av Bo Hugemark

Raskt marscherat, på min ära. Den förra härordningen, rekrytering genom allmän värnplikt, fick bestå i 108 år. Dagens ska enligt utredningsförslaget överges efter tio år. Berömvärd flexibilitet eller följden av ett gigantiskt misslyckande?

Det lutar nog åt det sistnämnda. Oavsett vad man anser om hur Försvarsmakten ska rekryteras så kan man konstatera att dess kapacitet är helt i otakt med den säkerhetspolitiska situationen och det strategiska läget. Det har hänt flera gånger under seklerna men aldrig till den grad som idag. Domen över försvarsledning och försvarspolitiker efter det kalla krigets slut kan bara bli: fullständig inkompetens. Eller för att travestera, ett beryktat uttryck från år 2000: ”Strategisk black-out”.

Ett uttryck för detta är det replikskifte vi hört till leda mellan intervjuande journalist och intervjuad försvarspolitiker eller hög företrädare för Försvarsmakten, i samband med kriser, incidenter, rysk upprustning etc:

Fråga från aningslös intervjuare: – Föreligger det något hot mot Sverige?

Svar från tanklös (förlåt dålig ordvits) intervjuad: – Nej inte idag, men man kan inte utesluta det i framtiden.

Här trampar intervjuoffret fel på flera sätt.

För det första genom att falla in i det enfaldiga hotbildstänkandet. Ett demokratiskt lands försvarsmakt stärker dess säkerhet och ökar stabiliteten i dess omgivning genom att finnas till, även om inga tydliga hotbilder kan skönjas. Ett talande exempel framfördes av Akademiens f d styresman, framlidne professor Bo Huldt under 1990-talet. Han hävdade att Sveriges försvarsmakt, som tycktes onödigt stor efter de förstärkningar som beslutades före murens fall, gav oss en respektingivande status i de förhandlingar om rysk truppreträtt ur Baltikum där vi var aktiva.

För det andra, om man nu vill tala om hotbilder, har det i modern tid aldrig handlat om att Sverige hotats med ett isolerat angrepp på grund av vårt egenvärde för en stormakt, om. Ett hot mot Sverige skulle uppstå i samband med en konflikt i vårt närområde, under det kalla kriget sovjetiska operationer mot Norge, efter det kalla kriget rysk aggression mot Baltikum.

För det tredje är svaret ett uttryck för villfarelsen om en nådatid som kan utnyttjas för att rusta upp mot det framtida hotet. Men den så kallade anpassningsdoktrinen har uttryckligen vederlagts av verkligheten, bland annat under mellankrigstiden. Litet eftertanke säger att det är en förflugen idé.  Så här skrev jag i Vårt Försvar 2004:

Kan man inte tro att dagens politiker har bättre analysinstrument än 30-talets så att man kan ana oråd tio år i förväg? Kan man dessutom inte tänka sig att man då tar gradvisa beslut om de mest tidskrävande aktiviteterna och efterhand ökar den grundläggande försvarsförmågan?

Läget år 2015

Denna teori kan faktiskt lätt prövas empiriskt. Om vi idag skulle försöka skissera en angripare som om tio år skulle kunna och vilja gå till väpnad aktion, hur skulle han se ut?

Det bör gå att tänka sig scenarier 2015 då Ryssland åter kan vara ett möjligt hot. Detta Ryssland skulle då vara en diktatur, ha upprustat sin krigsmakt, vara starkt nationalistiskt, ha önskan att återställa sin stormaktsposition bl a i Östersjöområdet och ha en paranoid inställning till väst.

Hur skulle ett sådant Ryssland se ut och uppföra sig idag?

Var det någon som sade ”som Putins Ryssland”?

Ingen tror väl att svenska politiker kommer att påbörja en gradvis förstärkning av försvaret de närmaste åren även om den oroande ryska utvecklingen fortsätter.

Nu har vi facit. Putins Ryssland uppvisar alla de ovannämnda egenskaperna och har redan använt militärt våld för att erövra territorium. Men vi har inte upprustat så att vi ens kan försvara de mest strategiskt viktiga områdena eller har en chans att i tid få hjälp utifrån. Nu börjar det gå upp för politisk och militär ledning att ett angrepp på Sverige kan bli det första draget i en rysk aggression i Baltikum. Och avseende ett sådant scenario finns det sedan många år ingen nådatid alls. Den enda på högre ort som förmått säga detta är förre arméchefen Anders Brännström.

Ofta har nådatidsresonemanget förklarats med att Rysslands krigsmakt var så nedgången efter det kalla krigets slut att den inte utgjorde något reellt hot. Det blev alltmer osant, av två orsaker. Dels rustade vi själva ner i accelererande fart. Dels blev vår säkerhet efterhand mer och mer sammanvävd med de baltiska staterna och deras utsatta situation. Processen startade med suveränitetsstöd i början av 1990-talet och engagemanget i den ovannämnda trupputdragningsprocessen, fortsatte med vapenhjälp och resulterade 2009 i Solidaritetsförklaringen. Av denna process märktes föga i försvarspolitiken.

Här har vi alltså grundorsaken till kaoset i försvarets utveckling: Brist på sammanhang mellan försvar och säkerhetspolitik.

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker samt ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare