En svensk och finsk anslutning till Nato innebär att Försvarsberedningens betänkande Värnkraft och försvarspropositionen från november 2020 kan läggas till handlingarna. Rådande planering avseende Försvarsmaktens struktur och inriktning kommer då till stora delar inte längre vara ändamålsenlig. Likaså kommer Sveriges (och Finlands) integrering i alliansen med stor sannolikhet leda till nya militära ledningsförhållanden i det nordisk-baltiska området. I alla fall om man vill utnyttja de fördelar ett svenskt och finskt medlemskap kan ge när det gäller att stärka ländernas egen säkerhet och alliansens avskräckningsförmåga.

Förändringarna är av den digniteten att de kommer kräva en bred politisk förankring. Det finns därför starka skäl att så snart som möjligt kalla in Försvarsberedningen för att hantera den processen. Dessutom, våra försvarspolitiker kommer att ha ett stort behov av att bygga upp sin kunskap om alliansens sätt att fungera. Få en fördjupad kunskap om lednings- och beslutsprocesser och hur Sverige kan bidra för att stärka alliansens förmågor i olika avseenden. Alliansen ger också möjligheter till en arbetsfördelning mellan olika länder, något som Sverige hittills bara kunnat dra nytta av i mycket begränsad omfattning. Faktorer som alla borde påverka Försvarsmaktens struktur och uppgifter. Enbart utbildningsbehovet för ledamöterna, förutom sakfrågorna som ska behandlas, är ett starkt skäl till att en ny försvarsberedning bör sammankallas och påbörja sin verksamhet omedelbart efter valet i höst.

Nedan några tankar om en del av de utmaningar en ny försvarsberedning kan ställas inför och några förslag om hur de skulle kunna hanteras. Tonvikten i artikeln ligger på tänkbara ledningsstrukturer utformade för att samordna militära insatser i det nordiska området, i såväl fred som krig. Antagligen det sakområde som kommer att kräva den största mentala omställningen hos svenska militärer och politiker. Lite som kuriosa kan man fråga sig om inte acceptansen för den nedan skissade modellen kommer att vara större i Finland? Den historiskt bevandrade kommer att se stora likheter med ledningsstrukturen, i och kring Finland, från fortsättningskriget 1941-44. Då som nu med grund i tämligen oföränderliga militärgeografiska realiteter. Utöver ledningsaspekterna diskuteras också några organisatoriska förändringar i Försvarsmakten vilka skulle kunna bidra till att öka alliansens gemensamma förmåga i det nordisk-baltiska området, och därigenom bidra till en ökad stabilitet och säkerhet i vår del av världen.

Sverige kommer inte längre att vara en måttligt stor, tämligen utsatt, stat som ser försvaret av landet ur ett i huvudsak snävt nationellt perspektiv. I stället kommer Sverige att bli en viktig kugge i en större gemensamskap där vi, förutom att vara garanterade stöd, också kommer kunna bidra till att öka alliansens gemensamma avskräckningspotential i norra Europa. Något som borde minska Rysslands lust att ge sig in på militära äventyr i vårt närområde.

Här nedan några av de utmaningar vi bör ha tänkt igenom och bör ha en mening om i de förhandlingar som kommer bli aktuella i samband med en anslutning till Nato.

 Nordkalotten där det vid en kris kan finnas ett starkt ryskt intresse av att utvidga säkerhetszonen kring baserna på Kolahalvön är ett gemensamt norskt, svenskt och finskt problem. De där baserade strategiska atomubåtarna, och de flyg och marinstridskrafter som är avsedda för att avskära Natos atlantförbindelser, gör att även andra Natostater, främst USA, också kan se skäl att agera. Områdets stora betydelse och de omfattande stridskrafter av olika slag vilka kan bli engagerade talar för att det redan i fredstid bör finnas en kvalificerad ledningsorganisation på plats i norra Skandinavien. Den bör ha förmåga att samordna och leda styrkor från flera länder som genomför gemensam strid på marken, i luften och på havet samt också leda en omfattande och komplicerad logistikverksamhet. Vi talar här om något som skulle likna en multinationell kårstab förstärkt med extra kapacitet att leda tämligen omfattande flyg- och sjöstridsverksamhet.

