Varje statslednings grundläggande uppgift är landets säkerhet på vilken alla andra åtgärder vilar. Foto: Thomas Johansson/TT.
Förunderliga är våra ledande politiker. Ibland hukar de bakom specialisterna, skjuter experterna framför sig, som nu under corona-epidemien, när Folkhälsomyndigheten närmast får företräda statsledningen. Ibland kör de i stället över myndigheten, sakkunskapen. Som i fråga om högskoleprovet, när ministern tycker att hon vet bättre än Universitets- och Högskolerådet och de lärosäten som är vana att genomföra provet. Och ibland gör politikerna både-och, d v s litar först på experterna och kommer överens sinsemellan, för att sedan hoppa av och offentligen ta avstånd igen. Som beträffande den högaktuella försvarsberedningen.
Som vi minns kom inför det ökande internationella hotet alla riksdagens försvarstalespersoner inklusive försvarsministern överens i den av Björn von Sydow ledda beredningen från 2017, om hur Sveriges framtidens försvar skulle se ut och finansieras. Bl a skulle anslagen höjas till 1,5 % av BNP till 2025. Som jämförelse kan nämnas att Estland sedan länge satsat drygt 2 % och snart 2,5 % på försvaret. Efter sedvanligt givande och tagande andades allt till slut frid och fröjd. Man tyckte sig äntligen ha ett brett och genomförbart avtal. Varpå socialdemokraterna plötsligt backar och vägrar att låsa sig vid de redan överenskomna ekonomiska ramarna och allianspartierna vägrar att delta i vidare fulspel. Hursom, nu ska i alla fall frågan upp i riksdagen och partitaktikerna har bråda dagar i tjänsterum och korridorer.
Men är det verkligen så, att det säkerhetspolitiska läget i östersjöområdet och världen alldeles nyligen blivit så mycket bättre, fredligare och säkrare, eftersom socialdemokraterna, mp och möjligen c så drastiskt vill frångå sitt på en tidigare lägesbedömning grundade engagemang? Och har det under tiden dykt upp bedömare med överlägsen auktoritet och sakkunskap, vilka skulle kunna ge stöd åt förminskad satsning på svenskt totalförsvar?
Svaret är nej, vare sig säkrare läge eller lugnande auktoriteter. Snarare tvärtom, i båda fallen.
Östersjöområdets säkerhetspolitiska situation har avgjort förvärrats, bl a genom Putins cementerade presidentposition, hans i en amerikansk (!) tidskrift framförda regionala herraväldesanspråk och hans till tänderna rustade Kaliningradexklavs stormanöver inte långt från Gotland, för första gången med demonstrativt uppvisade landstigningsfartyg. Men vi noterar också rysk militär överflygning över Bornholm, ett förnyat och i vanlig ordning förnekat mordförsök mot en rysk demokratisk ledare, och sist, men inte minst, Lukashenka-Putinregimernas brutala nedmangling av all demokratisk opposition i Belarus. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj på plats talar om regimens ”terror mot folket”. Samtidigt dyker nya ryska politruker upp i Minsks regeringsbyggnader. Den strategiska situationen tillspetsas av att mot väst, grupperas åter offensiva ryska förband i gamla sovjettida baser. Som vi och rysk militär väl minns, var ju Warszawa-paktens Vitryssland på sin tid späckat med mot väst riktat attackflyg och pansar. Självfallet har allt detta en stark bäring även på dagens svenska intressen.
Under tiden hävdar försvarsledningen i kraftfulla understatements, att regeringens senaste bud om försvaret skulle innebära ”obalanser mellan verkansförband och stödfunktioner”. Det skulle föra med sig ”operativa risker i perioden 2021-30”. Därtill ”planeringsosäkerhet”. Vi bör notera att försvarsmakten var en de få som stod pall i corona-epidemien. Oavsett vad Folkhälsomyndigheten och regeringen inte tyckte eller tänkte, började man omedelbart förbereda för det värsta scenariot.
Därtill framhåller två sinsemellan så olika experter som de f d Moskva-ambassadörerna Tomas Bertelman och Sven Hirdman (SvD 2020-07-23) gemensamt, att Sverige ”löper en oacceptabel risk om inte försvarsförmågan säkras”. De menar, att försvarsberedningens slutbetänkande Värnkraft, den som regeringen nu försöker växla ner i småmynt, utgör ”ett minimum för Sveriges säkerhet och försvar. Riksdagen måste tillskjuta de medel som krävs”.
Och i dagarna breddade finske säkerhetspolitikern Stefan Forss (SvD 2020-09-10) perspektivet och hävdar med emfas, att ”svensk försvarsförmåga är också Finlands sak”. Självklart vore svenskt militärt stöd viktigt för Finland, liksom kanske ännu mer tvärtom.
Vår förre statsminister Göran Persson myntade en gång uttrycket att ”den som är satt i skuld är inte fri”. Men precis lika ofri är den, som försatt sig i ett sådant svaghetstillstånd att han inte har fysisk förmåga till motstånd. Denne saknar handlingsfrihet på grund av svaghet och kan därmed lätt bli påtvingad en oberäknelig och brutal grannes vilja och nycker.
Glädjande nog har Sveriges totalförsvar under senare tid börjat återhämta sig. Ett gott exempel utgör Gotland med den nyligen hastigt genomförda beredskapsinsatsen. Det fortsatt alliansfria Sverige bör rimligen bygga upp sig till en nivå, där man i ett krisläge lugnt kan avvisa vilka som helst propåer från vilken stormakt som helst. Pandemi eller ej, Mordor sover icke.
Verkställan av Värnkrafts långsiktiga förslag skulle ge inte bara kraftig signalverkan utåt, vilket vore nog så viktigt, utan också innebära ett avgörande kliv mot förbättrad stabilitet och förutsägbarhet, inte bara i svenska och finska, utan även i estländska luftrum och farvatten. I stället för att som nu närmast profitera på kollektiv strategisk säkerhet, skulle Sverige med Värnkraft kunna växa till en solid garant för fred och frihet i hela östersjöregionen.
