av Lars Wedin

Den 15 maj överlämnade Försvarsberedningen sin slutrapport. Några dagar tidigare hade beredningen spruckit efter det att Socialdemokraterna reserverat sig mot de förment höga kostnader som beredningens förslag skulle innebära. I verkligheten innebär beredningens förslag en mycket begränsad ökning som inte på långt när förslår för en återupprustning av det svenska försvaret.

Den 5 juni kunde TV-tittarna (här i Frankrike i alla fall) följa högtidlighållandet i Portsmouth av 75-årsjubiliéet av landstigningen i Normandie.[1] Senare kunde vi följa hur president Macron hyllade motståndsrörelsen i Caen där 70 av dess medlemmar arkebuserades av tyskarna. Den 6 juni besökte Macron marinbasen i Colleville-Montgomery där han hyllade de marinsoldater[2] i Commando Kieffer, som gick iland tillsammans med brittiska Royal MarinesSword Beach. Av de 177 sjömännen var endast 27 levande och osårade när D-dagen var slut. Två av de tre som lever idag deltog i ceremonin som bland annat innehöll utdelning av gröna baskrar till nya commandos marine. Så knyts banden mellan veteranerna och deras efterföljare.

Både i Portsmouth och i Caen lästes det upp brev från sådana som gav sina liv för friheten. Mest gripande var brevet från 16-årige motståndsmannen Henri Fertet till sina föräldrar.

”Jag dör för mitt fosterland. Jag vill ha ett fritt Frankrike och lyckliga fransmän. Jag är inte rädd för döden. Adjö, döden väntar mig. Det är ändå hårt att dö. Tusen kyssar. Hurra för Frankrike.”[3]

Detta är frihetens pris, det är detta som döljer sig bakom en rad i statsbudgeten. Det är inte ett särintresse. I sammanhanget inställer sig frågan varför beredningens ordförande, riksdagsman Björn von Sydow, inte har försvarat den beredning han lett i två år.

Att det är dåligt ställt med försvarets operativa förmåga är emellertid inte en olycklig händelse utan ett resultat av medveten politik.

Operativ förmåga

Det var naturligt att avveckla invasionsförsvaret efter det kalla krigets slut. Det var viktigt att Sverige deltog i fredsfrämjande insatser, det är för övrigt fortfarande viktigt. Det egendomliga är att det svenska så kallade insatsförsvaret (2004–2015) inte var insatsberett! Om så hade varit fallet hade Försvarsmakten idag inte behövt lägga pengar på basmateriel (den så kallade basplattan), renovering av stridsvagnar m m. Det är också egendomligt att Regeringen inte lade en långsiktig plan för förnyelse; givet Sveriges geopolitiska läge krävs ingen större insikt för att förstå att, exempelvis, marinen skulle behöva fartyg även i framtiden! Ett långsiktigt nybyggnadsprogram hade hindrat den nuvarande situationen där nästan hela fartygsbeståndet måste förnyas de närmaste åren.

Men låt oss inte glömma bort att de officerare, sjömän och soldater som deltog i insatserna fick ovärderliga erfarenheter. En del gav också sina liv eller sin hälsa. Låt oss inte glömma dem och deras familjer.

I försvarspropositionen från 2015 (Prop. 2014/15:109) kan man läsa: ”Personellt och materiellt uppfyllda krigsförband som är samövade är avgörande. Övningsverksamheten bör ökas och grundläggande behov av bl a personlig utrustning, sambandsmateriel, ammunition och standardfordon bör tillgodoses.”

Det framgår av Försvarsberedningens nyligen framlagda rapport att så inte blev fallet: ”När det kommer till kravet att kunna möta ett väpnat angrepp bedömer Försvarsberedningen att Försvarsmakten har en operativ förmåga med väsentliga begränsningar. Detta innefattar såväl begränsningar i krigsorganisationens samlade förmåga att möta väpnat angrepp som enskilda krigsförbands förmåga att lösa sina huvuduppgifter. Utöver detta finns begränsningar i krigsorganisationens uthållighet. Begränsningarna i förmåga beror bl a på personella och materiella brister i krigsförbanden…” Beredningen konstaterar att stora investeringar måste göras i hela krigsorganisationen, bl a för att säkerställa grundläggande funktioner som logistik och ledning, att vidmakthålla befintlig materiel, anskaffa ammunition, inklusive robotar, samt materiel för den s k basplattan. ”Begränsningarna”, d v s oförmågan – är väl kända sedan ÖB Göranssons tal 2013 om ”enveckasförsvaret”.

