Finlands försvarsförmåga kan ses som god mot bakgrund av att den i många europeiska Natoländer är rätt skral. Bilden är från försvarets fanfest i Helsingfors den 4 juni.

Nato har kört ner territorialförsvaret och har nu en skriande brist på markstridsförband. Det är inte minst här Finland kommer in.

Finland och Sverige är på väg in i den västliga försvarsalliansen Nato efter att medlemsländerna enhälligt beslöt inbjuda oss den 28 juni. Enligt president Niinistö kommer anslutningsdokumenten sannolikt att undertecknas redan nästa tisdag den 5 juli. Finland och Sverige får då delta i alliansens arbete som observatörer. Generalsekreterare Jens Stoltenberg bedömer att anslutningsprocessen blir historiskt kort. Men medlemsländernas parlament skall ratificera besluten och det kan dra ut på tiden. Än kan man inte säga när två flaggstänger till reses utanför Natos högkvarter i Bryssel och Finlands och Sveriges flaggor hissas. Men därefter är vi aldrig ensamma.

Nato är till sin natur i hög grad en politisk organisation och inte bara en försvarsallians med uppgift att garantera medlemsstaternas fred och säkerhet. För oss blir den politiska omställningen betydande.

På det militära området har så mycket redan gjorts att förändringarna inte blir så dramatiska. Det militära övningssamarbetet särskilt bland de nordiska länderna, USA och Storbritannien är redan i full gång. Höga officerare från finska och svenska flygvapnen träffade norska kolleger i Norge den 7–8 juni och diskuterade frågor relaterade till framtida samarbete och möjligheter att förbereda snabb operativ integrering av styrkorna.

RNAF Tweet 9 June 2022

Operativ samordning diskuterades redan i Norge den 7-8 juni. RNAF Tweet 9 June 2022

Vid Natos toppmöte i Madrid antogs en ny strategi för de följande tio åren. Ryssland beskrivs som

”det mest signifikanta och direkta hotet mot alliansländernas säkerhet, fred och stabilitet i det Euro-Atlantiska området. Ryssland försöker upprätta intressesfärer och kontroll genom påtryckning, subversiv verksamhet, aggression och annekteringar. Uppe i norr är Rysslands förmåga att störa allierade förstärkningar och navigeringsfriheten över Nordatlanten en strategisk utmaning för alliansen.”

”Nato strävar inte efter konfrontation och utgör inget hot mot Ryska federationen. Vi kommer att fortsätta att svara på ryska hot och fientliga handlingar på ett enat och ansvarsfullt sätt. Vi kommer att avsevärt stärka avskräckningen och försvaret för alla allierade, förbättra vår motståndskraft mot rysk påtryckning och stödja våra partner för att motverka illvillig inblandning och aggression. I ljuset av dess fientliga politik och handlingar kan vi inte betrakta Ryska federationen som partner.”

Det är en sådan verklighet Finland och Sverige nu anpassar sig till.

”Maskerna har fallit”, sa president Niinistö den 24 februari efter att Rysslands storanfall inletts. Det var klarspråk, samtidigt även ändstationen för finska statsledningens traditionellt återhållsamma språkbruk. I den nya situationen hade kommunikation på den våglängden blivit meningslös.

Försvarsmaktens kommendör, general Timo Kivinen riktade sig till en internationell publik med ett kristallklart budskap som varje finländare fattar (Reuters den 22 juni):

”Vi har [i decennier] utvecklat vårt militära försvar systematiskt precis för det slags krig som nu pågår i Ukraina med dess massiva bruk av eldkraft, pansarstyrkor och även luftstridskrafter. Ukraina har varit en seg bit för Ryssland att svälja, men det skulle även Finland vara.”

I Nato är entusiasmen över att få med Finland och Sverige hög. Brittiska premiärministern Boris Johnson beskriver vår försvarsförmåga som formidabel och den ger alliansen betydande förmågor. I viss mån kan han ha rätt, men det ska ses mot bakgrunden av att försvarsförmågan på de flesta håll är rätt skral.

Med Ryssland som ett uttalat hot även i Arktis är det självklart att de nordiska länderna som helhet i Nato kommer att bidra positivt till frågan om hanteringen av säkerhetsproblemen. På president Niinistös och de nordiska statsministrarnas presskonferens den 29 juni var det idel glada miner. Norges statsminister Jonas Gahr Støhre, som vid diskussionerna i Gullranda inte riktigt gillade tanken på ett nordiskt block inom Nato, nöjde sig nu med att lyfta fram Norges primära traditionella roll i försvarspolitiken, att ha fokus på havet och att säkra de transatlantiska försörjningslederna. Det är en helt legitim och även framledes viktig markering. Men han nämnde även Finlands traditionella fokus på landstridskrafterna och tyckte att den arbetsfördelningen vore naturlig.

Tanken på ett nordiskt block inom Nato är ingalunda ny. I en liten bok från 2015 lyfte tidigare chefen för försvarshögskolans strategiska institution, överste (i.a) Pekka Holopainen och jag fram en grov skiss som kommendören för Natos Atlantkommando, marinkårsgeneralen John J. Sheehan gjorde redan 1995. Sheehan såg Finland och Sverige som naturliga Natomedlemmar och själva försvaret kunde ordnas så, att armén kom från Finland, flygvapnet från Sverige och marinen från Norge. Förslaget föll inte i god jord i något av länderna, men nu är det dags att lyfta upp det på nytt och anpassa det till dagens förhållanden.

En följd av att Nato efter kalla kriget tonade ned territorialförsvaret, och krishantering blev alliansens centrala uppgift, är att det nu finns en skriande brist på markstridsförband. Att nedtoningen gick snabbt och smidigt medan återuppbyggnaden blir verkligt kostsam och trög är något man ogärna talar om. Natos ambition att öka snabbinsatsstyrkorna från 40 000 till över 300 000 är lovvärd, men ingen ska tro att det kommer att ske i en handvändning. U S Army tvingas skära ned, British Army likaså och tyska Bundeswehr är i skamlöst dåligt skick. Tyskland har sjunkit så djupt att man inte löser problemen enbart med pengar.

Var finner man bland Natos europeiska medlemmar arméförband med anständig numerär? Främst i Turkiet. Även den situationen är långt ifrån ny. En av Finlands skarpaste säkerhetspolitiska observatörer på 1990-talet, HBL:s chefredaktör Rafael Paro, lyfte en gång fram frågan om de bristande arméresurserna i Europa och undrade om man faktiskt ville bädda för Turkiet att fylla hålen. Vi är där igen.

I det nordiskt-baltiska området är det närmast Finland som kan generera markstyrkor. Det förringar inte Polens och de baltiska staternas berömvärda försvarsansträngningar. Men något är på tok om man vid krigsspel som berört området i Arktis fått så magra resultat rörande förstärkningar från Nato, att den finska kontributionen varit mer än tiofaldig jämfört med den som europeiska Nato lyckats generera. I EU-området bor trots allt en halv miljard invånare, i Finland 5,5 miljoner.

Alltnog, man kan vänta sig att även Finland kommer att få förfrågningar om truppbidrag till snabbinsatsstyrkorna.

Att Finland av nödtvång tvingas bära merparten av markstridsbördan i vår region bör få konsekvenser. Det gäller såväl organisation, kommandostruktur och befattningar. Konstruktiva idéer och tankar kring frågan om hur försvaret i Norden kunde börja utformas har presenterats av bl a Norges tidigare försvarschef, General Sverre Diesen och generalmajor Karlis Neretnieks.

Från finsk sida finns det skäl att framhålla att Finland här inte längre är någon junior partner. På sikt blir det nödvändigt att även Sverige och Norge stärker sina arméförband, vilket även framhölls i vänboken till ledamoten Tomas Ries nyligen (FHS, Magnus Christiansson, red., Defence and Security – Festschrift in Honour of Tomas Ries, 2022). Under tiden bör Sverige och Norge dock kunna stödja även finska arméns markstrid.

De finska, svenska och norska flygvapnen har övat tillsammans så länge att samordnade operativa företag kan genomföras smidigt redan nu.

Det innebär dock inte att vi skulle kunna slå ihop flygvapnen. Särskilt finska flygvapnets krigstida baseringssystem skiljer sig markant från Norges, vars flygbaser är byggda enligt Natos standard, ett helt annat koncept. Natopiloter som landar på en finländsk landsvägsbas kan inte räkna med att som hemma gå till kantinen efter slutfört uppdrag och få sig en hamburgare.

Finlands försörjningssäkerhet, i praktiken sjötransporterna över Östersjön, är en stor osäkerhetsfaktor i ofredstider. Finlands marinstridskrafter är helt enkelt för små för att kunna trygga transportlederna. Här får man hoppas att särskilt Sverige men även andra Natoländer kan bidra till att förbättra Finlands situation. Från finsk horisont vore det önskvärt att Sverige satsar mer på sina sjöstridskrafter, både ytstridsfartyg men särskilt ubåtar behövs. De svenska ubåtarna är världsbäst och en fördubbling av den svenska ubåtsstyrkan ger en förmåga att vid behov stänga in ryska Östersjöflottan i sina baser. Offensiv minering är ett billigare operativt medel. Östersjön blir snart Natos innanhav och Ryssland ska förstå att aggressiva aktioner mot grannar och andra Natoländer i Östersjöområdet kunde leda till att både Kaliningrad och S:t Petersburg sätts i blockad.

Författaren är docent vid finska Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.
Detta är den tredje artikeln av författaren som publicerades i Österbottens Tidning och Vasabladet den 3 juli 2022 och är en del av tidningarnas serie ”Tankar i krigstider”. Publiceras här med tidningarnas tillstånd och något utvidgad.