Rapport från workshop i Stockholm den 21 april 2026
Sammanfattning
Den transatlantiska miljön befinner sig i snabb förändring vilket gör frågan om mer Europa i Nato alltmer brådskande och konkret. Den amerikanska administrationen har tydligt efterfrågat att Europa tar ett större ansvar för sin egen säkerhet, samtidigt som USA säger sig fortsatt vilja spela en central roll för strategisk avskräckning, inklusive den nukleära.
Frågan är inte längre är om Europa behöver ta större ansvar, utan hur detta kan ske utan att försvaga Natos förmåga till avskräckning och försvar eller dess politiska sammanhållning. Omställningen brådskar. Europa har ett tidsbegränsat handlingsutrymme att växla upp medan USA ännu har substantiell militär närvaro i Europa samtidigt som Ryssland är upptaget av kriget i Ukraina.
USA har att hantera strategisk överbelastning och ökade krav från andra regioner samtidigt som administrationen inte drar sig för att skapa politisk osäkerhet, vilket innebär att Europa måste förbereda sig på ett läge där amerikanskt stöd kan bli försenat, mer begränsat och mindre förutsägbart.
Ett starkare Europa i Nato kräver därför krigsdugliga förband, högre beredskap, bättre mobiliseringsförmåga, integrerade multinationella formationer, starkare ledningsstrukturer och en tydligare försvarsindustriell bas.
Den politiska dimensionen är dock avgörande. Europeisk upprustning kräver folklig förankring, tydligare strategisk kommunikation och bredare kontakt med den amerikanska politiska miljön, särskilt kongressen. För Sverige innebär utvecklingen både ett ansvar och en möjlighet att stärka avskräckningen i norra Europa, bidra till att hålla USA engagerat, fungera som brygga mellan EU och Nato samt fortsatt vara en tydlig röst för Ukraina.
Inledning
Den 21 april 2026 genomförde Atlantic Councils Nordeuropakontor och Utrikesdepartementet i gemensamt värdskap en workshop på Regeringskansliet i Stockholm med fokus på ett starkare Europa i Nato och vägen framåt. Workshopen riktade sig till tjänstemän på Regeringskansliet, riksdagsledamöter och svenska experter, medan talarna var inbjudna internationella experter. Syftet var att analysera vad ett starkare Europa i Nato innebär i praktiken, hur europeiska allierade kan ta större ansvar utan att försvaga alliansens sammanhållning, samt vilken roll Sverige kan spela i ett mer Europaorienterat Nato. Diskussionen, som hölls under Chatham House-regeln, fokuserade på tre nyckelområden:
- Strategisk ansvarsförskjutning i Nato
- Europeiskt ansvarstagande i praktiken
- Politisk sammanhållning, USA:s roll och Sveriges bidrag
I det följande redogörs för huvuddragen i diskussionerna utifrån dessa tre områden.
Strategisk ansvarsförskjutning i Nato
Nato genomgår en strategisk omställning präglad av förändrade amerikanska prioriteringar, ett fortsatt ryskt hot och ökade krav på europeiskt ansvarstagande. Deltagarna bedömde att alliansen befinner sig i en av sina mest genomgripande förändringar sedan den grundades.
Utvecklingen går mot en ny arbetsfördelning, där Europa av USA förväntas ta det främsta ansvaret för konventionell avskräckning och försvar, medan USA fortsatt ansvarar för den nukleära avskräckningen samt tillför ett fåtal strategiska resurser. Förändringen drivs inte enbart av amerikanska krav på rättvis bördefördelning, utan även av Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina vilket innebär att högintensiv krigföring åter pågår i Europa. Kriget har också tydliggjort Europas beroende av amerikanska förmågor, samtidigt som USA:s globala överbelastning har ökat.
Ett återkommande tema var att Europa befinner sig i ett tidsbegränsat handlingsutrymme. USA är fortfarande militärt närvarande i Europa, Ryssland är uppbundet av kriget i Ukraina, och centrala amerikanska förmågor finns ännu kvar på kontinenten. Handlingsutrymmet kan dock minska snabbt beroende på amerikanska politiska beslut om tillbakadragande eller globala kriser som förändrar USA:s prioriteringar av var resurser ska befinna sig.
Samtidigt framhölls att omställningen ännu saknar ett tydligt slutläge. Begrepp som ett starkare Europa i Nato, primärt europeiskt ansvar och begränsat amerikanskt konventionellt stöd används allt oftare, men deras operativa innebörd är fortfarande oklar. Natos försvarsplaneringsprocess lyftes fram som central för att definiera vilka förmågor Europa ska tillhandahålla, vilka USA måste behålla i Europa och hur snabbt ansvarsförskjutningen kan ske utan att skapa luckor i avskräckningen. Samtidigt påverkas planeringen av bristande klarhet i vilka amerikanska förmågor som faktiskt kommer att finnas tillgängliga, vilket gör det svårare för europeiska allierade att avgöra vad de själva behöver prioritera.
Sveriges situation påverkas av omställningen. Sverige har blivit Nato-allierad samtidigt som Nato självt omformas på ett grundläggande plan. På kort tid har svensk försvarsplanering rört sig från ett huvudsakligen nationellt territorialförsvar till ett regionalt och kollektivt alliansförsvar. Sverige har snabbt integrerats i Natos strukturer och bidrar redan genom sitt geografiska läge, sin roll i norra Europa och sitt deltagande i alliansens framskjutna närvaro, inklusive i Lettland.
Europeiskt ansvarstagande i praktiken
Ett större europeiskt ansvarstagande ställer krav på både militär förmåga och organisatorisk samordning. Diskussionen visade att frågan inte enbart handlar om högre försvarsutgifter, utan om hur europeiska allierade organiserar, integrerar och använder militär makt. Den centrala utmaningen bedömdes vara att skapa användbar och integrerad stridskraft.
Europa har redan har ett stort antal multinationella högkvarter, format och initiativ, men att dessa ofta är fragmenterade, spridda och fortsatt starkt knutna till nationella strukturer. Nästa steg bedömdes därför vara integration snarare än enbart expansion. På marken innebär detta starkare multinationella arméhögkvarter, bättre koppling mellan divisioner, högre ledningsnivåer samt förmåga att leda operationer i större skala. Inom luftdomänen krävs större sammansatta luftstridskrafter, och till sjöss behöver Europa mer stående maritim närvaro, särskilt för uthållig kontroll i Nordatlanten och det bredare nordliga operationsområdet.
I detta sammanhang betonades även vikten av att kunna vara den som agerar först vid kris eller krig, så kallad ”first responder”-förmåga. Europa, och särskilt regionala allierade i norra Europa, måste kunna agera omedelbart i en kris. Amerikansk närvaro är fortsatt viktig, inte minst som politisk signal och militär tröskel. Den större osäkerheten gäller de förstärkningar som förväntas komma över Atlanten. Om en förmåga är avgörande för nationellt eller regionalt försvar bör europeiska allierade därför planera för att själva anskaffa den, utveckla en motsvarande effekt eller skapa alternativa lösningar.
Samtidigt betonades att Europa inte bör försöka ersätta USA rakt av. Även med starkare konventionella styrkor kommer beroendet av amerikanska strategiska resurser att bestå under överskådlig tid. Det gäller bland annat C4ISR, det vill säga ledning, kontroll, kommunikation, datorer, underrättelser, övervakning och spaning, samt logistik, cyber, rymdbaserade förmågor, robotförsvar, luftöverlägsenhet och långräckviddig bekämpning. Detta beroende är även organisatoriskt och politiskt, eftersom USA tillhandahåller strategisk riktning, sammanhållande ledarskap och en struktur som historiskt har gjort Nato effektivt.
