När min dotter nyligen kallades till mönstring gick vi in på Försvarsmaktens webbplats för att få en aktuell bild av mönstring och värnplikt. Det som slog mig var den omfattande informationen om förband, materiel och förmågor som presenteras, närmast på detaljnivå. Hos mig väcktes frågan om denna kommunikationsmodell verkligen är ändamålsenlig. Varför kommuniceras exempelvis hur många farkoster av olika slag Försvarsmakten har, samt bestyckning och kapacitet hos dessa? Borde inte sådan information vara hemlig?

Under den period som ibland beskrivs som ”den eviga fredens tid”, efter det kalla krigets slut, verkar öppenhet ha blivit en del av Försvarsmaktens värdegrund och kommunikation (öppenhet, resultat, ansvar). Öppenhet stärker demokratisk insyn, bygger förtroende och underlättar eventuellt rekrytering. Men dagens säkerhetsläge är något helt annat än gårdagens. Värdegrunden ”öppenhet” kan rimligen inte tolkas som en skyldighet att i detalj redovisa vår militära kapacitet för främmande makt.

Kort sagt: Öppenhet internt eller detaljredovisning online.

Digital information som strategisk resurs

Enligt MUST:s årsöversikt 2024 har informationsinhämtning, cyberoperationer och analys av öppna källor blivit centrala verktyg i främmande makters underrättelsearbete1. Sveriges statsminister har beskrivit vår situation som att vi ”inte är i krig, men inte heller i fred”. ”Det kan bli krig i Sverige”, uttalar vår civilförsvarsminister. I denna gråzon mellan krig och fred är digital information en viktig strategisk resurs2.

Dagens underrättelsearbete bygger i allt högre grad på OSINT – automatisk insamling och analys av öppna källor. Genom att kombinera metadata, bilder, sociala medier, karttjänster och annan offentligt tillgänglig information kan en aktör på kort tid skapa detaljerade modeller av militära system, logistikflöden och beredskap. Forskning visar att mer än 80 procent av militärt relevant underrättelseunderlag i många fall kan inhämtas ur öppna källor, utan att en enda hemligstämplad handling nyttjas3.

Öppen information har blivit ett militärt underrättelseredskap. En potentiell angripare kan idag snabbt sammanställa enorma mängder data från våra offentligt tillgängliga källor. Genom att kombinera bilder, webbplatsuppdateringar, satellitdata, geolokalisering, sociala medier, annonser för upphandling, personalannonser och information ur civila databaser går det att bygga en mycket detaljerad lägesbild av svenska förband och deras förmågor. I detta sammanhang blir varje ny informationsmängd som publiceras av Försvarsmakten och/ eller annan relevant myndighet, en pusselbit som kan bidra till en komplett underrättelsebild.

Detta gäller inte bara materiel. Personalförsörjning, kompetensprofiler, organisationsförändringar, övningsmönster, logistik och mobilitet kan ofta härledas ur till synes oskyldig data. I en konfliktsituation kan dessa mönster utnyttjas för att identifiera svagheter, störa nyckelfunktioner eller rikta påverkan mot specifika yrkesgrupper i totalförsvaret.

Försvarsmakten behöver därför kalibrera sin syn på öppenhet i en digital och geopolitisk miljö där gränsen mellan fred och konflikt är suddig. Den nuvarande kommunikationsmodellen är utformad för ett stabilare omvärldsläge än dagens, vilket motiverar en säkerhetspolitisk analys av konsekvenserna.

Internationella jämförelser

Hur agerar då Försvarsmaktens motsvarigheter i andra länder, och har vi kanske något att lära?

En kort internationell jämförelse påvisar att militära myndigheter i andra länder arbetar med en betydligt lägre informationsdensitet i sin kommunikation för att inte röja potentiellt kritisk information om den egna förmågan4.

De brittiska försvarsgrenarnas webbplatser ger huvudsakligen översiktlig information om uppgifter och struktur, men undviker detaljer som kan underlätta kartläggning. Detta speglar en striktare syn på säkerhet5.

Ukraina, som befinner sig i krig, publicerar minimalt med information om sin försvarskapacitet. Uppgifter om situationen vid frontlinjen lämnas med tidsfördröjning, för att inte kunna vara till hjälp för angriparen6.

