Pansartrupper är inget man i första hand förknippar med Finland – talande är att Slaget vid Honkaniemi järnvägsstation, den enda egentliga pansardrabbningen under vinterkriget, slutade i ett finskt fiasko där hälften av de finska vagnarna blev kvar på slagfältet. Men historien kom inte att sluta där, utan det finska pansarvapnet utvecklades sedan till en professionell styrka som kom att utmärka sig under de avgörande striderna 1944, och har haft en självklar plats i den finska Försvarsmakten allt sedan dess. Samtidigt har den alltid stått i infanteriets (och artilleriets) skugga, och därför kan det vara av intresse att ta del av hur man ser på framtiden för pansarvapnet i Europas mest skogsbeklädda land.

Den finska Försvarsmakten är relativt sparsmakad när det gäller att konkret kommentera vad som planeras för framtiden, men ett antal slutsatser kan dras baserat på öppna källor, där både detaljer om egna framtidsplaner samt kommentarer om hur man generellt ser på utvecklingstrender rörande pansrade fordon hos dagens officerskår framkommit.

I nuläget har Finland grovt räknat 180 stridsvagnar, av vilka 100 är de nyare Leopard 2A6 och resterande är de äldre Leopard 2A4 (Strv 121). Samtliga Sovjetiska stridsvagnar har skrotats, men bland pansarskyttefordonen (som för övrigt på finlandssvenska ibland går under beteckningen stormpansarvagnar) finns Sovjetiskt stål kvar i form av en den klassiska BMP-2 som modifierats till BMP-2M/MD-standard. Detta för att kunna tjänstgöra fram till mitten av 2030-talet. Det andra pansarskyttefordonet i finsk tjänst, CV 9030, genomgår som bäst en begränsad uppdatering för att trygga vagnens prestationsförmåga fram till 2030-talet, och uppgraderingen ska samtidigt lägga grunden för en mer omfattande uppdatering av vagnarna i ett senare skede. Planen är att CV 9030 ska fortsätta i tjänst in i 2040-talet, och de 102 vagnarna som levererades under 00-talet är med andra ord knappt halvvägs in i sin livscykel.

På stridsvagnssidan är det något av en paus i utvecklingen. Leopard 2A6-vagnarna har kommit i tjänst och trotjänaren 2A4 börjar hitta sina nya roller, inklusive de vagnar som byggts om till understödjande fordon såsom broslagningsfordon, röjningsfordon, och luftvärnsvagnar. Samtidigt står det klart att ifall 2A4 ska stanna i tjänst så finns det ett moderniseringsbehov, vilket i sig inte är ett problem då flera kompetenta uppdateringspaket för just 2A4 finns på marknaden. Men här är man från finskt håll något skeptisk till ett antal rådande trender. Generallöjtnant Hulkko, kommendör för Armén, har till exempel uttryckt att den senaste versionen – Leopard 2A7 – inte egentligen svarar mot finska behov. Framförallt fokusen på aktiva skyddssystem står inte speciellt högt i kurs, dels för att rörligheten ses som en viktig komponent i det totala skyddet (och extra utrustning ökar vikten), men också för att de försvårar nära samverkan med infanteri (speciellt viktigt i miljöer med begränsad sikt, som skog och bebyggelse), och tanken på att köra omkring med en aktiv radarsändare stämmer dåligt överens med rådande filosofi hos förband som är stolta över hur långt de kan upprätthålla radiotystnad.

Men vart leder trenderna på längre sikt? En nyckelfråga som lyfts av finsk expertis är ifall stridsvagnarna av idag fortfarande i för stor utsträckning är fångade i sin historia, där behoven i duellsituationer mot andra vagnar varit kravsättande? Som bekant har detta lett till att skyddet koncentrerats till framsidan av vagnen, och en ständigt ökande vikt då mer och mer skydd kommit till. Med det ökade hotet från obemannade system av olika slag och ett ökat antal takslående pansarvärnssystem ökar behovet av skydd ovanifrån, samtidigt som det fragmenterade slagfältet och de tidigare nämnda miljöerna med begränsad sikt gör att det är svårare att håller flankerna och ryggen rena, vilket gör att hotet kan komma också från andra riktningar. Just det att mycket av nyckelterrängen i Finland är antingen urban eller skogsklädd är något av ett tveeggat svärd för de finska pansarförbanden. Å den ena sidan erbjuder de bättre skydd mot en fiende som kan tänkas ha större resurser (speciellt i luften), men å andra sidan reduceras en av stridsvagnarnas nyckelförmågor eftersom möjligheten att hitta mål med vagnens egna avancerade sensorer och ge träffsäker direktriktad eld på långa avstånd minskar.

Svaret på de här utmaningarna kan komma att ligga i mer drastiska förändringar, där stridsvagnar via egna obemannade system och patrullrobotar (eng. loitering munitions) återtar sin eldkraft på långa stridsavstånd trots avsaknad av fri sikt till målet. Samtidigt ger utveckling inom framdrivning, allt från nya bandtyper till el-/hybridteknologi, och ett större fokus på rörlighet som en del av skyddet, kanske en möjlighet att bryta trenden med att vagnarnas massa hela tiden går upp – ett problem som sakta börjar närma sig kritiska proportioner då det till exempel handlar om vilka broar som kan användas. Inget av det här är i sig nytt, men frågorna har fått ny aktualitet efter att Sexveckorskriget mellan Armenien och Azerbajdzjan såg det första riktigt storskaliga användandet av obemannade system i strid mellan två konventionella arméer. Det man bör komma ihåg är att teknikutvecklingen ofta kan ske till synes väldigt snabbt när komponenterna finns färdigutvecklade – pansarskottet kunde i teorin ha tagits fram under Boerkriget, men ingen såg behov att sätta ihop riktade sprängladdningar med bakblåsprincipen innan stridsvagnarna under Andra världskrigets första år började visa sig immuna mot pansarvärnsgevär. Samtidigt är tekniksprång dyra och svåra att förutsäga speciellt för små länder, och det är i det ljuset oklart varför Finland (ännu) inte ansökt om observatörsstatus i MGCS-programmet [1] i likhet med Sverige.

Stridsvagnarna och de bepansrade förbanden de opererar i och med kommer att finnas kvar på de finska slagfälten under lång tid framöver, då även om fler motmedel och ökningen av den relativa eldkraften hos övriga förbandstyper på slagfältet kan anses minska pansarförbandens värde så erbjuder de fortfarande en unik förmåga att kunna kombinera rörlighet, eldkraft och skydd på det moderna slagfältet, vilket i sin tur är en förmåga som bara stiger i betydelse i takt med att den absoluta eldkraften ökar och styrkornas storlek sjunker.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com
Foto: Shutterstock.com

[1] MGCS-programmet är ett sameuropeiskt projekt under ledning av Frankrike och Tyskland för att ta fram en ny stridsvagn som ersättare till Leclerc och Leopard 2. Sverige är ett av de länder som anhållit om observatörsstatus.