Operationsområdet bör vara avdelat på förhand för att underlätta förberedelser i fred och undvika gränsdragningsproblem och kompetenstvister vid en allvarlig kris eller vid ett krigsutbrott. Lösningen är antagligen en COMSCANORTH (Commander Scandinavia North) med stab. När det gäller förberedelser för, och ledning av, övningar och operativ verksamhet skulle stabens uppgifter till delar kunna jämföras med våra tidigare milostaber. Krigsplanläggning och övningsverksamhet för svenska, norska och finska fältförband, territoriella enheter samt marin- och flygförband vilka är planerade att uppträda i norra Skandinavien bör i stor utsträckning styras av COMSCANORTH.

Ur svensk synvinkel skulle en sådan ordning, förutom att vi skulle bidra till bemanningen av COMSCANORTH stab innebära att huvuddelen av de svenska markstridsförband som idag främst är avsedda för försvar av norra Sverige även bör ha förmågan att uppträda såväl i Norge som Finland. Det innebär höga krav på såväl taktisk som operativ rörlighet och att logistikorganisationen måste utvecklas för att kunna verka över långa avstånd samt att den kan samordnas med övriga länder i området. Bara för att ge ett begrepp om avstånden; det är landvägen 660 kilometer mellan Boden och Tromsö och 400 kilometer mellan Boden och Salla (finsk-ryska gränsen).

Det kan också övervägas att alla tre länderna till del skaffar samma typer av vapensystem till de förband som har sina uppgifter i norra Skandinavien. Det för att underlätta gemensam logistik, likartat uppträdande och gemensam upphandling. Kanske ger den planerade utökningen av det svenska artilleriet där vissa möjligheter redan i närtid. Med inspiration av den helintegrerade tysk-holländska stridsvagnsbataljonen i Bergen-Lohheide, skulle norra Skandinavien kunna vara platsen där det första nordiska, helt blandade, gemensamma, förbandet organiserades? Kanske en ”drönarbataljon” på grund av de mycket stora landytor som ska hanteras? Svenska och finska Lappland och Troms fylke tillsammans omfattar en yta som är större än hela Baltikum.

Flygstridsledningen i regionen bör samordnas fullt ut för att optimalt kunna utnyttja flygsystemens, JAS och F-35, olika egenskaper och beväpningsalternativ på bästa sätt. MR N (Militärregion Norr) skulle i denna ledningsmodell eventuellt behöva delas, där den norra delen skulle bli operativt direkt underställd COMSCANORTH. Här finns en direkt koppling till vilka delar av Norge som skulle lyda under COMSCANORTH.

Östersjön som vi hittills betraktat som en vallgrav vilken skyddar Sverige skulle i stället bli en förbindelselänk med avgörande betydelse för försvaret av alliansens baltiska medlemmar. Sverige skulle där ha en viktig roll för att säkerställa sjö- och luftförbindelser över Östersjön. Något som rimligtvis borde påverka hur Marinen bör utvecklas och också hur vi utformar vår militära närvaro på Gotland. I Gotlandsfallet bör perspektivet ändras från att i första hand försvara ön (vilket självfallet också måste göras) till att göra ön till en plattform för att skydda förbindelserna till Baltikum. Robot 103 Patriot, kustrobotar och ubåtsjaktsystem baserade på ön skulle där vara viktiga komponenter.

När det gäller flottans utformning och storlek i Östersjön beror det i stor utsträckning på hur det går att göra en arbetsfördelning mellan olika alliansmedlemmar.

