Hösten 2022 inledde Ryssland en omfattande offensiv med fjärrstridsmedel mot ukrainsk el- och värmeförsörjning. Ukrainska transmissions- och distributionsnät för el- och värme samt landets storskaliga el- och värmeproduktion anfölls systematiskt i syfte att med mörker och kyla knäcka det ukrainska folkets motståndsvilja och de väpnande styrkornas försvarsförmåga. Detta mönster har sedan upprepats efterföljande vintrar.
Trots omfattande attacker har Ukraina lyckats upprätthålla energiförsörjningen på en tillräcklig nivå. Genom att tidvis tillämpa rotande bortkoppling kan tillgänglig kapacitet fördelas så att befolkningen åtminstone får tillgång till el några timmar om dygnet. Ukrainska elmontörer arbetar dygnet runt för att snabbt återställa skadade elledningar och produktionsanläggningar. Den ukrainska energisektorn har också fått omfattande stöd med reservdelar från EU. Tillgängligheten i elsystemet har tidvis varit så pass god att överskottsel kunnat exporterats till grannländer i väst.
I skrivande stund har den svenska Energimyndigheten flera uppdrag rörande energiberedskap och under de kommande åren kan vi räkna med omfattande åtgärder för att stärka svensk el- och värmeberedskap. Samtidigt kommer nästa försvarsbeslut sannolikt att innebära en förstärkning av det svenska luftförsvaret. En framgångsfaktor i försvaret av Ukrainas energiinfrastruktur mot ryska luftangrepp har varit en kombination av militära och civila åtgärder. Dessa kan delas in i fyra kategorier som kompletterar varandra:
- Passiva skyddsåtgärder i form av betongbarriärer, sandsäckar eller sandvallar som absorberar splitter och direkta explosioner. Vidare används metallnät i olika former för att undvika direktträffar av drönare. Ukraina har också med framgång använt maskering av energianläggningar för att försvåra målupptäckt.
- Anti-drönarsystem i form av enklare luftvärn och telekrigföring för att störa drönare och styrda vapensystem.
- Lång-och medeldistansluftvärn för bekämpning av ballistiska robotar och långdistansvapen. Dessa system skyddar inte specifika energianläggningar, men bidrar likväl till försvaret av energiinfrastruktur genom sin räckvidd.
- Hög reparationsberedskap, reservkapacitet och bränslelager för att snabbt återställa elleveransen.
Svensk krisberedskap inom energisektorn är idag förhållandevis god för fredsförhållanden. Orkanerna Gudrun och Per i mitten av 00-talet gav branschen värdefulla erfarenheter av storstörningar. Vi har ett väl utvecklat system för att dela reparationsresurser, hög tillgänglighet på beredskapspersonal och en nationell produktion av reservkomponenter. Sedan länge finns digitala informationssystem för effektiv ledning av reparationsinsatser. På värmesidan finns ofta god lokal överkapacitet – tillräcklig för att klara den kallaste vinterdagen som kan utnyttjas vid produktionsbortfall i varmare väder. Dessa åtgärder hanterar emellertid främst situationer där ett leveransavbrott redan skett. Det gäller också för de pågående utredningsuppdragen hos våra myndigheter. Samtidigt saknas i princip helt förmågor för skydd av anläggningar mot angrepp med fjärrstridskrafter innan de slås ut vilket är Ukrainas huvudsakliga fokus.
De försvarsåtgärder som tillämpats i Ukraina torde kunna implementeras i Sverige rakt av. Det kräver dock en utvecklad samverkan mellan energisektorn och Försvarsmakten med en tydlig ansvarsfördelning och rutiner för informationsutbyte.
Ansvaret för passiva skyddsåtgärder läggs med fördel på energiföretagen. Det handlar om förhållandevis enkla insatser samtidigt som det krävs en del tekniska kunskap och lokalkännedom för de ska bli effektiva. Energiföretagen har redan personal på plats som kan sina anläggningar utan och innan. Här behöver emellertid Försvarsmakten bidra med kunskap om fortifikationstjänst, vapenverkan och modern maskering. Hur maskerar man bäst en transformatorstation?
Avseende anti-drönarsystem är ansvarsfördelningen inte lika tydlig. Kunskap om lokalförsvarsluftvärn och telekrigsåtgärder ligger givetvis hos Försvarsmakten där det idag bedrivs en omfattande innovationsverksamhet inom dessa områden. Men kanske kan lokala telekrigsskyddsåtgärder hanteras av energiföretagen? Kan man till och med tänka sig ett driftvärn med enklare vapensystem som har förmåga att bekämpa drönare? Hög tillgänglighet och lokalkännedom är fördelar med en sådan lösning samtidigt som Försvarsmakten inte behöver avdela särskilda krigsförband för uppgiften.
Lång-och medeldistansluftvärn är givetvis en förmåga för Försvarsmakten. Här behöver energisektorn emellertid bidra med kunskap om vilka anläggningar och områden som är viktiga att försvara ur ett energiförsörjningsperspektiv.
Det borde snarast landa ett regeringsuppdrag på Försvarsmakten och Energimyndighetens bord att i samverkan utveckla energisektorns försvar mot fjärrangrepp. Givetvis i nära dialog med energibranschen. Vi måste börja förflytta målbilden från att bara reparera skadade anläggningar till att försvåra för motståndaren att slå ut vårt energisystem från första början.