Det är tydligt att det av Riksdagen tagna försvarsbeslutet 2015 inte har genomförts. Skulden härför ligger hos Regeringen och särskilt på försvarsministern. Som medborgare och skattebetalare undrar man hur det är möjligt att något sådant kan inträffa utan att något politiskt ansvar har utkrävts!

Problemet har dessutom varit känt en längre tid utan att Regeringen har vidtagit tillräckliga åtgärder. Konsekvensen är att investeringsbehovet nu är skyhögt! Att schackra om tiondelsprocenter i en redan låg ambition, 1,5% av BNP, är orimligt. Det är, trots allt, medborgarnas och vårt lands frihet det handlar om!

Med detta sagt finns det anledning att diskutera beredningens rapport. Nedanstående kommentarer syftar inte mot fullständighet.

Globalisering – maritimisering

Beredningen skriver, helt korrekt: ”Sverige är ett av världens mest globaliserade länder. Vårt välstånd och vår säkerhet är nära förknippad med våra grannars men också med utvecklingen i andra regioner längre bort. Vi påverkas därför, i högre grad än många andra länder, av omvärldsförändringar och händelser på andra platser i världen. En rad globala säkerhetspolitiska trender och tendenser som framträtt eller förstärkts under senare år påverkar oss, direkt och indirekt. Till dessa hör globaliseringen … ”

Här har beredningen uppenbarligen helt missat maritimiseringen av den internationella politiken och ekonomin. Att 80-90% av världshandeln (beroende på hur man räknar) går på köl är välkänt (utom, uppenbarligen, av beredningen). Mindre känt men lika viktigt är att minst 40% av EUs interna handel också fraktas av fartyg. EU, som vi är en del av, har stora maritima intressen.

Sjöfarten blir dessutom allt viktigare i klimatkrisens spår: 1 container kostar 1 liter drivmedel per 100 km medan samma container drar 37,5 liter på en modern lastbil (Volvo) för samma distans. Samtidigt går sjöfarten under de närmaste åren över till väsentligt mer klimatvänliga drivmedel än tidigare och allt fler fartyg drivs redan nu av förnybar energi.

Men havets resurser blir också allt viktigare: fiske (förstås), gas och olja, vind- och vågkraft, biokemisk industri och, på sikt, gruvdrift på havsbotten. Kommissionen skriver om denna ”blå tillväxt”: ”Haven och oceanerna är drivkrafter för den europeiska ekonomin med stor innovations- och tillväxtpotential. Blå tillväxt är den integrerade havspolitikens bidrag till Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla. // EU:s blå ekonomi står för 5,4 miljoner jobb och har ett bruttoförädlingsvärde på strax under 500 miljarder euro per år.”

Eftersom jordens befolkning bara ökar och resurserna till lands börjar ta slut blir havets resurser allt viktigare. Samtidigt bor allt större andel av befolkningen kustnära.

Sammantaget kommer havet också i centrum för kommande konflikter. Turkiets provborrningar efter gas och olja på cypriotiskt vatten är ett exempel på en konflikt som när som helst kan slå över i stridshandlingar. Observera att Cypern som EU-medlem omfattas av den svenska solidaritetsförklaringen. Andra viktiga konflikter med maritima konsekvenser är USA – Iran i Persiska viken och inbördeskriget i Jemen.

För att skydda våra europeiska gemensamma intressen har EU därför lanserat EU Maritime Security Strategy.[4] En del av denna är att öka den europeiska förmågan avseende maritim säkerhet. EUs förmågeutvecklingsplan (EU’s Capability Development Plan (CDP)) innehåller bl a. “low-cost maritime patrol aircraft, maritime tankers, naval surveillance systems, patrol vessels, naval training and diving, and mine countermeasures (MCM) ships.” Detta verkar helt ha gått beredningen förbi.

I beredningens rapport återfinns inte ens begreppet maritim säkerhet, ja inte ens ordet ”maritim” finns. Det finns alltså inte heller någon angiven plan för hur Sverige tänker sig bidra till den gemensamma maritima säkerheten. Vad värre är, det framgår (se nedan) att beredningen tänker sig att andra skall svara för vår egen maritima säkerhet!

Anm: maritim säkerhet är ett brett begrepp: “Vi behöver trygga, säkra och rena hav för att kunna leva i välstånd och fred. Genom rätt sjöfartsskydd kan vi upprätthålla rättsstatsprincipen i områden utanför nationell jurisdiktion och skydda EU:s strategiska marina intressen.”[5] En lättläst broschyr finns på https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/sites/maritimeaffairs/files/leaflet-european-union-maritime-security-strategy_en.pdf.

Kina

Det kommande försvarsbeslutet har fått genomslag fram emot 2030. Kina kommer då troligen vara minst lika viktigt för Sverige som Ryssland. Beredningen skriver: ”Utvecklingen i Asien, särskilt Kinas snabba utveckling och stärkta roll, får allt större betydelse för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. … Ett varmare klimat med issmältning till följd kan även leda till ökade motsättningar i Arktis där framför allt Ryssland, men också Kina och USA ökar sin militära närvaro för att säkra sina strategiska intressen.”

Beredningen drar dock inga slutsatser av dessa resonemang utom i ett avseende. Kinas snabba utveckling kan innebära konsekvenser ”för de amerikanska möjligheterna att engagera sig för att stödja säkerheten i Europa.” (Läs hjälpa Sverige?). I själva verket skulle en konflikt mellan USA och Kina, alls inte otänkbar, kräva en amerikansk kraftsamling till denna. Givet Kinas allt globalare intressen så skulle en sådan konflikt emellertid inte begränsa sig till Asien.

Den kinesiska maritima expansionen är en av dagens viktigaste trender. Världens största rederier och hamnar är kinesiska. Den kinesiska flottan ökar motsvarande Frankrikes flotta, idag Europas starkaste, vart fjärde år. Arktis kommer här i fokus.

Sjövägarna genom Arktis ger en möjlighet att komma runt konfliktområden som Röda havet (inbördeskriget i Jemen). I Arktis finns uppskattningsvis 50% av jordens kvarvarande fiskebestånd och den kinesiska befolkningen äter mer fisk per capita än några andra. Med utfiskning, som Kina är en av de ansvariga för, och uppvärmning av havet kommer det nordliga fiskbeståndet att bli allt viktigare. Det är lätt att tänka sig ett allmänt fiskekrig på nordliga latituder när fiskeflottorna tvingas söka nya fiskeområden.

Den 18 januari 2018 publicerade den kinesiska regeringen China’s Arctic Policy.[6] Här kan man bl a läsa: “China enjoys the freedom or rights of scientific research, navigation, overflight, fishing, laying of submarine cables and pipelines, and resource exploration and exploitation in the high seas, the Area and other relevant sea areas, and certain special areas in the Arctic Ocean, as stipulated in treaties such as the UNCLOS and the Spitsbergen Treaty, and general international law.” Stycket är intressant inte minst med hänsyn till omnämnandet av UNCLOS,[7] som Kina högst medvetet bryter mot i Kinesiska sjön.

Vidare skriver man: “China’s capital, technology, market, knowledge and experience is expected to play a major role in expanding the network of shipping routes in the Arctic and facilitating the economic and social progress of the coastal States along the routes.” Vi får väl hoppas att Norge och Danmark tacksamt tar emot den kinesiska hjälpen avseende social utveckling!

Skämt åsido; det är tydligt att Kina kommer att öka sin närvaro i området i alla avseenden inklusive politisk påverkan. Alla länder i området kommer inte att uppskatta detta, vilket medför att risken för konflikter ökar, även på betydligt närmare håll än i Asien.

Kinas tänkta etablering i Lysekil bör sannolikt ses i detta ljus.

Resonemanget ovan understryker vikten av europeiskt samarbete, inte minst inom ramen för EU Maritime Security Strategy.

Väpnat angrepp

Försvaret mot väpnat angrepp är så att säga beredningens huvudpunkt. Men vad är då ett sådant?

Beredningen skriver: ”… ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. … Totalförsvaret ska utformas och dimensioneras för att kunna möta väpnat angrepp mot Sverige inklusive krigshandlingar på svenskt territorium.”

Detta är en tämligen bred beskrivning av ett väpnat angrepp. Men uppenbarligen kan man tänka sig att ”militära maktmedel… kan komma att användas mot Sverige” utan att det är fråga om väpnat angrepp. Och mot sådana skall totalförsvaret tydligen inte utformas eller dimensioneras för att möta.

På författarens fråga har Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson svarat att det är Regeringen som i det enskilda fallet beslutar om ett angrepp på svenska intressen är ett väpnat angrepp eller ej. Detta är viktigt eftersom ett tydligt kriterium skulle kunna kringgås. Ett försök att besätta delar av Sverige skulle givetvis(?) anses som väpnat angrepp men det skulle också angrepp på svensk sjöfart kunna anses utgöra.

Hur kan då ett väpnat angrepp gestalta sig: ”Ett väpnat angrepp kommer inte att ha karaktären av invasion i traditionell mening. Istället kan viktiga områden besättas som en del i en större strategisk operation.” Inledningen blir våldsam: ”Angriparen strävar efter överraskning i tid och rum. Överraskningen understöds av vilseledning. Påverkansoperationer, ryktesspridning, sabotage och likvidering av nyckelpersonal kommer att förstärka det kaosartade intrycket.” Det finns en risk att Ryssland använder kärnvapen mot oss: ” Därför behöver synen på operationsmiljön i betydligt högre grad än tidigare ta hänsyn till att dessa kärnvapen åter är en faktor att räkna med.”

Varför skulle då Sverige utsättas för angrepp? Beredningen skriver: ”… väpnat angrepp mot Sverige, inför eller vid krig i vårt närområde, kan syfta till att besätta svenskt territorium för egna militära syften och förneka annan part tillgång till svenskt territorium … ” Mer i detalj skulle ett angrepp kunna syfta till att ”Genom att störa eller bryta sjövägarna i Nordatlanten mellan Nordamerika och Europa försvåras avsevärt möjligheten för Nato att försvara de östliga medlemsstaterna inklusive de baltiska staterna. Detsamma gäller om Ryssland besätter, eller på annat sätt neutraliserar, Natos bas- och grupperingsområden i Norden. Med det skulle möjligheten att nordiskt territorium och luftrum används av Nato för offensiva luftoperationer mot Ryssland förhindras eller begränsas. En etablering i Sverige för att möta västliga operationer kan också, i samband med en militär aktion i Östersjöområdet, innebära att det ryska luft- och sjöförsvaret flyttas västerut och att Baltikum och Östersjön därmed militärt kan isoleras. Svenskt territorium är troligtvis en förutsättning för att etablera en sådan luftförsvarssköld i Skandinavien.”

Det förefaller som om man tänker sig två fall: hela Skandinavien besätts respektive Sverige besätts. I det första fallet skulle detta innebära ett angrepp mot Nato (Norge och/eller Danmark), vilket innebär att Ryssland måste räkna med att Nato använder kärnvapen. Sannolikheten att Nato skulle eskalera till kärnvapenkrig för att rädda Sverige är väsentligt lägre men inte noll.

Eftersom ett ”väpnat angrepp inte kommer att ha karaktären av invasion i traditionell mening” kan man tänka sig två scenarier:

För det första ett angrepp som lägger tonvikten vid virtuella operationer – propaganda, desinformation, vilseledning, hot av olika slag – sannolikt kombinerade med terrorhandlingar och sabotage samt angrepp mot kommunikationer. Inte minst Sveriges beroende av externa och interna sjöförbindelser bör locka till angrepp; händelserna i Azovska sjön nyligen visar vad som kan göras utan att använda direkt vapenmakt. Det hela syftar till att få Regeringen att göra medgivanden som, i detta läge, förefaller begränsade. Transiteringen av Engelbrechtdivisionen 1941 är ett bra exempel. Propagandan och desinformationen kommer också att inriktas mot andra länder i EU och Nato i syfte att förhindra att stöd ges till Sverige. Erdogan, Orban och Salvini skulle sannolikt vara positivt inställda till sådana inviter. Det finns givetvis också kretsar i Sverige som skulle hävda att det är bättre med eftergifter än krig.

För det andra ett snabbt och hårt angrepp på den svenska befolkningen och viktig infrastruktur. Flyg, kryssningsrobotar och ballistiska robotar i kombination med omfattande sabotagehandlingar blir huvudmedlen. Sverige kommer inte, om man tror beredningen, att vika sig inför ett hot om kärnvapeninsats mot oss, ej heller om sådana faktiskt används. Ryssland har i Syrien visat att man är beredd till omfattande brott mot folkrätten. Målet skulle vara att slå ut Sveriges motståndskraft innan hjälp hinner anlända.

Båda scenarierna, men speciellt det senare, har nackdelen att det kommer att krävas betydande resurser för att ockupera Sverige. Kommer Sverige att utveckla en motståndsrörelse? Ingen vet men brevet som citerades i början visar vad det handlar om.

Att ta Gotland och där etablera en bas för flyg- och sjöstridskrafter skulle vara en rimlig och snabbt genomförbar operation. Tar Ryssland samtidigt Åland är Baltikum relativt isolerat och bör kunna besättas genom en begränsad operation. Att Nato skulle enas om att eskalera till kärnvapenkrig för Baltikums skull kan inte uteslutas men förefaller ändå inte troligt.