Talarna lyfte därför behovet av tydligare europeiska operativa koncept. Europa bör inte enbart försöka ersätta enskilda amerikanska förmågor, utan bygga vidare på europeiska styrkor i bredare bemärkelse, såsom ekonomisk säkerhet, sanktioner, handelspolitiska instrument och cyberförmåga.
Europeisk upprustning diskuterades som en parallell men mer långsiktig process. Medan europeiseringen av Nato är en kort- till medelfristig fråga är återuppbyggnaden av Europas försvarsindustriella bas en medel- till långsiktig uppgift. Deltagarna betonade att den tidigare motsättningen mellan att köpa färdiga system för snabb effekt och att bygga europeisk industriell kapacitet har blivit mindre tydlig. En starkare europeisk försvarsindustri gynnar även USA och Nato som helhet, eftersom amerikansk produktion inte kan möta samtliga globala behov samtidigt.
Ukraina lyftes fram som en viktig del av den framtida förmågeutvecklingen. Landet har visat betydelsen av stora arméformationer, snabb anpassning och industriell innovation i krig. Ukraina kan inte ersätta en bredare europeisk eller amerikansk kapacitetsuppbyggnad, men dess erfarenheter och produktionskapacitet kan spela en viktig roll inom vissa områden. Samtidigt konstaterades att Ukraina redan fungerar som Europas faktiska främsta försvarslinje genom att binda upp stora delar av Rysslands militära uppmärksamhet och resurser.
För norra Europa och Sverige är de militära slutsatserna tydliga. Ryssland förblir det mest betydande hotet mot det euroatlantiska området, och dess strategiska ambitioner har inte förändrats. Sverige kan bidra till starkare avskräckning i norra Europa genom regional beredskap, uthållig närvaro, snabb reaktionsförmåga och en mer sammanhållen försvarsförmåga över den nordliga flanken. Kritiska förmågor omfattar robotförsvar, långräckviddig bekämpning, rymd-, satellit- och cyberförmågor samt ny teknik. Genom sin geografi, försvarsindustriella bas och innovationsförmåga kan Sverige bidra till både regional avskräckning och alliansens bredare förmågeutveckling.
Politisk sammanhållning, USA:s roll och Sveriges bidrag
Ett starkare Europa i Nato väcker även politiska frågor. Diskussionen visade att ansvarsförskjutningen kräver sammanhållning, legitimitet och strategisk kommunikation om den ska stärka alliansen.
Ledarskapsfrågan pekades ut som central. När USA leder mindre aktivt blir Europas interna skillnader mer synliga. Det finns ingen självklar europeisk stat som kan ersätta USA:s roll, eftersom ingen enskild europeisk allierad kombinerar tillräcklig militär kapacitet, finansiell tyngd, strategisk kultur och politisk legitimitet för att obestritt ta över som alliansens ledande makt. Samtidigt kvarstår skillnader mellan öst och väst, nord och syd, samt mellan olika hotuppfattningar och risknivåer.
En viktig spänning identifierades mellan två olika tankesätt för behovet av mer europeiskt ansvarstagande i Nato. För vissa allierade handlar det om att visa USA att Europa tar ansvar och därmed motivera USA att stanna kvar i alliansen. För andra handlar det i högre grad om att förbereda sig för ett scenario där amerikanskt engagemang minskar. Dessa tankesätt kan delvis förenas, men skapar olika prioriteringar i planering, kommunikation och investeringar.
Deltagarna betonade att den amerikanska utmaningen inte enbart handlar om frånvaro eller tillbakadragande. Ett tredje scenario är att USA förblir formellt engagerat i Nato, men använder sin position för att påverka alliansens politiska inriktning eller försvåra gemensamt beslutsfattande. Detta kopplades till den amerikanska säkerhetsstrategins betoning på att Europa ska ta huvudansvar för sin egen säkerhet, men också till dess bredare politiska ambition att påverka Europas utveckling. Under en sådan inriktning skulle amerikanskt engagemang kunna bli mer transaktionellt och villkorat av både europeisk bördefördelning och Europas politiska utveckling. Det skulle kunna påverka krishantering, planering och politisk enighet även utan ett formellt amerikanskt utträde, vilket stärker behovet av europeisk planeringsförmåga, institutionell resiliens och minilaterala format.
