Vilken stridsflygplantyp kommer Finland att välja som efterföljare till F 18? Robin Häggblom granskar denna fråga. Foto: Shutterstock.com

Finlands jaktplansupphandling, det så kallade HX-programmet, är nu officiellt inne på slutrakan i och med att de slutliga anbuden kommit in till de finska myndigheterna. Anskaffningen, som täcks av en tilläggsbudget om ungefär 101 miljarder SEK som anslås utanför försvarsbudgeten, utgör finska Försvarsmaktens enskilt viktigaste anskaffning under den första halvan av 2000-talet och förtjänar därför en mer djuplodande genomlysning än den svenska kvällspressens favoritvinkel: ”Kommer Saab att vinna finsk stororder?” (svaret är för övrigt: kanske).

Den korta versionen är att finska Flygvapnet för tillfället har 62 Hornet-plan i bruk (den ursprungliga ordern låg på 64, men två har förstörts i olyckor). Majoriteten av dessa, 55 stycken, är ensitsiga F/A-18C, medan de sista sju är tvåsitsiga F/A-18D med full stridsförmåga. Flygplanen anskaffades i mitten av 90-talet som ersättare till den då blandade flottan av Saab 35 Draken (versionerna 35S/F2, 35F1, 35B och Sk 35C) och MiG-21Bis (samt ett fåtal MiG-21UM skolflyg), och var då både en viktig förmågehöjning för Flygvapnet samt en viktig signal att Finland hade möjligheten att köpa ytterst modern försvarsmateriel från USA – något som varit omöjligt under det kalla kriget. Under sin tjänst i Finland har flygplanen genomgått två större uppgraderingar, där den första fokuserade på att förbättra planets förmåga till (när)jaktstrid med introduktionen av bland annat hjälmsikten och AIM-9X, medan den andra återgav Finland en seriös markattackförmåga för första gången sedan andra världskriget. Beslutet att köpa Hornet mitt under den finska ekonomiska 90-talskrisen var inte okontroversiellt, men har i efterhand framstått som mycket lyckat. Samtidigt närmar sig planet det planerade pensionsdatumet 2030 med stormsteg, och beslutet togs för ett antal år sedan att ett nytt bemannat jaktplan krävs för att upprätthålla förmågan.

Det finns ett antal faktorer att ha i bakhuvudet när man dissekerar det vi vet om de anbud som kommit in. Det handlar om historiska, kulturella och doktrinbaserade aspekter vilkas betydelse inte nödvändigtvis förståtts av utomstående bedömare. Vissa av dessa är uttalade tyngdpunktsområden som projektets ledning medvetet lyft, medan det talas mer tyst om andra. Utan någon som helst inbördes ordning så vill jag nämna de jag ser som viktiga här:

Finland planerar alltid utgående från att man är ensam. På senare år har samarbeten, både med Sverige som vår enskilt viktigaste partner, men också med USA och i ett antal ytterligare bi- och multilaterala format, fått en allt viktigare roll inom finsk försvarsplanering. Samtidigt utgår all planering fortfarande från att i värsta fall så står vi, åtminstone inledningsvis, ensamma, och då gäller det att kunna bita ifrån sig så hårt att det inte är värt besväret för en angripare. För HX innebär det att logistik, underhåll, reservdelar och vapen ska finnas inom landets gränser och i tillräcklig mängd från och med dag ett.

Försvarsmakten är av tradition konservativ. Den finska försvarsbudgeten är liten och det finns inte rum för stora misslyckanden. Speciellt efter att två stora projekt – Marinens ytstridssvävare Tuuli och Arméns NH90-helikoptrar – fått spaltmetrar skrivna om sig så har tendensen varit att man försökt lägga sig precis bakom den absoluta tekniska spjutspetsen. För HX del innebär det att mogen teknologi är önskvärd, men det finns samtidigt en gräns för hur säkert man kan satsa när man har ett system som ska vara i tjänst fram till 2060.

Det är dyrt att vara ensam användare. En ofta upprepad talepunkt är att Finland inte kan stå som enda användare, för då blir kostnaderna för uppgraderingar för höga. Det här är en direkt erfarenhet av Hornet-programmet, där Finland på senare år sett ett klart minskat intresse för uppgraderingar av F/A-18C internationellt (framförallt då den enskilt största kvarvarande användaren av Hornet, amerikanska marinkåren, gjort drastiska modifieringar för att skapa synergieffekter mot flottans Super Hornets istället för mot den internationella användarbasen). I praktiken betyder det här att för HX-kandidaternas del är en bred skara användare med vägkartor som sträcker sig fram mot 2060 önskvärt.

