Ämnet det glesa slagfältet har Tidigare diskuterats av akademiledamoten Robert Dalsjö och följs här upp av den finlandssvenske försvarsbloggaren Robin Häggblom. Ämnet är av stort intresse och fler inlägg välkomnas vilka tar upp frågorna om vilka militärstrategiska, operativa och taktiska konsekvenser som blir följdverkningarna av ett glesare slagfält.
Redaktören
Robert Dalsjö beskrev i KKrVA:s Handlingar och Tidskrift nr 3/2019 det glesa slagfältets problematik, och hur det ställer andra krav på både truppförbandens uppsättning och på deras materiel. I korthet kan man sammanfatta teserna som att det glesa slagfältet ger rum för fiendens mindre förband att manövrera fritt i de luckor som uppstår då de egna manöverförbanden är för få till antalet för att kunna skapa en sammanhängande frontlinje. Det leder i sin tur till att det ställs ökade krav på spanings- och eldledningsresurser samt ett fokus på vapensystem med lång räckvidd, både hos Flygvapnet och hos Arméns resurser för indirekt eldgivning, för att undvika långa förflyttningar som till sin natur är både riskabla och tidskrävande (vilket i sin tur ger fienden initiativet).
Det finns många potentiella infallsvinklar, och Dalsjö konstaterar själv i sin artikel att det viktigaste just nu snarare är att få liv i diskussionen än att ha alla svaren färdiga. Det är lätt att hålla med om den punkten, det glesa slagfältet har potential att bli vår tidsålders skyttegravskrig – ett fenomen som går att förutse, men som har så pass långtgående påverkan på kriget att det är svårt att helt ut förutse hur de olika nymodigheternas växelverkan kommer att falla ut. Klart står emellertid att slagfältet i ett modernt krig i Norden inte kommer att påminna överdrivet mycket om andra världskriget, och knappast heller om hur ett tredje världskrig i Fuldagapet skulle sett ut.
För Sveriges del är det glesa slagfältet mer eller mindre givet. Inte ens två starka brigader skapar någon längre frontlinje, och Ryssland saknar i praktiken överskeppningstonnage för att sätta in riktigt stora förband. Luftlandsättningar i inledningsskedet har en viss potential, men också här tar transportkapaciteten snabbt slut om förbanden ska flygas in med sina fordon. I annat fall saknar de den operativa rörlighet som krävs för att fullt ut kunna använda de möjligheter som den svenska militära ”glesbygden” erbjuder. För Finlands del ser situationen något annorlunda ut, och ifall den finska Försvarsmakten hunnit mobilisera så skulle striderna längs med E18 (Helsingfors – St Petersburg) troligen kännetecknas av en relativt hög förbandstäthet och traditionella mekaniserade förband i huvudrollen. Samtidigt är det fritt fram att börja räkna antalet finska manöverförband, och rätt snart inser man att den norra flanken börjar bli gles om det fortfarande ska finnas styrkor kvar att sköta försvaret av frontlinjen norr om Kajana.
Det här är egentligen inget nytt. Under andra världskriget så var ödemarkerna norr om Segozero (fi. Seesjärvi) befästa till varierande grad, något som illustreras av det faktum att både ryska partisaner och finska patruller relativt framgångsrikt passerade genom frontlinjen och in bakom de fientliga linjerna. Parallellerna till ökenkriget 1941–1943 och speciellt den södra flanken är slående, men samtidigt går det inte att blunda för en viktig skillnad mot det moderna glesa slagfält som Dalsjö målar upp: ödemarkerna var glest befolkade för att ingendera sida sökte ett avgörande där, det moderna slagfältet kommer att vara glest också i avgörande områden.
Vän av ordningen vill antagligen i det här skedet påpeka att glesa slagfält knappast kan ses som något revolutionerande – trots allt har krigföring under större delen av historien kännetecknats av arméer som strövat runt, levt av landet, och mött fiender i större omfattning endast i samband med regelrätta slag och belägringar. Det var egentligen först i samband med första världskrigets skyttegravar som en statisk frontlinje över hela spännvidden etablerades, och också i det fallet så gällde det i första hand västfronten och Italien. Östfronten och Mellanöstern medgav fortfarande en större grad av fri rörlighet.
Innebär då den nuvarande utvecklingen där förbanden blir för dyra för att kunna sättas upp i de mängder som en kompakt frontlinje kräver egentligen bara en återgång till det som varit det vanliga sättet att föra krig i århundraden, med fasta frontlinjer som en knappt sekellång anomali? Det är möjligt, men samtidigt ska man notera att t ex. de ryska erfarenheterna från Ukraina verkar ha lett till en större fokus på större och tyngre förband, med t ex återtagandet av divisioner som en fast förbandsnivå, och med lättare enheter som marininfanteri och luftlandsättningstrupper som tillförts fler egna stridsvagnar. Det är också en paradox i att de ryska förband som bäst lämpar sig för självständiga operationer på motståndarens djup också är de som är svårast att ersätta i fall de lider förluster, vilket ökar trycket på att ha säkra försörjningslinjer till hemlandet. Inte ens ett land av Rysslands storlek kan kosta på sig att slänga bort luftlandsatta stridsgrupper om de inte kan räkna med att nå avgörande fördelar.
Men kanske är det moderna glesa slagfältet närmast besläktat med krigföringen under 1800-talets andra hälft? Då ett fåtal spridda förband ska kraftsamlas blir von Moltkes princip om att marschera åtskilt men slå gemensamt (ty. Getrennt marschieren, vereint schlagen) plötsligt aktuell, men nu med den extra krydda som kommer av riskerna att bli bekämpade redan under uppmarschfasen. Det fungerar så klart åt båda hållen: egna förband behöver inte nödvändigtvis befinna sig i samma område som fienden för att kunna delta i striderna. Samtidigt är det skäl att minnas att både de långräckviddiga systemen och deras ammunition är dyra, så relativt begränsade motåtgärder i form av spridning och luftvärn lär kraftigt kunna minska riskerna för en upprepning av Selenopillja. Däremot så kan manöver i sig skapa effekter som vida överstiger de egentliga kinetiska förmågorna ett förband har. Vetskapen om att fientliga förband har initiativet och kan rumstera om mer eller mindre som de vill i ryggen kan lätt ge upphov till en panik som inte står i proportion till den egentliga lägesbilden. Frankrike 1940 är troligen det bästa exemplet, men också t ex Sinai 1967 är exempel där slagkraftiga arméer blivit besegrade av känslan av att ha förlorat snarare än av att ha blivit grundligt slagna på själva slagfältet. En annan intressant fråga är hur kommunikationerna ska skötas? 1860 var svaret telegrafen, 1940 radion. Men kan man lita på radiosändningar på dagens slagfält med ett stort antal system för elektronisk krigföring? Och är det ens önskvärt att ha aktiva sändare i de marscherande förbanden?
Det glesa slagfältets exakta natur och krav förtjänar onekligen noggrannare studier, då glesheten redan vid en ytlig granskning utkristalliseras som en av de övergripande faktorer som förändrats i grunden sedan det senaste högintensiva kriget mellan modernt utrustade stridskrafter. Material till detta kan med fördel hittas i hur tidigare glesa slagfält sett ut, men man ska samtidigt vara försiktig med att dra för långtgående slutsatser baserat på historiska förebilder – vid Königgrätz 1866 drabbade 450 000 man samman på ett slagfält som var 10 km brett och 5 km djupt, vilket är siffror vi knappast lär se återkomma.