Att hålla USA engagerat kräver bredare politiskt arbete än traditionella militära kontakter. Deltagarna betonade behovet av återkommande dialog med olika delar i den amerikanska politiska miljön, särskilt kongressen. En ny generation amerikanska beslutsfattare har inte en historisk relation till Nato och andra världskriget. Europeiska länder behöver därför tydligare visa varför amerikansk närvaro i Europa gynnar amerikanska intressen, såsom industriellt samarbete, försörjningskedjor, innovation, ekonomisk säkerhet och kopplingarna mellan Europa, Mellanöstern och Asien och Stillahavsregionen vad gäller militär maktprojektion. I detta sammanhang diskuterades även möjligheten att europeiska allierade skulle kunna finansiera eller hyra vissa amerikanska strategiska resurser för att höja priset för ett amerikanskt tillbakadragande och samtidigt ge Europa större förutsägbarhet.
Folklig förankring bedömdes också vara avgörande. Europeisk upprustning handlar inte bara om materiel, utan även om människor, rekrytering, uthållighet och budgetprioriteringar. Utan ett tydligt folkligt mandat riskerar försvarssatsningar att bli sårbara för politiska svängningar och desinformation. Sverige, Finland och de baltiska staterna lyftes fram som länder som har kommit längre i att skapa nationell förståelse för hotbilden och de uppoffringar som krävs.
Mot denna bakgrund betonades behovet av tydligare strategisk kommunikation. Den offentliga debatten om europeisering av Nato är ofta oklar och riskerar att synliggöra splittring mellan allierade. Detta kan få avskräckningsskadliga effekter genom att ge motståndare intryck av osäkerhet och bristande sammanhållning. Europeisering behöver därför kommuniceras som ett sätt att stärka Nato och den transatlantiska länken.
Ukraina utgjorde ett genomgående tema. Ett starkt och uthålligt Ukraina beskrevs som en av de viktigaste signalerna till Ryssland. Samtidigt finns en svår balans mellan att erkänna Ukrainas roll som Europas faktiska främsta försvarslinje och att undvika en formalisering som riskerar att skapa ytterligare spänningar mellan europeiska allierade och USA. Deltagarna betonade vikten av fortsatt stöd till Ukraina och av att bevara alliansens enighet.
Sverige har i detta läge flera möjliga roller. För det första kan Sverige bidra till att stärka avskräckningen i norra Europa, bygga förmåga att agera som ”first responder” och utveckla avancerad teknologi tillsammans med allierade. För det andra kan Sverige bidra till att hålla USA engagerat genom mer proaktiv transatlantisk dialog, konkreta förslag och kontakter med amerikanska institutioner, kongressledamöter, företag och tankesmedjor. För det tredje kan Sverige fungera som brygga mellan EU och Nato, särskilt inom försvarsindustri, ny teknik och försörjningskedjor. Sverige har trovärdighet som både europeisk och transatlantisk aktör och kan bidra till att minska friktionen mellan EU:s försvarsindustriella agenda och Natos operativa behov. För det fjärde bör Sverige fortsätta vara en tydlig röst för Ukraina och stödja en långsiktig europeisk säkerhetslösning där Ukraina ingår fullt ut.
Avslutning
Sammantaget visade diskussionen att ett starkare Europa i Nato bör förstås som en förstärkning av alliansen och den transatlantiska länken. För att omställningen ska lyckas krävs krigsdugliga förband och förmågor, högre beredskap, industriell kapacitet, offentlig förankring och en medveten strategi för att hålla USA engagerat. För Sverige innebär detta både ett ansvar och en möjlighet att som ny allierad bidra till att forma den europeiska pelaren i Nato, särskilt i norra Europa.