Inom några veckor får vi förhoppningsvis, efter en evighetslång valkampanj, reda på vem som blir USA:s nästa president. Risken är att valet kan bli så jämnt att rösträkningen försenas och än värre att mängder med juridiska processer, särskilt i de sju vågmästarstaterna, inleds för att ifrågasätta det preliminära valresultatet. Donald Trump har, som han gjort både 2016 och 2020, vägrat att i förväg respektera utfallet – om han inte vinner.

När det gäller en eventuell seger för Kamala Harris vet vi ganska väl vilka riktlinjer som kommer att styra hennes administration. Hon verkar tryggt  förankrad i sitt partis mittfåra. Det kommer med största säkerhet att i inrikespolitiskt avseende innebära att hon fortsätter i Joe Bidens fotspår, med en försiktig välfärds- och skattepolitik som tillfredsställer mittenväljarna, plus en i många avseenden protektionistiskt anstruken agenda När det gäller utrikespolitiken står hon bakom det transatlantiska samarbetet, USA:s åtaganden utomlands, inklusive stödet till Ukraina och den multilaterala agendan.

Om Donald Trump sägs ofta att han är oberäknelig. Det är nog inte en helt korrekt beskrivning. Det hände förvisso under hans tid i Vita Huset att han ändrade beslut som mödosamt vaskats fram inom administrationen. Men expresidenten har i många år, också långt före sin tid som president, låtit omvärlden veta vad han tycker. För över 30 år sedan gav han t ex en mycket lång intervju i Playboy där han framför meningar som man känner igen från hans valtal idag. Då och då har han innan han på allvar gav sig in i politiken, trumpetat ut sina synpunkter i betalda helsidesannonser i de amerikanska rikstidningarna.

Man skulle mycket förenklat kunna säga att hans inrikespolitiska agenda sammanfaller med hans partis traditionella värderingar, lägre skatter, mindre regleringar och en mindre stat överhuvudtaget. Men i utrikespolitiskt hänseende bryter han mot den linje som styrt partiet under mycket lång tid, men som inte längre tycks ha samma genklang hos många landsmän. Hans utrikespolitiska doktrin kan sammanfattas i två meningar: att reducera USA:s internationella engagemang samt främja en protektionistisk handelspolitik. I en konversation med sin säkerhetspolitiske rådgivare, H R McMaster, som denne återger i sina nyutkomna memoarer, utbrast Trump att han ville lämna allt, inte bara Afghanistan. Det skedde nu inte, även om han emellanåt hotade de NATO-allierade med allvarliga följder om de inte höjde sina försvarsutgifter. På samma sätt ville han lämna Sydkorea och Syrien och förde förhandlingar med talibanerna om att evakuera Afghanistan. På samma sätt förhöll han sig till det multilaterala samarbetet. Han lämnade Parisavtalet om klimatet, handelssamarbetet kring Stilla Havet och flernationsöverenskommelsen om Irans kärnenergiprogram, m m.

Bakom denna attityd mot omvärlden – ”America First” – kan man, som David Ignatius skrev i Washington Post i våras,  se en ideologisk anknytning till den rörelse med samma namn som bildades 1940 och där den svenskättade flygpionjären Charles Lindbergh spelade en stor roll. I USA skedde åren kring 1940 en betydande omsvängning i den utrikespolitiska eliten. Den isolationism som blev ”America First”-rörelsens signum hade inte, som många ännu tror, varit den förhärskande doktrinen sedan Woodrow Wilson misslyckats med att föra USA in i Nationernas Förbund. Stephen Wertheim hävdar i ”Tomorrow, the World. The Birth of US Global Supremacy”, som kom för några år sedan, att USA:s utrikespolitik ända sedan republikens tillkomst styrdes av en internationalism, vars bärande tanke var att USA genom sitt exempel skulle bidra till att förändra det internationella systemet från den europeiska maktpolitiken till en mera fredlig samverkan.

Men särskilt Frankrikes fall i juni 1940 skulle, menar Stephen Wertheim, tydligare än Pearl Harbor halvtannat år senare, radikalt förändra tänkandet inom det utrikespolitiska etablissemanget.  Hur skulle USA verka i en värld där axelmakterna kontrollerade Europa, Medelhavet och Ostasien? Pressen på ett mera aktivt amerikanskt engagemang ökade liksom intresset för att samarbeta med Storbritannien, vars imperiella traditioner man tidigare misstrott. Tanken på att man måste ta på sig en helt annan roll i det internationella systemet växte påfallande snabbt. Och då reagerade således också de som anade att en större roll för USA i motståndet mot axelmakterna, säkerligen skulle öka krigsrisken. Wertheim noterar samtidigt att motståndet mot ett ökat utlandsengagemang, utöver rollen som ”demokratins arsenal”, snabbt minskade. Ratificeringen av FN-stadgan togs således 1945 av senaten med bara två nejröster. Tjugofem år tidigare hade man förkastat en anslutning till NF.

Men efter den långa raden av till slut misslyckade militära interventioner, Vietnam, Irak och Afghanistan har den inte helt avsomnade isolationismen vaknat till liv och i Donald Trump funnit en företrädare vars budskap slår an en ton hos många amerikaner. Partiet har vandrat en lång väg från Ronald Reagans offensiva utrikespolitik. Utländska engagemang ökar krigsrisken. De innebär också, menar Trump, att de allierade hela tiden lurar USA på dollar i stället för att ta hand om det egna försvaret. Detta har han nu också sagt om Taiwan. Klockartron på möjligheten komma överens à deux med Putin respektive Xi vill han inte överge. Att Tilsit 1807, Moskva 1939 och Jalta 1945 borde förskräcka är Trump (o)lyckligt okunnig om.

Expresidenten, om vars historiska bildning man alltså kan ha sina dubier, vet säkert inte mycket om sina egna ideologiska utgångspunkter, men det finns en ganska rak linje från 1940 års ”America First” till Trumps politik idag. När han inte, som i TV-debatten med Kamala Harris nyligen, vill uttala sig om vem som han vill skall segra i Ukraina finns där givetvis ett element av förhoppningar om att kunna spela en roll i en kommande uppgörelse – med Nobels fredspris som stark lockelse. Men avgörande är nog ändå att han tänker som Neville Chamberlain 1938 om Tjeckoslovakiens: ett avlägset land om vilket vi vet litet. Vicepresidentkandidaten JD Vance har ju mer eller mindre uttryckt detta offentligt när han sagt att han inte bryr sig om Ukrainas öde. Att USA:s egen säkerhet skulle kunna vara inblandad är paret Trump/Vance rätt främmande. Det finns ingen anledning att betvivla att Trump anser att de dollar som användes för utlandsengagemangen behövs hemma. Men någon förståelse för det egna landets oundgängliga roll i det internationella systemet har han inte.

Donald Trump nämner förstås aldrig Charles Lindberghs namn eller refererar till 1940 ås rörelse. De är alltför förbundna med nazismens era och Lindberghs egen tyskvänlighet. Trump har nog med att värja sig mot anklagelsen att vara en ”Putinversteher”. Det blir säkert inte lättare sedan det nu av Bob Woodward avslöjats att expresidenten tydligen fortsatt sin dialog med den ryske diktatorn. Däremot har han nyligen skaffat sig en annan historisk idol nämligen föregångaren William McKinley, president 1897-1901, återvald 1900 men mördad året därpå. McKinley delar nämligen Trumps förtjusning i det andra benet i hans utrikesdoktrin, nämligen tullar. Som senator låg han bakom den tullmur USA 1890 införde. Det vore nog att gå litet väl långt att se Trump som en anhängare av merkantislismen. Men i utrikeshandeln handlar det i hans optik om bilaterala avtal mellan länder. Där kan USA i kraft av sin styrka göra bättre ”deals” och framför allt se till att man inte har underskott.

Expresidenten har redan hävdat att han avser att införa en generell tullsats på 10 % – även siffran 20 har nämnts – på all import och vädrat tanken på mycket högre tullsatser för olika produkter, särskilt från Kina. Syftet är förstås att skydda den egna industrin från främst kinesisk men också europeisk konkurrens. Tullarna belastar enligt Trumps tanke enbart de utländska exportörerna. Att de skulle vara inflationsdrivande, snedvrida konkurrensen genom att stödja olönsam inhemsk produktion, i praktiken minska den egna tillväxten och ytterst drabba de amerikanska konsumenterna, vill han inte förstå. Och detta trots att all statistik visar att de åtgärder i denna riktning han tog initiativ till under sin tid i Vita Huset inte lett till någon märkbar hemflyttning av amerikanska industrier utomlands eller nya satsningar i utsatta delstater. Han gillar helt enkelt tullar som i hans öron låter bestickande enkla som lösningar på ett problem. Faktum är ju att det demokratiska partiet, som traditionellt genom sin anknytning till fackföreningsrörelsen haft en mera protektionistisk position, under Joe Bidens presidentmandat inte ändrat den politik i detta avseende som infördes under Trump. Tvärtom har hans stora Inflation Reduction Act genom sina subventioner till amerikansk industri tydliga protektionistiska drag.

Det är går alltså att urskilja några ganska tydliga linjer i Donald Trumps förväntade utrikespolitik. Men kommer han verkligen att vandra i dessa spår? Ett avgörande element blir Ukraina. Han har flera gånger under valkampanjen sagt att han skall förete en fredsplan och att detta skulle kunna ske redan före installationen den 20 januari 2025 eftersom han vill ha ett snabbt slut på striderna. Hur denna fredsplan skall kunna genomföras, om vapenhjälpen till Kiev skulle skäras av om Ukraina vägrar delta i förhandlingar eller omvänt öka om Ryssland vägrar, vill Trump inte säga något om ännu. Men hur man skall kunna få de två parterna till förhandlingsbordet är idag inte alldeles lätt att förstå.

Hur Donald Trump skulle kunna gå vidare med att distansera sig från NATO har diskuterats i dessa spalter tidigare i år (17 februari). I övrigt lär, liksom var fallet under hans tid i Vita Huset 1917-2021, den dagliga diskussionen i det Ovala rummet bli en dialog mellan hans utrikespolitiska instinkter och ”den djupa statens” försök att värja sig mot hans funderingar. Människor i hans omedelbara närhet kommer säkert att fortsätta sina försök att rensa ut opålitliga element som sägs sabotera presidentens agenda. Men det kan nog bli en även för hans närmaste rådgivare övermäktig uppgift. Det är en tydlig lärdom från läsningen av de memoarer som kommit fram från tidigare nära medarbetare, främst de säkerhetspolitiska rådgivarna H.R. McMaster, John Bolton och förre försvarsministern Mark Esper.

Skulle Kamala Harris vinna, inte bara som Hillary Clinton 2016 bland väljarna, utan också i elektorskollegiet, kan det resonemang som förts ovan förpassas till historieböckerna. Det kan då ändå vara av intresse att kunna belägga att Donald Trumps märkliga karriär i amerikansk politik inte kom till stånd utan en, dock för honom säkert icke särskilt känd, förankring i USA:s historia.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.