Den finska affärskulturen är väldigt nordeuropeisk. Det är lätt att glida in på karikerade stereotyper, men faktum är att den finska affärskulturen har ett antal särdrag – ödmjukhet, fakta, ärlighet och tydlighet tar en långt, medan överdriven skönmålning och dålig kundkännedom snabbt skapar dålig stämning – som inte nödvändigtvis motsvarar hur leverantörerna brukar agera i sina hemländer. Situationen verkar ha blivit bättre under förhandlingarnas gång, men i början av HX stod det klart att vissa leverantörer var bekväma med lokala förhållanden och kunde tala kundens språk, och att de därmed fick en liten men märkbar fördel.

Tung kryssningsrobot är inte bra-att-ha, det är ett måste. I Sverige må debatten om värdet av långräckviddig bekämpning fortfarande pågå, men i Finland ses förmågan som så viktig att den brutits ut ur den allmänna markattackförmågan och fått plats som en av de fem rollerna (tillsammans med jakt, attack, spaning/underrättelseinhämtning och understöd till Marinen). AGM-158A JASSM införskaffades efter att vapnet slagit Taurus KEPD 350 i en finsk utvärdering, och infördes på Hornet-flottan som en del av MLU2-programmet. Förmågan är dyr och den försvarsakademiska debatten i Finland pågår ännu om vapnet ska kallas för ”avskräckande” eller om det bara handlar om ytterligare en spetsförmåga bland andra, men konsensus råder om att förmågan är värt sitt pris. För att kunna erbjuda ett vinnande paket till HX så krävs med andra ord en bra tung kryssningsrobot med förmåga mot hårda mål.

En nyckel till programmet är också processen i sig själv. Via flera förhandlingsomgångar med stegvis justerade parametrar har både kund och leverantör fått slipa på hur de bästa paketlösningarna för att möta Flygvapnets behov ser ut. Paketen innehåller inte bara flygplan, utan också vapen, sensorer, reservdelar, markutrustning, träningshjälpmedel, och så vidare. De finska myndigheterna har i sin tur räknat bort kostnaderna för infrastrukturlösningar och de kostnader som uppstår när planet tas i bruk innan det ersätter Hornet (en stegvis process mellan första leverans 2025 och FOC 2030), och det här innebär att de slutliga max-prislapparna för anbuden – fransk entreprenad eller Design to Cost tillämpas – skiljer sig mellan leverantörerna. Ett ytterligare pristak finns på kostnaderna per år, där Flygvapnet räknar ut årliga kostnader baserat på en egen mall, och slutsumman i reala medel inte får överstiga den årliga budgeten för nuvarande Hornet-flotta. Chefen för Logistikverket, ingenjörgeneralmajor Kari Renko, har också uttryckt sin förvåning över hur stora skillnaderna är mellan leverantörernas tidiga förslag jämfört med de slutliga offerterna, och hur mycket bättre de blivit på vägen. Ett antal godkänt/icke-godkänt-punkter utvärderas, bland annat budget och industrisamarbeten, men den enda egentliga rangordningen sker baserat på ett krigsspel som behandlar ett fullskaligt anfall mot Finland och två veckor av strider. Scenariot kommer att köras med två upplägg, ett som utspelar sig 2025 och ett som utspelar sig 2030. Dessutom kommer utvecklingspotentialen fram till 2060 att utvärderas.

I korthet så har vi väldigt olika grader av insyn i de fem anbuden. Saab har varit relativt öppen, och avslöjat att det handlar om 64 JAS 39E Gripen med två GlobalEye stridslednings- och övervakningsplan. I vapenarsenalen hittas flera av Europas främsta system, inklusive Meteor, IRIS-T, Spear, och Taurus KEPD 350, medan industristödet inkluderar slutmontering av både flygplan och motor. Det är utan tvekan ett starkt anbud, med GlobalEye som ett unikt kort. Däremot så är användarbasen begränsad och valet av KEPD sticker ut. De kanske största frågan kring användarbasen är hur starkt rotat det politiska intresset i att hålla den svenska 39E-flottan uppgraderad är på sikt? Paradoxalt nog så väcker det snabba beslutet om att harmonisera 39E med finska behov oro. Detta då man med fog kan fråga sig vilka garantier det finns för att tvära kast åt andra håll ska undvikas längre fram, när den här radikala omriktningen beslutades om bara månader efter senaste Försvarsbeslutet?

Boeing erbjuder en naturlig fortsättning i och med sitt erbjudande om 50 F/A-18E Super Hornet och 14 EA-18G Growler. Growler är i nuläget världens främsta plattform för elektronisk attack och skulle representera en unik förmåga, medan Super Hornet erbjuder den enklaste konverteringen av både personal och rutiner från de nuvarande planen. Vapengarderoben är en moderniserad och expanderad version av Finlands nuvarande uppsättning, med smarta bomber, JSOW, JASSM, och AIM-9X Sidewinders bekräftade. AIM-120 AMRAAM och någon signalsökande robot ur AGM-88 familjen (troligen AGM-88G AARGM-ER) är också mer eller mindre klara. I fråga om JASSM så har båda de amerikanska anbuden den absolut senaste versionen AGM-158B-2 JASSM-ER (tidigare AGM-158D XR) med extremt lång räckvidd, som skulle representera en stor förmågeökning jämfört med nuvarande AGM-158A. Boeing skulle på många sätt vara en naturlig partner för Finland. Kombinationen Super Hornet och Growler skulle erbjuda just den Guldlock-nivå av hög teknisk förmåga men beprövade och mogna plattformar, och i bakgrunden finns decennier av framgångsrikt Hornet-samarbete att bygga vidare på. Den stora frågan är om Super Hornet har ett liv efter 2040, då US Navy har signalerat att framtiden för planet är mycket osäker.

F-35 har av många setts som storfavorit, vilket inte är överraskande med tanke på att planet hittills inte förlorat någon upphandling det deltagit i (Tyskland utgör något av ett undantag där planet av politiska skäl inte fick delta). Precis som med Super Hornet erbjuder planet en solid blandning av vapen, och i anbudet ingår också den norsk-designade JSM-roboten som har förmåga mot både sjö- och markmål. Lockheed-Martin har valt att inte kommentera varken antal flygplan eller industristödsprogrammet, vilket väcker frågetecken kring om anbudet är tunt på de områdena?

Eurofighter Typhoon representeras av BAE Systems. Planet är utan tvekan kompetent och skulle passa in i det finska tankesättet där jaktstrid är kravsättande för prestanda, och har en solid skara användare. Vapenpaketet är detsamma som brittiska RAF använder sig av, och inkluderar ASRAAM, Meteor, Spear, Storm Shadow, och Paveway IV. Det kommer också med ett mycket brett industristödspaket, som i likhet med Saab inkluderar både motor- och flygplanstillverkning, och satsningen har fått tydligt politiskt stöd från brittiska staten. Samtidigt har inte heller BAES velat diskutera antalet flygplan i anbudet, vilket återigen väcker frågor.

Dassault Rafale är den verkliga gåtan. I enlighet med sin traditionella linje har företaget hållit en relativt låg profil i media, men själva flygplanet är kompetent och har ett par äss i rockärmen. Frågan är bara om den unika franska uppsättningen vapen blir för dyr för att det ska gå att skapa ett konkurrenskraftigt anbud? En detalj värd att ha i minnet är att förra gången så var Dassaults Mirage 2000-5 det enda anbud förutom F/A-18 Hornet som uppfyllde kraven (F-16, JAS 39A Gripen, och MiG-29 blev alla förkastade för att de inte uppfyllde kravspecifikationen).

Som sagt så sker den enda egentliga rangordningen enligt hur effektiva kuggar i försvarsmaktens stora maskineri anbuden utgör. Utvärderingsarbetet sker under sommaren, och till hösten så presenterar Försvarsmakten ett förslag till Försvarsministeriet, som läggs till sin säkerhetspolitiska bedömning och sedan presenteras förslaget för regeringen. Betonas kan att Försvarsmakten uttryckligen presenterar ett specifikt anbud som sin favorit för ministeriet, och inte en lista av rangordnade kandidater. Till senhösten borde valet vara gjort, och kontraktet tecknas någonstans kring årsskiftet.

En fråga som många ställer sig är vilket inflytande säkerhetspolitiken har på det slutliga valet? Det är svårbedömt, då det officiellt enbart är just krigsspelet som gäller för poängsättningen. Samtidigt kommer man inte ifrån att valet av plattform får långtgående säkerhetspolitiska effekter för de närmaste trettio åren, vilket direkt och indirekt skulle påverka hur en konflikt artade sig. Exakt hur är däremot en väldigt svår fråga, och hur man tar hänsyn till (eller väljer att bortse från) dessa faktorer är vidöppet. Man kan däremot konstatera att USA har en helt annan förmåga att under en konflikt fylla på med nya vapenleveranser till partnerländer, då de dels har stora lager och dels har flygförband kapabla att flytta stora volymer med kort förvarning. Att detta helt skulle förbises rimmar illa med den pragmatiska (för att inte säga ärkerealistiska) attityd som hittills präglat upphandlingen.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com

Mer av samma skribent