av Bo Richard Lundgren
Så såg en rubrik ut i MSB:s tidning TJUGOFYRA7 i december 2014. Det var en säkerhetschef på ICA som uttalade sig. Han svarade på frågan: Vad händer om transporterna stannar? Hur snabbt tar maten slut?
Jamen, det var ju 2014, tänker ni. Nu, 2018, måste det väl ha skett en förbättring och en uppryckning i branschen vad gäller försörjningsfrågorna. Regering och riksdag har ju bestämt att det civila försvaret ska byggas upp igen.
Ja, låt oss då titta lite närmare på hur det står till med beredskapen inom några viktiga försörjningsområden. I den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningens senaste rapport (december 2017) kan man få god vägledning.
Jag vill här kortfattat citera några av de analyser och bedömningar som beredningen gjort inom områdena el, vatten, livsmedel, värme och drivmedel.
- Det svenska samhället är starkt elberoende. Störningar kan få omfattande konsekvenser för stora delar av samhället. Ungefär hälften av kommunerna saknar en planering för hur kommunens egen verksamhet ska försörjas med reservkraft vid störningar i elförsörjningen.
- Att få fram tillräckligt med dricksvatten kan försvåras avsevärt vid krig. De kommunala vattenverken står för cirka 85 procent av den totala dricksvattenförsörjningen. Planeringen och logisktiken kring dricksvattenförsörjningen bör stärkas hos kommunerna.
- Det yttersta ansvaret för att tillgodose livsmedelsförsörjningen på lokal nivå åligger hos kommunerna. Det krävs åtgärder för livsmedelsberedskapen vid krig för att säkerställa en tillräcklig livsmedelsförsörjning. Kommuner och privata företag behöver tillsammans komma överens om och sluta avtal kring hur leveranser av livsmedel ska genomföras.
- Fjärrvärme är den primära uppvärmningsformen för cirka 4,5 miljoner boende. Försvarsberedningen konstaterar att ett avbrott i fjärrvärmen kan få mycket stora konsekvenser. Det finns inga krav att värmebolagen ska ha en uthållighet genom att ha reservkraftverk eller reservmateriel.
- Aktörer med ansvar för samhällelig verksamhet behöver analysera sina behov av drivmedel. Det finns idag inga formella krav på att dessa aktörer ska ha drivmedels- och bränsleförsörjningsplaner trots att tillgången på drivmedel ofta är kritisk för att upprätthålla verksamheten.
Man kan tycka att den lite torra kanslihussvenskan i ovanstående text inte är så alarmistisk. Men om man läser mellan raderna och bemödar sig om att tänka efter, så förstår man att vi skulle vara ganska illa ute i en allvarlig situation när försörjningen inte fungerar.
Nu har statsmakterna dessutom i broschyren Om krisen eller kriget kommer talat om för medborgarna att man får klara sig själva en vecka innan det offentliga kan träda in. Problemet är bara att det offentliga i många fall inte kommer att kunna hjälpa till. Den offentliga sektorn saknar i stort denna förmåga.
Mot denna bakgrund vill jag göra följande reflektion.
Vi har nyligen varit med om en intensiv valrörelse. Partier och politiker över hela den politiska skalan har bjudit över varandra genom att utlova förbättringar inom den offentliga sektorn, särskilt inom välfärden. På den kommunala nivån har det handlat om fler äldreboenden, mindre barngrupper i förskolan, nya simhallar m m. På statlig nivå har det bl a rört sig om ökad ledighet för föräldrar, bidrag till elcyklar m m. Politiker som vill bli valda – eller omvalda – har lyft fram den offentliga sektorns möjligheter att stärka medborgarnas välbefinnande i fredstid.
Men det är väldigt få politiker som tagit fasta på några av den offentliga sektorns kärnuppgifter, nämligen att värna befolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och upprätthålla en nödvändig försörjning även i händelser av kris och krig.
Det är väl ingen vild gissning att dessa frågor inte heller kommer att dyka upp i nästa valrörelse. Men medborgarna kan kräva att de politiker som nu valts använder mandatperioden för att stärka den svenska försörjningsberedskapen. Försvarsberedningen har lagt många bra förslag om vad som behöver göras. Det är bara att sätta igång. De politiker som inte tar sitt ansvar på detta område bör inte väljas om.
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.