Tillgången till ryska militära sajter är begränsad för utländska användare, vilket återspeglar en strikt syn på informationskontroll, en digital järnridå, vilket i sig kommunicerar något: man slår vakt om, och försvarar inte bara sitt territorium utan också sin information och data7.

Det betyder inte att Sverige ska imitera andra länder, men det illustrerar att öppenhet i försvarsfrågor inte är en självklarhet utan ett strategiskt val. Kommunikation är aldrig neutral. Vår kommunikation formar hur vår kapacitet uppfattas, och kan därmed antingen ha en avskräckande verkan på en potentiell angripare, eller motsatsen. Om en motståndare kan identifiera organisatoriska materiella eller personella svagheter förändras motståndarens kalkyl till vår definitiva nackdel8.

Samma logik gäller totalförsvaret i bredare mening. Offentliga uppgifter om personal, funktioner kan underlätta kartläggning, påverkan eller påtryckningar från främmande makt9. Att publicera information om exempelvis mötesplatser och konferenser för ledande personal/ nyckelpersonal inom totalförsvarets myndigheter kan göra dessa till måltavlor för fientlig aggression i ett skymningsläge10. Det senare är ju något som färgstarkt illustreras i Försvarsmaktens informationsklassiker ”Förebudet” från 1987, information som dessvärre antagligen är lika aktuellt och relevant nu som då.

Principer för modernt informationsförsvar

Det handlar inte om att begränsa öppenhet i onödan, utan om att pröva vilken information som verkligen behöver publiceras i dagens säkerhetspolitiska miljö. Vår mest känsliga information behöver försvaras11.

Ett modernt informationsförsvar bör vila på tre principer:

  1. Vad måste delas?
    Information som krävs för demokratisk insyn och för att medborgare ska förstå mål och ansvar.
  2. Vad bör delas?
    Information som bygger förtroende, stödjer rekrytering och signalerar beslutsamhet att fullfölja Försvarsmaktens uppgift – utan att öka vår sårbarhet.
  3. Vad ska inte delas?
    Information som möjliggör kartläggning av struktur, kapacitet, beredskap, personal eller riskerar avslöja sårbarhet i vårt totalförsvar12.

I ljuset av dagens hotbild finns det skäl att se över inte bara Försvarsmaktens digitala kommunikation utan hela totalförsvarets offentliga informationshantering13. Det handlar inte om att dölja verksamhet för medborgarna, utan om att skydda den från aktörer som vill utnyttja våra öppna källor till sin fördel. Sverige behöver inte bli slutet. Men Sverige behöver bli smartare.

Min dotters frågor om mönstring och värnplikt ledde mig, till min förvåning, vidare in på funderingar och ifrågasättande av hur exponerad Försvarsmakten tyvärr verkar vara för en fientlig angripare. I en tid när information blivit ett vapen behöver balansen mellan demokratisk öppenhet och säkerhetsmedvetande rimligen förskjutas mot ökad säkerhet.

Författaren är civilingenjör och patentombud. Driver en patentbyrå, Heimdal Patent AB, sedan många år.

Källförteckning

  1. Försvarsmakten. MUST – Årsöversikt 2024.
  2. Säkerhetspolisen. Årsrapport 2024.
  3. Bruns, A. & Hanusch, F. (2017). ”Conflict, Security and the Rise of OSINT.” Journal of Information Warfare.
  4. NATO StratCom COE. Annual Report 2023.
  5. UK Ministry of Defence. Defence Communication Strategy.
  6. Ukrainian Ministry of Defence. Operational Security Guidelines.
  7. Rid, T. (2020). Active Measures: The Secret History of Disinformation and Political Warfare.
  8. Kello, L. (2017). The Virtual Weapon and International Order. Harvard University Press.
  9. MSB. Vägledning för säkerhetsåtgärder i informationshantering och kommunikation.
  10. Försvarsmakten. Handbok Informationssäkerhet (H IS).
  11. Försvarsberedningen. Stärkt försvarsförmåga – Sverige som allierad. SOU 2023:15.
  12. Pomerantsev, P. (2019). This Is Not Propaganda.
  13. Sun Tzu. The Art of War.