Naturligt vore att Sverige som största strandägare i Östersjön, innehavare av Gotland och med de goda baseringsmöjligheter som de svenska skärgårdarna ger, samt övriga östersjöländers annorlunda hotbilder, fick en ledande roll när det gäller sjöoperativ verksamhet i Östersjön. Det borde leda till en kraftig ökning av antalet svenska marina enheter i Östersjön jämfört med idag. Det både för att kunna uppträda på fler platser samtidigt som för att skapa en ökad uthållighet, samt för att ge andra alliansmedlemmar möjligheter att prioritera andra, för dem viktigare, förmågor. Övriga östersjöländer (utom eventuellt Tyskland, se nedan) skulle därmed kunna inrikta sin marina verksamhet på mer kustnära aktiviteter. Sett i ett större sammanhang skulle en sådan svensk inriktning i Östersjön frigöra medel hos våra allierade på andra sidan Östersjön till att investera i vad de behöver mest, markstridsförband och luftförsvar.

Lika viktigt som att bidra till att sjö- och luftförbindelserna till Baltikum hålls öppna är uppgiften att säkerställa Finlands förbindelser med omvärlden, genom luften och över havet. Huvuddelen av Finlands handel sker med sjötransporter. Det blir därför en viktig gemensam uppgift för de svenska och finska marinerna att säkerställa säkra transportleder till havs. Då inte bara i egentliga Östersjön utan också över Bottenhavet.

För att samordna och leda den marina verksamheten Östersjön krävs en chef med stab. En COMBALT (Commander Baltic).

Västkusten med dess hamnar, främst då Göteborg, är avgörande för såväl svensk som norsk handel och försörjning. Även en stor del av Finlands export och import sker via Göteborg. Det är därför viktigt att sjöfarten i Nordsjön och Skagerrak kan skyddas. Hotbilden är komplicerad. Den omfattar ubåtar med torpeder, ubåtslagda eller flygfällda minor, långräckviddiga sjömålsrobotar avfyrade från ytstridsfartyg, ubåtar eller flygplan. Det krävs därför såväl kvalificerade flygburna förmågor, bland annat ubåtsjaktflygplan, som uthålliga och mångsidiga fartyg som kan uppträda över mycket stora ytor – från brittiska kusten till den svenska västkusten och upp till norra Norge. Här finns det skäl att notera att det inte bara är en fråga om flera länders försörjning, utan också om att tillföra militära förstärkningar till Skandinavien och även till Baltikum, i den mån det ska ske sjövägen. Det senare en nödvändighet om vi talar om tyngre förband och mer omfattande logistik.

Här kan det finnas skäl att överväga en arbetsfördelning, bland annat av ekonomiska skäl. Den skulle kunna innebära att Tyskland med sin stora ekonomiska potential, tillsamman med Norge, Danmark och eventuellt Storbritannien, skulle kunna ta på sig en ledande roll för att säkerställa de skandinaviska ländernas sjöförbindelser med omvärlden. Därmed skulle östersjöstaterna, utom Tyskland, kunna ta på sig huvudansvaret för marin verksamhet i Östersjön. Medan andra alliansmedlemmar hanterar problematiken med sjöfartsskydd västerut.

De baltiska staterna kommer aldrig ha möjligheter att med egna resurser avvärja ett ryskt angrepp. De kommer alltid vara beroende av stöd från andra alliansmedlemmar. De markstridsförband från olika Natoländer som idag finns i Baltikum fyller främst en snubbeltrådsfunktion. Det vill säga att säkerställa att hela alliansen blir indragen i händelse av ett ryskt angrepp mot någon eller några av de baltiska staterna. Skulle hotet bli akut krävs därför att Nato tillför ytterligare förband för att höja tröskeln för ett angrepp. Eller om så krävs avvärja ett angrepp. Tidsfaktorn kommer här vara av stor betydelse. Ju tidigare det kan tillföras förstärkningar till Baltikum desto mindre risk att ett hot övergår till ett angrepp, alternativt att angreppet kan avvärjas.

Det är uppenbart att Sveriges geografiska läge ger oss goda möjligheter att vara det land som först, kanske tillsamman med Danmark, skulle kunna föra över mer betydande resurser till Baltikum. Då jämfört med USA, Storbritannien eller Frankrike. De tre andra länderna med möjligheter att ge något substantiellt bidrag, men där transporttiden är avsevärt längre. En tidsskillnad som kan vara avgörande. Här finns också ett mycket tydligt svenskt egenintresse. Kan vi bidra till att Baltikum inte angrips så minskar också risken radikalt för att Ryssland skulle försöka ta delar av Sverige för att skapa ett ”flankskydd” för en operation mot Baltikum.

En sådan svensk inriktning skulle tala för att minst en av våra brigader i de södra delarna av landet borde bestå av i huvudsak fast anställd personal och vara organiserad, utrustad och övad för att uppträda i Baltikum. Förutom den rent militära nyttan som en svensk brigad skulle innebära för försvaret av Baltikum så skulle en sådan inriktning också vara en konkret signal att vi tar vår uppgift som alliansmedlemmar på allvar. Vi skulle visa att vi har viljan och också förmågan att hjälpa till om en annan alliansmedlem hotas. Sannolikt skulle det även vara en starkt motivationshöjande faktor för andra att ge Sverige substantiell hjälp om så skulle behövas.

Flygstridskrafters förmåga att snabbt flytta sig över stora avstånd och momentant utveckla mycket hög effekt talar för att de bör ledas centralt för hela det nordiska området. Hotet om samordnade insatser med stora delar av de nordiska flygvapnen, sammanlagt drygt tvåhundra mycket moderna och potenta stridsflygplan, är en avskräckningsfaktor av högsta dignitet. Skulle någon av alliansmedlemmarna i regionen angripas kommer flygstridskrafter vara en av det tidigast gripbara resurserna att sätta in för att påverka en angripares operationer på marken, över havet eller i luften. Det såväl på Nordkalotten, i Östersjön och kanske också i Baltikum. Här måste även hela komplexet av luftrumssamordning vägas in. Faktorer som där måste kunna hanteras är bland annat: utnyttjande av långräckviddigt luftvärn, insatser av egna flygplan, kryssningsrobotar och drönare samtidigt som fiendens motsvarande system kanske också finns i luften. Eventuellt ska det också ske en samordning med insatser av hangarfartygsbaserat amerikanskt flyg och flygtransporter till Baltikum. Skälen för en COMSCANAIR (Commander Scandinavian Air) är starka. Sammantaget kommer det kräva en långtgående samordning, till del integration, av olika verksamheter hos de nordiska ländernas flygvapen. Men vinsterna är för stora för att man skulle avstå.

De lednings- och lydnadsförhållanden som här skissats för Nordkalotten, Östersjön, Västerhavet och det skandinaviska luftrummet, är betingade av speciella av operativa och militärgeografiska faktorer. Därutöver finns det skäl att fundera på hur militär verksamhet på övriga delar av svenskt, finskt, danskt och norskt territorium ska integreras i en alliansgemensam, nordisk, ledningsstruktur.

När det gäller svenskt, finskt och norskt landterritorium, förutom de nordligaste delarna som skulle lyda under COMSCANORTH, bör de bilda var sitt kommando COMSWED, COMFIN och COMNOR. Även ett COMDEN känns naturligt. Alla ska ha förmågan att leda de nationella resurser som finns inom deras område samt sådana styrkor som eventuellt kan tillföras från andra alliansmedlemmar. Att ledningen av sjö och flygstridskrafter är centraliserad till egna kommandon innebär inte att övriga kommandon, t ex COMFIN, inte kan tilldelas flyg- eller marinstridskrafter för vissa uppgifter eller för viss tid.

För att leda verksamheten i hela det nordiska operationsområdet krävs en överordnad instans. Det kan vara dags att återuppliva den tidigare Natobefattningen CINCNORTH (Commander in Chief Allied Forces Northern Europe).

Sammanfattningsvis skulle då ledningsstrukturen för försvaret av regionen kunna se ut enligt nedan. Chefer med staber:

CINCNORTH leder försvaret av hela det nordiska området med angränsande delar av Arktis, t ex Svalbard, genom nedanstående direkt underlydande chefer med staber.

COMSCANORTH – leder operationer i norra Skandinavien och angränsande delar av Arktis

COMSWED- leder territoriell verksamhet i Sverige, utom övre Norrland.

COMFIN – leder territoriell verksamhet Finland utom finska Lappland

COMNOR – leder territoriell verksamhet i Norge, söder Nordland fylke

COMDEN – leder territoriell verksamhet i Danmark.

COMSCANAIR – leder luftövervakning, flygverksamhet och luftrumssamordning över hela regionen,

COMBALT – leder marin verksamhet i Östersjön och Bottenhavet.

COMNORTHSEA – leder marin verksamhet för att hålla förbindelserna till Skandinavien öppna.

Alla staber är självfallet multinationella, dock i varierande omfattning. COMSWED stöds av en stab som antagligen till största delen är bemannad med svensk personal medan COMSCANORTH och COMSCANAIR stöds av fullt ut multinationella staber där chefskapet sannolikt roterar mellan olika länder.

Lokaliseringen av de olika staberna kommer, förutom platsens ändamålsenlighet, sannolikt avgöras av vad presumtiva värdländer har att erbjuda i form av faciliteter, bra miljö för personalen med familjer etc. Det kommer att krävas en ansträngning om ett land vill ha någon av staberna hos sig.

Även om försvaret av södra Skandinavien till stor del är kopplat till behovet av att kunna försvara Baltikum är det sannolikt mest ändamålsenligt att operationer på andra sidan Östersjön leds av Multinational Corps North East i Szczecin som redan idag har det ansvaret. Dock, alla ledningslösningar har sina styrkor och svagheter. Det kan finnas skäl att undersöka hur de baltiska beroendeförhållandena ser ut i praktiken, Vad är viktigast för deras försvar, det som sker på och över Östersjön eller det som sker i Polen och Centraleuropa? Är nuvarande ledningsförhållanden ett resultat av att Sverige och Finland inte är med i Nato, eller vad?

Förbandsproduktion och materielanskaffning förblir som idag nationella angelägenheter. En ökad samordning bör dock eftersträvas. Det såväl av interoperabilitetsskäl som för att olika länders vapensystem ska kunna komplettera varandra.

Det finns självfallet fler områden som till exempel officersutbildning och stabsarbetsmetodik som till delar skulle kunna samordnas i en Natoram, eller sannolikt ännu bättre i en gemensam nordisk ram. Det är ju trots allt våra nordiska grannar som vi i första kommer att verka ihop med. Det är dock frågor som kan lösas efterhand då de inte i närtid påverkar hur en anslutning till Nato ska hanteras.

Det kommer ta åtskilliga år innan det som skissats ovan kan förvekligas, men det är viktigt att goda lösningar inte förfuskas på grund av bristande politisk enighet, okunskap eller nationell prestige. Chansen att skapa bra lösningar för hur försvaret av det nordiska området ska organiseras kommer bara finnas en gång. Strukturella lösningar som implementerats i stora mellanstatliga organisationer har en tendens att bli ”eviga”.

Vid en svensk ansökan om medlemskap i Nato blir därför en av regeringens viktigaste uppgifter att omedelbart efter valet i höst tillsätta, och låta utbilda, en ny försvarsberedning. Beredningens uppgift ska vara att skapa en bred politisk enighet kring en inriktning för Försvarsmakten som är anpassad till ett Natomedlemskap.

Författaren är generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan, operationsledare i dåvarande Östra Militärområdet och brigadchef. Han är ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent