Vägvalen i nationella ytterlighetssituationer avhänger den högsta politiska ledningens ställningstaganden. Foto: Shutterstock.com

”Det räcker att fastställa som princip att vår försvarsorganisation bör erhålla högsta möjliga kvalitet. Till annat resultat torde ej heller de mest grundliga strategiska undersökningar kunnat leda.”

Så löd hela den strategiska bakgrundsteckningen i 1941 års försvarsutrednings betänkande.

Det skulle kunna skrivas lika märgfullt och rakt på sak idag. Nu, ännu mer än då, har vi en krigsmakt med långt mindre styrka än vad som behövs i möjliga krigssituationer. Nu liksom då vet vi ingenting om en eventuell nådatid. Alltså: Hoppas på det bästa – starta omedelbart med sådant som tar tid. Var beredd på det värsta – genomför genast sådant som ger omedelbar effekt.

Till skillnad från då har vi nu en sämre grund för upprustning, Trots 1925 års nedrustning fanns krigsmaktens struktur kvar, och man kunde bygga vidare på arvet. Den vanvettiga strategiska time-outen vid millennieskiftet och ominriktningen mot internationella insatser raserade hela grunden, materiell infrastruktur, krigsplanering, befälskadrar och inte minst operativt tänkande.

Garantier saknas

När det gäller strategisk bakgrund så är det ärligt talat lite mer komplicerat nu än då. Då var hotet tämligen entydigt och vi skulle förmodligen ha fått slåss på egen hand.

Nu har vi visserligen liksom då en tydlig presumtiv angripare. Men vi är inte det primära målet för ett angrepp; det största hotet är mot de baltiska staterna, vi kommer att dras in om de angrips, och vi ingår därför i ett säkerhetssystem som ska avskräcka Ryssland från expansiv verksamhet.  Detta borde utgöra en fast och tydlig strategisk bakgrund för vår upprustning.  Om det inte vore för allianslösheten.

På Sälen-konferensen 2006 fick ÖB Håkan Syrén frågan från moderatorn om han kunde planera för ett försvar som var beroende av hjälp utifrån utan att ha formella säkerhetsgarantier. Efter fåfänga försök att klara sig ur fällan svarade han: Nej!

Sedan dess har vi utfärdat en solidaritetsförklaring, där vi dels förutsätter militärt stöd utifrån, dels förutskickar svenskt stöd till hotade grannländer. Men något större avtryck i försvarsplaneringen därav kan man inte skönja. Naturligt nog: allianslösheten består, formell säkerhetsgaranti saknas.

Så vad ska försvarsplaneringen byggas på? I försvarsdebatten har ordet tröskel blivit på modet. Vi ska ha den och den förmågan för att avskräcka en angripare. Tröskeln är ett behändigt begrepp för att enkelt förklara vad krigsavhållande effekt är. Tyvärr kan det bli för enkelt. Det frammanar en bild av att vi nu vet hur en presumtiv angripare i en framtid kommer att väga kostnader och intäkter. Det kan vi förstås inte, än mindre när vi inte samordnar ”tröskelbygget” med våra presumtiva allierade.

Ett typiskt exempel på felaktigt, statiskt tröskeltänkande hörde jag när underrättelsechefen i försvarsstaben i en föredragning på 1970-talet hävdade att Sovjetunionen saknade resurser för ett överraskande angrepp.

Provokationsrädslan

Det finns ett värre och allt överskuggande problem när det gäller avskräckning: kommer vi när det kommer till kritan att svara upp mot våra föresatser att göra motstånd? Det kan tyckas vara en onödig fråga; vårt mål har j alltid varit motstånd i alla lägen. Men historisk erfarenhet sår frön av tvivel. Ett par exempel:

Vi ”firar” snart 80-årsminnet av Operation Weserübung, det tyska överfallet på Danmark och Norge den 9 april 1940. Sverige hade goda underrättelser om vad som var på gång. Det fanns skäl att anta att vi inte skulle angripas primärt men att vi skulle kunna dras in om angreppet körde fast. När angreppet kom hade vi ingen trupp vare sig i södra eller västra Sverige. Det var kanske i första hand följden av en undermålig föredragning av ÖB Thörnell, men en rädsla hos UD för att provocera lär ha spelat in.

Nästa exempel är vårt agerande i Gåsefjärdsincidenten (”U 137”) 1981. Betecknande är att hanteringen därav ofta betecknats som en stor framgång. För att citera ledamoten Johan Tunberger: ”Om det var en framgång, hur ser då ett misslyckande ut?”  Utgången innebar ju att ubåten släpptes utan att vi fått vetskap om dess uppgift, och vi fick i stället en ännu idag infekterad diskussion om ubåtsintrången.

Hela hanteringen präglades av en brådska att bli av med problemet, som beskrevs som en belastning på våra relationer med Sovjetunionen (i stället för en belastning på de sovjetiska relationerna med oss). Rädslan för fritagningsförsök framfördes också. Det föder frågan: om vi var oroliga för att i fredstid med väpnat våld motsätta oss folkrättsstridiga aktioner, hur skulle vi ha betett oss om krav på eftergifter ställts när kriget utbrutit eller stod för dörren?

Man kan också erinra sig diskussionen om vilka våldsmedel som skulle användas vid ubåtsjakten under det kalla kriget. Talet om vad som skulle hända om döda ryska sjömän skulle flyta upp var en högst sannolik orsak till framtagandet av incidentvapen som skulle skada ubåten så där lagom så att den skulle komma upp till ytan.

Provokationsrädslan är allmänt spridd i synnerhet i fredliga stater inför regimer som tillägnat sig våldsmonopolet. I närtid har vi det uteblivna motståndet mot Krim-operationen – ackompanjerat av vissa beskäftiga uppmaningar hos oss att trappa ner retoriken och trappa upp diplomatin – och motviljan att förse Ukraina med vapen för att försvara sin suveränitet i  Donbass.

Provokationsteorin är också ett vanligt argument mot svensk Natoanslutning: den skulle öka spänningen i Östersjöområdet. Varför förklaras inte; Sverige drar ju sig  inte för att beteckna Ryssland som det stora hotet och övar operativt tillsammans med Nato, som man också har ett värdlandsavtal med. Vari ligger det spänningsökande? Rimligen handlar det om att ett medlemskap skulle medföra en sådan gemensam operativ planläggning och samordning att den ryska militära handlingsfriheten minskar.

Så om det finns tvivel på om vi är beredda att ta till våld mot väpnade intrång och på att vi vågar dra på oss ryskt vrede genom att frångå allianslösheten, vilken trovärdighet har då löften att ta till vapen för att hjälpa en granne? När angriparen till råga på allt skramlar med taktiska kärnvapen?

Tillåt mig att envist upprepa mitt huvudargument för Natomedlemskap: Det är en förutsättning för att vår solidaritetsförklaring ska vara tillräckligt förankrad hos allmänhet och politiker innan krisen drabbar oss. Men det ger också en stabil grund för att upprusta försvarsmakten och planera för dess operationer.

Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare