Hur blir det med  trovärdigheten i det svensk-finska försvarssamarbetet efter att försvarsberedningen havererat? Foto: Pontus Lundahl/TT.

I måndags meddelade Försvarsministern att förhandlingarna om försvarets framtid återigen skjuts upp. Samtidigt vet vi, genom Försvarsberedningens gedigna arbete, att behovet av ytterligare medel är skriande inom både det civila och militära försvaret.

Samtidigt föreslås en ny lag  om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, vilken berörts i en tidigare artikel [1]. Kopplingen mellan den kommande lagen, konkreta satsningar och den politiska viljan är inte helt övertygande.

I en alltmer osäker omvärld ter sig dessutom oviljan att satsa på den egna nationella säkerheten inte som en direkt framgångsfaktor.

I synnerhet gäller detta förhållandet med vår viktigaste militära samarbetspartner, Finland. Djupt präglat av historiska erfarenheter är landets beslut om försvaret grundade på realism och långsiktighet.

1992 fattade Finland beslut om att köpa 64 amerikanska F 18-flygplan. Vid tidpunkten var de ekonomiska förutsättningarna ogynnsamma, men beslutet fattades ändå tack vare behovet av långsiktighet. Nu står Finland inför ett nytt beslut att köpa nya flygplan, som högst sannolikt kommer att realiseras tack vare sin långsiktiga påverkan, trots rådande osäkra ekonomiska utsikter.

De fundament [2] som svensk säkerhetspolitik har vilat på är heller inte så stabila längre och försvinner successivt. Under senare tid har USA förklarat att de avser lämna Open-Skies avtalet, som medgav deltagande parter en ömsesidig transparens om militära styrkeförhållanden.

Detta är bara ett exempel i en lång rad avtal [3] som också gynnade mindre stater i det internationella systemet, men som numera drar det kortaste strået, där den starkes rätt gäller.

Dessutom diskuteras reducerad amerikansk militär närvaro i Tyskland.

Några realistiska alternativ till egna nationella satsningar existerar inte. Medlemskap i allianser, oavsett med vem/vilka, förutsätter att det finns en egen förmåga att bidra med till övriga medlemmar. Solidaritetsklausuler har hittills inte heller varit särskilt framgångsrika, vare sig inom EU eller med den svenska solidaritetsklausulen.

Det gäller att genomföra nödvändiga nationella satsningar på det militära och civila försvaret nu.

Vi kommer aldrig att ha ett fullständigt beslutsunderlag med en fullödig framtidsprognos.

Vi behöver färre förseningar, mindre önsketänkande.

Omvärlden rör sig oavbrutet och vi får anpassa oss efter det.

Vi kan ju börja med att Finlandisera  säkerhetspolitiken!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato

[1] https://kkrva.se/realism-eller-onsketankande-i-sakerhetspolitiken, 2020-06-01
[2] https://kkrva.se/nar-fundamenten-sviktar
[3] Ibid

Mer av samma författare