försvarssamarbete
I och med att samtliga nordiska länder nu är medlemmar i Nato har alliansens norra flank fått ökat strategiskt djup och nya ansvar. Deltagarna konstaterade att detta i grunden har förändrat förutsättningarna för nordiskt försvarssamarbete och skapat nya möjligheter till gemensam planering, interoperabilitet och operativ samordning i High North och Östersjöregionen. För första gången är alla nordiska länder integrerade i samma allians, under gemensam strategisk ledning och med gemensamma planeringsramar och operativa mål, vilket har stärkt både de politiska och militära förutsättningarna för samordnad försvarsplanering i regionen.
Ambitionerna om ett mer integrerat nordiskt försvar bedömdes som höga, särskilt inom luft- och sjödomänen. Visionen om att kunna agera som en sammanhållen nordisk luftstridskraft lyftes fram som strategiskt attraktiv, potentiellt kostnadseffektiv och i sig avskräckande. Samtidigt framhölls att betydande hinder kvarstår för djupare integration, däribland skillnader i nationella prioriteringar, rättsliga ramverk, försvarsmodeller, beslutsprocesser och politisk kultur.
Ett återkommande tema var behovet av stärkta gemensam ledning, underrättelsehantering och kommunikation. Bristen på säkra, klassificerade kommunikationslösningar mellan nordiska försvarsmakter pekades ut som ett av de mest akuta hindren för integrerade operationer och riskerar att begränsa ambitioner om fördjupad operativ samordning.
Diskussionerna berörde även relationen mellan nordiskt samarbete och Natos bredare 360-gradersperspektiv. Nordiskt försvarssamarbete betonades som ett komplement inom Natos ram, inte ett alternativ till alliansen, och som ett medel för att stärka Natos kollektiva avskräckning och försvar. Samtidigt framhölls att det inte enbart handlar om minilaterala samarbeten, utan om et fördjupad integration av stridskrafter där gemensam planering, interoperabilitet, och i vissa fall gemensam användning av förmågor är nödvändig. I detta sammanhang betonades även vikten av specialisering och rollfördelning mellan de nordiska länderna, snarare än fullständig likformighet. Flera deltagare pekade på att en integrerad nordisk struktur kan bidra till trovärdig avskräckning genomsnabb reaktionsförmåga, särskilt i ett läge där USA:s uppmärksamhet och resurser kan vara riktade mot andra regioner. En sådan nordisk ”first responder”-förmåga bedömdes ligga i linje med amerikanska förväntningar på ett ökat europeiskt ansvarstagande.
Mot denna bakgrund lyftes kopplingen mellan Norden och Baltikum fram som strategiskt central, då dessa regioner ur ryskt perspektiv i allt högre grad binds samman som ett gemensamt militärt operationsområde som påverkar den regionala maktbalansen. Flera deltagare varnade dock för risken att konkurrera om amerikansk uppmärksamhet genom parallella initiativ, vilket understryker behovet av tydliga prioriteringar i användningen av begränsade resurser.
Konsekvenser för Sverige
Den strategiska omvandlingen i High North innebär att säkerhetsfrågor i ökande grad sammanfaller med klimatförändringar, kritisk infrastruktur och ekonomiska intressen. För Sverige, som ny Nato-medlem och arktisk stat, innebär detta ett utökat ansvar och en mer aktiv roll i utformning av säkerhetspolitiken för norra Europa, där resiliens, skydd av undervattensinfrastruktur samt klimat-, energi-, och militär integration behöver hanteras samlat i nära samverkan med nordiska och allierade partner.
Regeringens arbete med en ny arktisk strategi framhölls som både nödvändigt och tidskritiskt. Strategin, som bygger vidare på 2020 års arktiska strategi men med ett tydligare säkerhetspolitiskt fokus, ska enligt plan antas under 2026. Den bedömdes få stor betydelse både för Sveriges nationella inriktning och inför det svenska ordförandeskapet i Arktiska rådet 202, särskilt i ett läge där rådets arbete delvis begränsas av Rysslands krig mot Ukraina.
Militärt identifierades behovet av att stärka Sveriges bidrag till luft- och sjökontroll i Östersjön och High North, liksom investeringar i interoperabla system tillsammans med nordiska och andra allierade. Samtidigt betonades vikten av mindre synliga men avgörande förmågor, såsom lednings- och kommunikationssystem samt rymd- och satellitkapacitet.
På det bredare säkerhetspolitiska planet diskuterades även skyddet av kritisk undervatteninfrastruktur, resiliens mot hybridhot, relationen till urfolk och substatliga aktörer i Arktis och behovet av stärkt samordning mellan civila och militära aktörer. Här bedömdes Sverige, med sin tradition av totalförsvar och civil-militär samverkan, ha särskilda möjligheter att bidra med erfarenheter av relevans för både Norden och Nato som helhet.
Sammantaget underströks att High North inte längre kan betraktas som en lågspänningsregion vid sidan av den globala säkerhetspolitiken. För Sverige innebär detta att arktiska och nordliga frågor i ökande utsträckning behöver integreras i den övergripande säkerhets- och försvarspolitiken, i nära samarbete med nordiska grannar, Nato och EU.