Författaren föreslår ett nationellt kontrollorgan som syftar till att säkerställa en relevant civil och militär beredskap på samtliga samhällsnivåer, kopplat till den säkerhetspolitiska – liksom övrig utveckling som har påverkan på vår säkerhet. Foto: Försvarsmakten.
Erfarenheter av den pågående pandemin är att både politiker och många fackmän lätt fokuserar på aktuella problem och deras förväntade utveckling. Coronaepidemin har akut visat brister i den civila beredskapen. I ett längre perspektiv gäller att många har upptäckt de återuppståndna ryska anspråken på stormaktsstatus med konsekvenser för den militära beredskapen. En väsentlig fråga är hur man skall få till stånd bättre beredskap och ett snabbare agerande i ett antal avseende, såväl militära som civila. Efter tsunamikatastrofen inrättades visserligen ett politiskt organ i statsrådsberedningen som förväntades öka beslutsförmågan vid katastrofer av liknande natur. Men det visade sig senare lätt att med ett penndrag flytta detta organ åt sidan. Lika lätt har det varit att försumma andra beredskapsaspekter.
Rimligen kommer uppmärksamheten under de närmaste åren att vara riktad på olika åtgärder syftande till högre beredskap. Men risken är också stor att i en ny avspänningssituation kommer strävan efter att minska utgifterna för beredskap att dominera. Minst lika viktigt är också att tidigt se och identifiera nya hot – civila såväl som militära. Det är därför viktigt att under de närmaste åren skapa och fast etablera institutioner och procedurer som med jämna mellanrum, gärna årligen, uppdaterar en bred riskavvägning samt granska att beredskapslagar och riktlinjer följs. I fokus skall då vara tänkbara förändringsmöjligheter i utvecklingen. Väsentligt är att riskavvägningar görs strukturerade och dokumenterade samt tar hänsyn till dynamiken och allvaret i möjliga hot liksom möjligheter att reducera hotens inverkan.
Min förslag här är att införa ett sekretariat för beredskap och säkerhet. Ledaren bör benämnas Nationell säkerhetsman.
En inspirationskälla till förslaget utgörs av justitieombudsmännen. Säkerhetsmannen med kansli skall liksom dessa ses som riksdagens organ för att granska områden där erfarenheten visat att regeringen och den politiska debatten runt regeringsmakten liksom motsvarade på regional- och primärkommunal nivå inte fungerar väl. Säkerhetsmannen bör då, i likhet med justitieombudsmännen, tillsättas direkt av riksdagen.
En annan inspirationskälla utgörs av den finska Beredskapscentralen som bland annat har att ange en beredskapsavgift som i Finland finansierar lagring av vissa varor som kan bli särskilt viktiga vid kriser. Nationella säkerhetsmannen bör förses med motsvarande makt samt ha till uppgift att i övrigt bereda överordnade statliga beslut rörande beredskap och hur dessa efterlevs.
Den främsta inspirationskälla utgörs dock av Riksbanken, där dess direktion i regelbundna intervall beslutar om reporäntan. I samband med att dessa beslut redovisas en fackmannabedömning av det ekonomiska läget. Tillsamman med beslutet om reporäntan utgör denna bedömning ett väsentligt grundvärde för den ekonomiska politiken under den närmaste framtiden.
Säkerhetsmannen bör analogt med Riksbankchefen utnyttja det tillfälle som uppstår när det aktuella beslutet beträffande en beredskapsavgift tillkännages. Detta för att tillkännage en aktuell riskavvägning i olika dimensioner samt hur olika former av säkerhet och beredskap utvecklas. Tidpunkten är lämpligen på våren eller eftersommaren så att redovisningen kan utgöra en grund för arbetet med den statsbudget som sedan presenteras på hösten och då främst med avseende på olika beredskapsåtgärder.
Nationella säkerhetsmannen skall dessutom ha frihet att larma, officiellt eller inofficiellt, när läget så påkallar.
Både Försvarsmakten och Myndigheten för Säkerhet och Beredskap har båda ett ansvar för beredskap, men har naturligen en huvudinriktning mot förvaltning av bestående organisationer, om än på olika sätt. Nationella säkerhetsmannen med kansli bör ha som inriktning att uppdatera underlag för grundläggande riskanalyser och beakta eventuella signaler om nya hotföreteelser samt att övervaka efterlevnaden av beredskapslagar och föreskrifter.
Även om den civila beredskapen i dagsläget kommer att höjas behövs åtgärder för att långsiktig skapa en broms som åtminstone förmår motverka omotiverad återgång till ett svagare beredskapstänkande.
Likaså behövs en broms som förmår reducera om man i framtiden vill dra ner beredskap och förmåga att möta antagonistiska hot efter en tids relativt lugn. Detta mot bakgrund av hur dagens situation uppstått. Försvarsmaktens agerande inför Försvarsbeslut 2004 finns tydligt beskrivet i Katarina Engbergs skrift ”När totalförsvaret föll samman – Dokumentation och analys av tankegodset bakom nedmonteringen av det svenska totalförsvaret 1999 – 2005”. I denna skrift framgår att Försvarsmakten tidigt agerade för att då gällande politiska beslut beträffande olika former av beredskapssättning av det militära försvaret skulle överges och ändras mot den betydligt lägre nivå som sedan kom att formuleras i Försvarsbeslut 2004. Försvarsmakten blev kring hösten 2002 övertygad om att ett väpnat angrepp mot Sverige kunde uteslutas, i varje fall inom då överskådlig tid. Detta borde, enligt min mening, ha varit att betrakta som stort beslut som föregåtts av en tydlig beslutsprocess med en redovisning av olika handlingslinjer med sina fördelar och nackdelar. Beslutet borde sedan ha tagits på politisk nivå. I stället togs det i realiteten i en liten krets inom högkvarteret. Det meddelades sedan som ett underlag i de följande perspektivplanerna och som då inriktades mot att diskutera hur Försvarsmakten skulle utvecklas som en följd av detta beslut. Resultatet av detta förelades sedan dåvarande försvarsberedning inför Försvarsbeslut 2004. Denna försvarsberedning hade naturligtvis i formell mening möjligheter att fatta ett annat beredskapsbeslut. I praktiken var detta dock inte möjligt, bland annat beroende på att alternativ inte fanns tydligt redovisade och konsekvensbeskrivna.
Det kraftigt minskade behov av militärt försvar och beredskap blev sedan indirekt styrande för synen på behovet av civil beredskap. Där gjordes visserligen försök att överväga och peka på behov av förmåga mot omfattande kriser och olyckor, både allmänt och efter t ex tsunamikatastrofen. Dessa försök har dock inte blivit framgångsrika. Detta på grund av den kraftiga försämring av det allmänna säkerhetstänkande på samhällsnivå som inspirerades av den militära nedrustningen. Ett organ som kunnat ange tydligare beslutsunderlag hade rimligen gett bättre förutsättningar inför Försvarsbeslut 2004.
Säkerhetsmannen och hans kansli skall också granska hur de överordnade besluten och rekommendationerna efterlevs vid myndigheter och kommunala förvaltningar. En sådan granskning kan upplevas som omfattande och därmed erfordra stora resurser. Här måste dock påpekas att det i normal revision ingår en granskning av i vad mån den granskade verksamheten följer lagar och förordningar. Facktermen för detta är förvaltningsrevision och den är lika väsentlig som den mera allmänt kända ekonomiska revisionen. Det innebär exempelvis att Riksrevisionen granskar i vad mån Försvarsmaktens olika delar följer de politiskt beslutade beredskapsåtgärderna i dess olika dimensioner. På motsvarande sätt skall regionernas revisorer granska att regionernas olika förvaltningar följer lagar och förordningar som gäller säkerhet och beredskap i olika hänseenden. Om revisorernas granskning hittar allvarliga fel skall man rekommendera att aktuell styrelse inte beviljas ansvarsfrihet med allt vad detta innebär. Motsvarade gäller för de kommunala revisorerna. Uppgiften för säkerhetsmannen och hans kansli blir då att följa i vilken grad sådan revision utförs och att anmäla till respektive beslutande organ om så inte är fallet. Revisionens granskning offentliggörs och kan naturligtvis också ytterst leda till politiska åtgärder. I allvarliga fall blir rekommendationen att berörd beslutsförsamling inte ger aktuell styrelse ansvarsfrihet. Säkerhetsmannens verksamhet blir således att följa och i förekommande fall komplettera den offentliga revisionens vad avser säkerhets och beredskap.
Inrättande av Nationell säkerhetsman för beredskap och säkerhet i samhället bör leda till starkare förmåga att möta säkerhetspolitiska omkastningar och olyckor av olika slag.
