av Bo Richard Lundgren

Försvarsberedningen betonade i sitt betänkande Försvaret av Sverige att säkerheten ska försvaras med ickemilitära och militära medel. Det som ska skyddas, det som utmanar och hotar säkerheten samt medlen för att stärka säkerheten måste ses i ett sammanhang.

Denna uppfattning delades av regeringen som i sin inriktningsproposition m m framhöll att planeringen för totalförsvaret nu ska återupptas. Detta ska ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan, ett gemensamt regelverk och en sammanhållen planering.

Det här skapade naturligtvis förväntningar hos oss som är intresserade av att totalförsvarsplaneringen kommer igång igen. Nu skulle det äntligen bli fart i planeringen efter 15 års strategisk time-out och ett totalförsvar i träda. Regeringen skulle, trodde vi, med Försvarsdepartementet i täten ta ett fast grepp om planeringen och se till att berörda myndigheter fick både tydliga mandat och ordentliga resurser.

Jaha. Och hur ser det ut i verkligheten? Hur har t ex regeringen själv organiserat sitt arbete? Jo, när den nya regeringen tillträdde på hösten 2014 beslöt man att dela upp frågorna på så sätt att militära frågor hanteras av Försvarsdepartementet och civila frågor av Justitiedepartementet. Den myndighet som ansvarar för civilt försvar, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, fördes över från Försvars- till Justitiedepartementet. Den enhet som hanterade civila frågor på Försvarsdepartementet fördes också över. Detta har gjort att totalförsvarsfrågorna nu handläggs på två departement. För en utomstående är det svårt att förstå klokskapen i denna lösning. Det är ju bäddat för kompetenstvister, revirstrider och armbrytning om vem som skall betala notan. Begreppet sammanhållen planering blir innehållslöst.

Ett annat vittnesbörd om hur det står till med planeringen idag utgör de planeringsanvisningar som regeringen gav i december förra året. Det är två dokument – delvis olika – som riktar sig till de berörda myndigheterna. Försvarsminister Hultqvist har skrivit under det ena och inrikesminister Ygeman det andra. Även här är det svårt att förstå på vilket sätt detta bidrar till det som regeringen vill åstadkomma, nämligen en sammanhållen planering.

I planeringsanvisningarna sägs att Försvarsmakten ska med stöd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ge berörda myndigheter tillgång till relevanta delar av planeringen avseende väpnat angrepp. Det handlar om Försvarsmaktens hemliga försvarsplanering. Det är ju bra att civila myndigheter och andra aktörer som ska stödja Försvarsmakten får del av denna information. Men planeringen skulle ju ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan.

Kanske borde regeringskansliet lagt ner lite större möda på att beskriva hur andra scenarier och angreppsfall skall hanteras av de myndigheter m fl som ska involveras i den nya totalförsvarsplaneringen.

Sammanfattningsvis är det svårt för en utomstående att se hur denna nya ordning med totalförsvarsplaneringen delad på två departement främjar att säkerheten ses i ett sammanhang. Det är heller inte så lätt att begripa hur två olika planeringsanvisningar gynnar en sammanhållen planering. Det är heller inte kristallklart hur en helhetssyn som omfattar hela hotskalan skall kunna beaktas när regeringen själv inte tydligt (helst i öppna anvisningar) talar om vilka scenarier och angreppsfall som gäller.

Tvärtom finns det många tecken som tyder på motsatsen d v s att helhetssynen gått upp i rök och att planeringen blivit splittrad och avsevärt försvårad.

Det finns ett uttryck som beskriver företeelsen när man säger en sak men gör en annan. Det kallas för att tala med dubbla tungor. Ett uttryck för självskadebeteende är att skjuta sig själv i foten.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare