Vid Krigsvetenskapsakademien sammankomst i september kommenterade jag betänkandet ”Polisiär beredskap i fred, kris och krig” (SOU 2025:57).
Utredningen behandlar en komplicerad fråga: Ska svenska polismän under krig ses som kombattanter eller inte? Ska polismän delta i rikets försvar, eller inte? Ändring föreslås i nu gällande lag – svenska polismän ska inte längre aktivt delta i försvaret av Sverige.
Förslaget är fel och farligt och bör skickas till papperstuggen. Ett yttrande med den innebörden har också överlämnats från akademins sida till regeringen.
Folkrätten ställer, som bekant, upp regler och principer om hur stater ska arbeta och agera gentemot varandra. Förenklat uttryckt bygger folkrätten på moral och välvilja och överenskommelse. Möjligheterna att hävda reglerna är tyvärr ganska begränsade.
Krigets lagar redovisar ett antal behjärtansvärda principer som syftar till att göra krig mindre omänskliga och att minska civilt lidande.
Vi ser dagligen i nyhetsflödet tydliga exempel på hur principerna efterlevs, det vill säga – i minsta laget.
Det är, i princip, bara kombattanter som har rätt att ta till vapen och kriga under internationella väpnade konflikter. Ett tillägg till 1949 års Genèvekonvention talar om vem som är kombattant. Där finns även en regel om beväpnade polisstyrkor som är införlivade i de ordinarie väpnande styrkorna.
Redan vid mitten av 1940-talet, dvs mitt under andra världskriget, insåg man att de svenska polismännens roll i sammanhanget var svävande. Det ansågs självklart – ställt utom tvivel – att polisen som del i sin ordinarie allmänna skyldighet att upprätthålla svensk lag måste ingripa mot ”sabotörer, marodörer m.fl. som tillhöra fienden”. Men, skulle poliserna delta i stridshandlingar?
1943 gavs svaret genom en lag: Ja. Svenska polismän ska vara skyldiga att med vapen i hand delta i rikets försvar. Meningen var däremot inte att inlemma polismännen i de militära förbanden, utan poliserna skulle på egen hand bekämpa och ingripa mot fientliga soldater. Särskilt önskvärt var det vid överraskande anfall – kupp – innan de militära resurserna hunnit mobilisera. För det skulle polisen tilldelas vapen och annan särskild utrustning och genomgå särskild utbildning. Vara kombattant alltså, i vart fall temporärt, i ett inledningsskede. Och så är reglerna alltjämt, efter 80 år.
Nu vill alltså utredaren – trogen givna utredningsdirektiv – ändra på det här och göra polismännen helt civila. Poliser ska under krig inte delta i försvaret av Sverige. Utan hålla sig borta från kriget och bistå befolkningen ”i vanlig ordning”, vad det nu kan innebära, med en angripare som gärna attackerar civilbefolkningen för att demoralisera och urholka försvarsviljan. En fiende som ohämmat och utan vidare saboterar och förstör civil infrastruktur, sjukhus, kulturskyddade byggnader och skjuter på civila poliser.
Nästan varje gång vi de senaste åren mötts i akademisammankomster har det talats om gråzonen mellan fred och krig. Folkrätten känner emellertid inte till någon gråzon. Vi har således ett besvärande hål i regelverket och det har betydelse för polisverksamheten när det skorpar till sig. Det fredstida regelverket är otillräckligt för den utvecklade gråzonen. Dessutom är krig inte ett tydligt begrepp.
Redan i en promemoria till 1966 års Grundlagsberedning pekar dåvarande utrikesrådet och sedermera ledamoten i vår akademi Hans Blix på den politiska våndan att vid en konflikt klistra på etiketten krig. Hur långt ska det ha gått innan riksdagen meddelar att riket är i krig?
I den nyligen levererade Underrättelseutredningen (SOU 2025:78) konstaterar utredaren, förre statsministern och ledamoten Carl Bildt, att ”i svensk säkerhetspolitik kunde man länge utgå från att det fanns antingen fred eller krig. Den världen har vi lämnat bakom oss, påpekar han och fortsätter. Vi befinner oss i en situation där vi ständigt kommer att vara utsatta för hot och operationer från antagonistiska statsaktörer, men där dessa också kan komma att utnyttja andra aktörer för sina syften.
Det förefaller – vid en aktuell omvärldsspaning – som allt mer tydligt att folkrättens behjärtansvärda principer för hur krig ska föras, har fått ge vika för en betydligt äldre princip, tillskriven den grekiske historikern och generalen Thukydides. Hans 2 400 år gamla princip säger att ”den mäktige gör vad han kan och den svage lider det han måste”. En realpolitik som sträcker sig starkt in i våra dagar. Aggressorn är ofta ointresserad av folkrättsliga principer.
Thukydides och folkrätten blir två olika världar – verkligheten kontra idealvärlden. Polisen arbetar i verkligheten – i fred, kris och krig.
Tyvärr, anser jag, att utredningen gör polismän till offer för en teoretisk bokstavstrogen folkrätt, som de senaste åren eroderat. Dagens konflikter och det som vi bereder oss för i vår del av världen innebär en motståndare som inte respekterar folkrätten, som vi ser den, utan har sina egna regler. Och lika lite som gråzonen finns i folkrätten finns det några regler om ryska militära specialoperationer.
Hur gör vi nu då, exempelvis i en situation som våren 2014 på Krim? Om små grönklädda män kommer med färjan ”på semester” i sina stridsfordon eller plötsligt hoppar ut från en TIR-bil någonstans i Sverige. Ska polisen gripa dem och föra dem till tingsrätten – det är ju minst 4 års fängelse för grovt vapenbrott – eller ska de hanteras som krigsfångar, ska de bekämpas i ett ännu inte förklarat krig eller avvisas för att de saknar visum?
Mycket enkelt och krasst uttryckt, menar jag, att frågan om polismäns kombattantstatus ytterst och i verkligheten kommer att avgöras av den fientliga soldaten. Vi bör nog inte räkna med att polisen ska kunna gripa några små gröna män, utan en kamp på liv och död. Den överlever duellen som kommer först till skott och träffar. Och hur ska poliser som rycker ut till något misstänkt veta vad det är som han eller hon kommer att möta och vilka dennes egentliga avsikter är? Redan dagens problem med en så kallad ”active shooter – PDV” är svårt nog.
Om delar av Sverige skulle ockuperas anser utredaren att svenska polismän, med civil status, bör stanna kvar och fortsätta att verka under fiendens hatt. Det skulle säkerligen kräva att de överlämnade sina tjänstevapen och försäkrade sin lojalitet med fienden (ryssen). Vill vi ha det så?
Bäst, tycker jag, är det, att först skruva till folkrätten och låta lagstiftningen från 1943 gälla även fortsättningsvis.
Det har tidigare gjorts försök att ändra på polisens kombattantstatus i nu föreslagen riktning. Senast i en proposition i november 1985. Men riksdagen satte stopp och avslog propositionen. Det vore dumt att ägna kraft åt ett nytt propositionsförsök.