Varför avvaktar Försvarsmakten med att förenkla lednings- och lydnadsförhållanden i markdomänen?
Mitt inlägg syftar till att skapa debatt och förståelse för hur lednings- och lydnadsförhållanden kan utvecklas i markdomänen.
Markdomänen är den domän som har absolut flest aktörer inblandade och är ur ett ledningsperspektiv rörigast av alla. Även de som har sina främsta uppdrag i andra domäner
(t ex luft-, sjö-) har sina basområden i markdomänen vilket också skapar utmaningar för ledning/samordning. Min uppfattning är att om detta ska fungera i den yttersta av situationer så måste detta utvecklas genom förändring på temat ”I krig är endast det enkla möjligt”.
Bakgrund
Under våren 2023 genomfördes ett stabsarbete på operationsledningen med bred delaktighet. Deltagandet omfattade en kunskapsbredd ur huvuddelen av operationsledningens avdelningar, representation ur Armén, Hemvärnet och samtliga militärregioner. Vidare var Marinen och Flygvapnet inbjudna. Uppdraget var att föreslå hur territoriell ledning skulle kunna utvecklas. Stabsarbetet omfattade ett antal arbetsmöten med analys och diskussion samt intervjuer med ett antal berörda aktörer i frågan. Det togs fram tre alternativ som det genomfördes spel på och som slutligen redovisades för Överbefälhavaren. De tre alternativen var som följer.
Alternativ 1
Lika som idag, d v s chefen för operationsledningen (C OPL) leder alla i markdomänen som direkt underställda chefer (DUC) avseende territoriell verksamhet och produktionsansvaret ligger hos respektive DUC gentemot chefen för försvarsstaben (delegerat till chefen för försvarsstabens genomförandeenhet)
Alternativ 2
Rikshemvärnschefen (RiksHvC) leder alla militärregioner (MR) avseende territoriell verksamhet, utöver de ansvar denne redan har för förmågeskapande.
Alternativ 3
Arméchefen (AC) leder alla MR både avseende territoriell verksamhet och produktion där MR delegeras att leda samtliga organisationsenheter (OrgE) i armén inom respektive MR både avseende territoriell verksamhet likväl som i produktion.
Det alternativ som förordades var alternativ tre med främsta motiv att det skulle skapa en tydlig ledning och lydnadsförhållanden i markdomänen samt att kontrollspannet skulle bli avsevärt mer hanterbart för både C OPL och för AC.
Aktuellt beslutsläge
Det beslut som har fattats av överbefälhavaren är att ligga kvar i alternativ ett av motiv som undertecknad inte känner till.
Diskussion
Efter att ha varit en del av ovanstående stabsarbete och sedan fått erfarenhet av att i praktiken hantera stödet till territoriell verksamhet genom att ha planerat och genomfört värdlandsstöd som värdförband till amerikanska förbandsenheter (US 16.Sust bde/95.CSSbn och 10.Mtndiv) under april-maj 2024 inom ramen för genomförandet av Immediate Response 24,[1] så är jag ytterligare övertygad om att alternativ tre är det bästa alternativet för Försvarsmakten. Detta såväl i ett nationellt som ett allierat perspektiv. Min övertygelse baseras följande argument.
- Det innebär en chef i markdomänen (AC) med samordningsansvar.
- C OPL får ett hanterbart kontrollspann i kommandostrukturen (fem DUC färre).
- AC får ett hanterbart antal DUC både i kommando-[2] och uppdragsstrukturen[3].
- Resurserna för territoriell verksamhet ligger hos verksamhetsägaren (chef MR), vilket underlättar samordning både för nationell beredskap och som allierad.
Om mina argument ställs emot alternativ 1 så uppfylls inte något av dessa. Gentemot alternativ 2 så uppfylls bara ett av argumenten (b).
Vad krävs då för åtgärder för att optimera ett införande av alternativ tre?
Först och främst måste mandat förskjutas nedåt i organisationen så att militärregioncheferna har handlingsutrymme för sitt uppdrag.
Det kräver en förstärkning av planeringsförmågan för produktion på respektive militärregionstab. För att göra detta ramneutralt så borde denna personalförstärkning omfördelas från arméns organisationsenheter (inkl Arméstaben) då dessa borde få mindre att hantera i detta avseende.
Vidare skulle dagens militärregiongrupper (MR-grp)[4] kunna organiseras under geografiskt aktuell OrgE med syfte att tydligare både stödja och kunna få stöd i produktionen. Inte minst skulle detta stöd från MR-grp vara värdefullt för de nyetablerade förband som är under tillväxt. Vidare skulle stödet till hemvärnets utveckling kunna optimeras, t ex vid KFÖ, SÖF etc då ytterligare resurser skulle kunna samordnas inom respektive OrgE. MR-grp skulle tydligare kunna vara en resurs för genomförande av totalförsvarssamverkan på lägre regional/lokal nivå där OrgE redan har en roll inom vissa områden.
Ett tydligt signalvärde inom ramen för ledning/lydnad och ledarskap skulle vara att utse militärregioncheferna[5] till OF6 (brigadgeneral) i likhet med och på samma nivå som chefen för 1.armédivisionen. Dessutom är det naturligt att militärregionchefen har högre rang än de garnisons- och förbandschefer denne ska leda.
Försvarsmaktens logistikorganisation med dagens logistikenheter behöver överses för att tydligare möta behoven i de olika militärregionerna och ledas på rätt nivå för att minimera suboptimering. Något jag överlämnar till de som kan det funktionsområdet bäst.
Vilka utmaningar finns att hantera i detta förslag?
- RiksHvC roll när produktionsledningen av hemvärnet övergår till AC är en utmaning. Kan RiksHvC bli ställföreträdande arméchef för att öka förmågan till samsyn och samordning?
- En annan utmaning skulle kunna ses vara att ledningsavståndet ökar mellan AC och C OrgE för arméns olika krigsförband. Kan C 1.armédivisionen få mandat att styra förbandsutvecklingen av de i divisionen ingående krigsförbanden genom målstyrning till respektive MR-OrgE?
Avslutning
Författaren är väl medveten om att detta inlägg bara är en övergripande beskrivning av vad jag anser behöver göras och att det finns en mängd detaljer att reda ut och att det kräver resurser för att ställa om. Frågan blir – vill vi ha en organisation som är mer lika i fred-kris-krig än idag och som därmed bättre skulle borga för funktionalitet och färre friktioner i övergången mellan dessa olika lägen?