Det internationella systemet
Under det kalla kriget var det internationella systemet stabilt, men farligt. Norra halvklotet var i princip uppdelat i två block med var sin tydliga ledare samt några neutrala stater däremellan. Expansionsförsöken från det två blockens ledare skedde i första hand på det södra halvklotet. Men även där respekterades i huvudsak de två sidornas intressesfärer.
Dagens system är helt annorlunda. Det ena blocket har försvunnit även om det i viss mån har ersatts av Ryssland + Kina + Iran + Nordkorea vartill kommer en lös grupp med ”hang-arounds”: BRICS. Det andra blocket har utvidgats men är inte lika homogent längre på grund av, bl a osäkerheten kring USAs framtid och BREXIT. Ett annat särdrag är att vissa politiker som Netanyahu och Maduro driver politiken av egna egocentrerade skäl.
Men härtill kommer ett stort antal internationella NGOs av olika slag. Vi har de traditionella typ Röda Korset och de internationella storföretagen. Dessutom icke-statliga aktörer av en ny typ som Hizbollah, Hamas, IS, Extinction Rebellion, Greenpeace, internationella brottssyndikat Etcetera
NGOs har anhängare över en stor del av världen som håller ihop genom sociala media. På dessa plattformar pågår också ett mer eller mindre statligt drivet hybridkrig med cyberattacker, desinformation och propaganda. Härigenom blir den enskilda människan en internationell aktör – mer eller mindre medvetet.
Det hela bildar en väv av olika intressen och lojaliteter som går utanför nationsgränserna och som de traditionella politikerna inte kan styra; ett komplext system.
Vad är ett komplext system?
”Komplexa system är system med många interagerande komponenter som gör att systemet inte har förutsägbar kausalitet. Antalet möjliga interaktioner mellan komponenter, och att de över tid kan förändras, gör att orsakssamband är omöjliga att förutsäga. Detta visar sig i oförutsedda problem, buggar, säkerhetsbrister eller krascher. Minst lika viktigt är att det också kan resultera i oförutsedda möjligheter. Att komplexa system inte går att till fullo analysera eller modellera får direkta konsekvenser på många av de strukturerade metoder vi normalt använder för att bedriva systemutveckling. Detaljerade systemspecifikationer, riskanalyser och kravspecifikationer blir ofta felaktiga eftersom de görs för ett system där oväntade händelser kommer att uppstå och systemet med stor sannolikhet kommer att utvecklas i oväntad riktning.”[1]
Den amerikanske matematikern Warren Weaver definierade dessa system som ”problems dealing simultaneously with a sizable number of factors which are interrelated into an organic whole”.[2]
Detta stämmer rätt bra in på dagens internationella system. En skillnad med de ”normala” komplexa systemen är att komponenterna har olika vikt: vissa är ledare (Putin, Xi osv), en del är analytiker av systemet (ni och jag) medan de flesta bildar ett nätverk av individer med olika drivkrafter.
Slutsats för Sverige
Sverige liksom de flesta andra länder (undantag: Nordkorea bl a) utgörs av en samling av dessa komponenter i ett hav av andra länder med ungefär samma komponenter om än i olika grad. Sverige är en del av det internationella komplexa systemet.
Som vi ser ovan är systemet oförutsägbart.
Detta innebär att Sverige visserligen måste anpassa sig efter omständigheterna men än mer att detta inte går. Ett land kan inte anpassa sin politik till ett oförutsägbart system.
Alltså måste Sverige utforma sin politik efter hur vi vill att systemet i för oss relevanta delar skall utvecklas. Denna politik måste vara långsiktig d v s den måste ha en bred förankring. Den kan inte bygga på förhoppningar utan på vad som realistiskt bör vara möjligt att genomföra; tvärpolitisk, robust och resilient.
En konsekvens är att det blir svårt att utforma en strategi på det klassiska sättet: uppifrån och ner. Då fastställs först det politiska projektet som omformas till ett politiskt mål varefter man söker att utforma en eller flera strategier som leder till det politiska målet. I stället kan man se den strategiska processen som att vandra genom en skog där man är osäker på vad som finns på andra sidan. Då får man följa de vägar som förefaller möjliga och lämpliga för att se vilka mål som är realistiska. Det handlar om att hitta ”rätt väg”; ”inte att göra vad man vill, utan att välja den väg som är ”bra”, i moralisk, nyttig och ekologisk etcetera mening”.[3]
Eftersom systemet där Sverige ingår, som sagt, är oförutsägbart är scenarier en viktig metod för analys. Men dessa scenarier bör spegla ett brett spektrum av händelseutvecklingar – även sådana som verkar otroliga idag.