En slutsats är att den av beredningen skissade hotbilden kräver en omfattande upprustning av det svenska försvaret; 1,5% av BNP kommer inte att räcka på långa vägar.

En mycket stor osäkerhet utgörs av det militära stöd som Sverige förhoppningsvis får. Vad, var, när och hur är frågor som inte kan få ett svar. Vidare, som diskuterats ovan, kommer en angripare med all sannolikhet att agera för att detta stöd, om alls, kommer för sent. Ett verksamt militärt stöd måste vara planerat och övat. Förhandslagring av tung materiel kommer att behövas.

Skydd av sjöförbindelser

Skydd av sjöförbindelser ses som mycket viktigt av beredningen: ”För att kunna motstå ett angrepp är möjligheten att upprätthålla förbindelser västerut avgörande för Sverige. De viktigaste svenska västliga förbindelserna går via västkusten och Göteborg, via västra Svealand till Osloområdet samt via Jämtlands- och Norrbottens län till de norska hamnarna Trondheim och Narvik. … Göteborgs hamn är idag av central betydelse för försörjningen av Sverige, Finland och Norge. Att upprätthålla dessa förbindelser är också en förutsättning för att kunna erhålla hjälp av tredje part. De svenska västliga förbindelserna är samtidigt viktiga för Finland i händelse av kris eller krig i vårt närområde. Dessa förbindelser är därmed av existentiellt intresse för både Sverige och Finland.”

Men å andra sidan: ” Försvarsberedningen noterar … behovet av att kunna genomföra sjöfartsskyddsoperationer i syfte att skydda sjöfart eller transporter inom flera geografiska områden samtidigt. Med begränsade resurser måste behovet av sjöfartsskydd operativt balanseras mot förmågan att kunna möta väpnat angrepp och därmed den sammantagna krigsavhållande förmågan i totalförsvaret. För att i en strategisk kontext lösa bägge uppgifterna, samtidigt och över tid, behövs en väsentlig utökning av marinstridskrafterna.”

Nu tror läsaren att beredningen kommer att rekommendera en ordentlig förstärkning av de marina resurserna, i enlighet med Kungl. Örlogsmannasällskapets skrift En Marin för Sverige.[8]

Men så blir det inte för stycket avslutas med: ”Beredningen menar att hanteringen av sjöförbindelser västerut måste ses i ett internationellt perspektiv.” Sverige skall här kraftsamla på att skydda hamnområdena. Det är sannolikt mot denna bakgrund som dagens amfibiebataljon i princip skall delas i två delar varav den ena skall vara på västkusten. Någon utökning av minröjningsresurserna, i första hand fem minjaktfartyg plus två som av oklar anledning skall försäljas , föreslås inte.

Vidare skall marinen utveckla förmågan att samarbeta med Finland, som satsar relativt stort på sin flotta.

Intrycket är att vi skall ta hjälp av Finland i öster och någon annan – Nato? EU genom dess maritima säkerhetsstrategi? USA? – i väster. Men vid en internationell kris kommer med stor sannolikhet västs sjöstridskrafter att vara upptagna.

Det hela påminner om Helge Jungs (m fl) rekommendation i Antingen – Eller. Freds- och försvarsproblemet i saklig belysning.[9] Flottan skulle koncentrera sig på kustförsvar, sjöförbindelserna skulle komma att skyddas av väst (Storbritannien och USA). Som bekant blev det inte så. Under världskrigen blev skyddet av sjöförbindelserna flottans huvuduppgift. Flottan fick sätta in ”allt som flöt” – som mest 60 fartyg i eskorttjänst – för att skydda totalt mer än 17 000 fartyg. De sammanlagda förlusterna för handels- och fiskeflottorna under kriget var 270 fartyg och 1 370 personer. Marinens förlorade 163 man.

Gråzon

Beredningen ger en god bild av vad en så kallad gråzon kan innebära: ”Ryssland utvecklar okonventionella medel för att asymmetriskt möta uppfattade motståndare. Samtidigt ses fortsatt de konventionella militära styrkorna som ytterligt viktiga. I den ryska militärdoktrinen ges icke-militära medel en grundläggande roll i samtida och framtida konflikter. Informationsarenan är av särskild betydelse. Samtidigt visar lärdomarna från Ukraina att även ickelinjära medel kan innebära ett betydande inslag av våldsanvändning. I den icke-linjära krigföringen ingår bl a nätverks- och påverkansoperationer… ”

En effektiv rysk åtgärd vore att hota de för oss vitala sjöförbindelserna. Detta kan göras på många sätt: hot, minor, uppbringning (jämför händelserna i Azovska sjön[10]), samt dolda och/eller öppna attacker.

