I och med omvalet av Donald Trump till USA:s president uppstår – återigen – många frågor för den europeiska säkerheten. Europa är fortsatt beroende av amerikanska säkerhetsgarantier och USA:s engagemang i dess säkerhetsfrågor, inte minst när det gäller att avskräcka rysk aggression. Men mot bakgrund av Trumps olika negativa uttalanden om Nato och USA:s europeiska allierade undrar många hur starkt USA:s engagemang för Europas säkerhet fortfarande är.
Trump har visserligen varit president tidigare, men slutsatserna som kan dras från åren 2016 till 2020 är begränsade. Inte bara USA har förändrats sedan dess. Även världen och Europas säkerhetsmiljö är inte densamma. Viktigast av allt är förstås Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 med alla sina konsekvenser. Dessutom är erfarenheterna från den första Trumpadministrationen mycket olika i olika europeiska länder. Regeringar i kontinentens huvudstäder har följaktligen inte automatiskt samma analys av vad som kan förväntas under Trump II, och ännu mindre delar de uppfattningar om vad som behöver göras.
Av de tre länderna i Weimartriangeln (d v s Tyskland, Frankrike och Polen) var erfarenheterna 2016-2020 tveklöst sämst för Tyskland. Den tyska regeringens låga försvarsutgifter upprörde Trump och Tyskland, som var van vid att vara en av USA:s europeiska favoritallierade, fick det svårt. Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel hävdade efter mötet med Trump att Europa måste ”ta sitt öde i egna händer”. I Berlin drog man dock aldrig några egentliga slutsatser utan valde att vänta på att stormen skulle lägga sig. När Joe Biden valdes till president fyra år senare verkade den strategin ha lönat sig.
I Frankrike har president Macron talat om USA:s ”gradvisa och oundvikliga tillbakadragande” från Europa sedan han tillträdde 2017. Hans främsta slutsats – helt i linje med det traditionella franska tänkandet om ”l’Europe de la défense”, d v s ”försvarets Europa” – var att Europa måste påbörja en resa mot europeiskt strategisk autonomi. Den visionen delades dock inte bland hans europeiska kollegor och fick inget stöd i Washington. Från franskt håll handlade den debatten aldrig om att man ville bli av med USA som partner (Frankrike hade faktiskt ett väldigt nära operativt samarbete med USA), men att man ansåg att den dåvarande graden av amerikanskt engagemang inte skulle vara realistisk i framtiden och att Europa behöver förbereda sig på ett mindre engagerat USA. Den argumentationen hade inte så mycket med den amerikanske presidenten att göra, utan byggde mest på strukturella faktorer – som dock ansågs bli extra tydliga med Trump i Vita Huset.
Polen, slutligen, hade inte så många problem med Trump I – tvärtom: i slutet av den första Trumpadministrationen hade landet fler amerikanska soldater på sitt territorium än i början. Ur ett polskt perspektiv var detta en viktig indikator för att USA fortfarande gick att lita på som livförsäkring.
Efter Trumps tillträde i januari 2025 kommer européerna därför knappast att kunna bygga vidare på en gemensam förståelse av vad arvet från hans första presidentskap är och vilka slutsatser Europa borde dra när det gäller säkerhet och försvar. Ändå verkar det uppenbart att Europa kommer att behöva reagera på Trump II, vare sig det sker kollektivt, individuellt eller kanske på en minilateral nivå (till exempel i den nordisk-baltisk-polska gruppen). Huruvida sådana grupperingar har ett svar på Trump på europeisk nivå i åtanke är dock en öppen fråga.
Det är i alla fall tveksamt hur mycket politiskt ledarskap som kan komma från de traditionella ”motorerna” i den europeiska debatten. Frankrike ser knappast ut att vara i stånd att leda debatten om den europeiska säkerhetspolitiken under de kommande åren. På hemmaplan är Macron betydligt försvagad och betraktas som en ”lame duck” mer än två år innan hans mandatperiod officiellt löper ut 2027. Och på europeisk nivå är det lika tveksamt som vanligt om några andra länder faktiskt skulle vara intresserade av att axla Paris’ ledarskap. Hur som helst kommer Frankrike antagligen att vara ganska frånvarande i den europeiska försvarsdebatten framöver, just på grund av den franske presidentens försvagade ställning.
Även i Tyskland är den inrikespolitiska situationen utmanande. Med tidiga val som sannolikt kommer att hållas i februari 2025 fokuserar landet för närvarande på frågor som förväntas stå i centrum för partiernas kampanjer: ekonomin och migration. Enligt aktuella opinionsundersökningar ser kristdemokraterna ut att vara de mest sannolika vinnarna, men de kommer fortfarande att behöva hitta koalitionspartners – sannolikt två, vilket kommer att göra regeringen mer instabil än den traditionella tyska regeringskoalitionen bestående av enbart två partier. Även om en eventuell konservativ regering är mer benägen att prioritera säkerhet och försvar, är ett verkligt tyskt ledarskap för det europeiska försvaret sannolikt inte att vänta. Tyskland har antagligen också förlorat för mycket förtroende i Europa på grund av vad vissa ser som bristande stöd till Ukraina.
Dessa inhemska utmaningar är också del av förklaringen till varför det fransk-tyska samarbetet är ganska dysfunktionellt just nu. Ett annat skäl är naturligtvis den ihållande bristen på strategisk konvergens mellan Paris och Berlin. Dessa bilaterala hinder påverkar också Weimartriangeln, d v s samarbetet mellan Polen, Tyskland och Frankrike. Polen, i sin tur, har nog inte den politiska vikten för att ensamt leda hela Europa rörande försvarsfrågor. Däremot finns det chanser att det polska EU-ordförandeskapet första halvåret 2025 leder till framsteg t.ex. när det gäller finansieringen av investeringar i området.
Hur Europa kommer att reagera på Trump 2 är därför svårt att förutse. Möjligheterna sträcker sig från någon form av ”uppvaknande” om behovet av att – för att parafrasera Merkel – ta Europas öde i egna händer till en skönhetstävling där enskilda länder försöker bli USA:s favoritallierade, t ex genom att investera i sitt försvar och/eller köpa amerikanska vapen. Vissa är faktiskt övertygade om att de kan erbjuda Trump ”deals” som skulle vara fördelaktiga för båda sidor. Ur ett europeiskt perspektiv skulle priset dock sannolikt vara en (ytterligare) bilateralisering av det transatlantiska säkerhetssamarbetet, i värsta fall till och med av säkerhetsgarantierna.
Om diskussionen om europeisk strategisk autonomi skulle återupptas 2025 skulle det i vilket fall som helst ske från en helt annan utgångspunkt. De argument för större europeisk strategisk autonomi som framfördes för flera år sedan har förmodligen blivit ännu mer framträdande: inrikespolitiska förändringar i USA och dess ökade fokus på Kina och den indopacifiska regionen. Och även om det vid den tidpunkten inte fanns någon som helst samsyn bland européerna, kan man hävda att åtminstone några av idéerna sedan dess har blivit ”mainstream” och stöds i Bryssel och över hela kontinenten – både när det gäller EU och när det gäller att stärka den europeiska pelaren i Nato.
Det mest sannolika scenariot är att den europeiska debatten kommer att vara kaotisk framöver. Förhoppningsvis blir den också mindre ideologisk. Detta kan leda till en mindre enhetlig bild, som ändå skulle kunna vara positivt: med förbättrat samarbete på olika nivåer och på olika områden.