Mot denna bakgrund är följande passus intressant: ” Beredningen framhåller att gråzonsproblematiken i fredstid i huvudsak ska hanteras av civila myndigheter…” I verkligheten måste det vara möjligt att spela på hela registret av förmågor, militära som civila. Den svenska fallenheten för stuprörstänkande är en av våra största strategiska svagheter som en angripare säkert kommer att vilja utnyttja.

För övrigt skall i enlighet med IKFN[11] moment 63 ”Vapenmakt utan föregående varning skall också tillgripas mot utländska statsfartyg från vilka våldshandlingar begås … mot svenska fartyg eller luftfartyg på eller över fritt hav.” Det är bara Försvarsmakten som kan göra detta.

Sammanfattning

Försvarsberedningen har haft ett dåligt utgångsläge eftersom Försvarsmakten uppvisar så stora brister. Detta är en följd av ansvarslös hantering, inte minst under herr ”särintresset” Reinfeldt. Insatsförsvaret blev aldrig förverkligat; hade det blivit det hade Försvarsmakten inte saknat ”basplattan”: skor, bilar m m. Marinens fartygsbestånd hade inte haft 29 års medelålder med ty åtföljande massiva förnyelsebehov.

Tillnyktringen med 2015 års försvarsbeslut blev aldrig genomförd. Här borde politiskt ansvar kunna utkrävas.

Beredningens förslag präglas av för lite och för sent, inte minst mot bakgrund av den hotbild man målar upp avseende väpnat angrepp och gråzon. Att Regeringen inte drar sig för att försöka schackra om dessa ynka 1,5% vittnar om bristande ansvar för Rikets säkerhet; detta observeras naturligtvis utomlands – av såväl vänner som tänkbara fiender.

Den största bristen i beredningens säkerhetspolitiska bedömning är att man inte förstått havets centrala betydelse för det 21 århundradets strategiska utveckling. Såväl Sverige som EU är beroende av havet och dess resurser; Sverige är ett havsomflutet land. Denna felbedömning leder till att beredningen inte ser behovet av skydda våra sjöförbindelser, trots att dessa bedöms som ”existentiella”. Resultatet är en alldeles för liten marin för vår långa kust och med hänsyn till våra stora intressen till havs.

För lite och för sent; när (om) beredningens förslag är genomförda skriver vi sannolikt år 2030. Den säkerhetspolitiska situationen har då sannolikt starkt förändrats. Man skall vara försiktig med trender men mycket pekar då på att Kina blivit en världsmakt som får stort inflytande även i vår del av världen. Såväl Ryssland som USA har blivit mindre viktiga spelare. Vidare har sannolikt klimatförändringarna lett till stora geopolitiska förändringar.

Inför dessa enorma osäkerheter krävs internationellt samarbete, ett balanserat och starkt försvar, stora satsningar på teknologi (exempelvis artificiell intelligens, autonoma farkoster, nya bränslen….) och strategisk forskning.

Det finns naturligtvis en risk att världen – eller bara Sverige – sätts i brand något av de närmaste åren. Då kommer vi att få betala frihetens verkliga pris.

Författaren är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademin, Kungl. Örlogsmannasällskapet samt associerad ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

Noter

[1] https://www.youtube.com/watch?v=1vbJEBUH0J8
[2] Fusiliers Marins som tillhör marinen.
[3] Utdrag publicerat i Le Figaro den 6 juni. Översatt av artikelförfattaren.
[4] https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/policy/maritime-security_en?2nd-language=ro
[5] https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/policy/maritime-security_sv
[6] english.gov.cn/archive/white_paper/2018/01/26/content_281476026660336.htm
[7] United Nations Convention on the Law of the Sea.
[8] https://www.koms.se/en-marin-for-sverige/
[9] Jung, Helge (red): Antingen – Eller. Freds- och försvarsproblemet i saklig belysning, Ny Militär Tidskrifts Bokförlag, Stockholm 1930.
[10] Se exempelvis https://www.sn.se/opinion/ledare/ledare-alarmet-tjuter-i-azovska-sjon-sm4543309.aspx
[11] Förordning (1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m m (IKFN-förordning)

Mer av samma författare