Filar på en text på temat; det verkar som om ”De ondas allians” på allvar menar att hela Väst inklusive USA visar en uttalad svaghet, brist på viljestyrka och initiativ. Tiden bedöms därför vara inne för en fokuserad offensiv för att få till en maktförskjutning i närtid.
Då dyker följande ”flash” från The Telegraph upp på skärmen; Tim Stanley: Trump’s America reminds us of Rome in decline
Jag är inte ensam om dystopiska tankar, men tillbaka till sakfrågan. Det förefaller som om det skett ett avgörande skifte i Västs syn på och stöd för Ukraina de senaste veckorna. Inte bara kring stödet för Ukraina utan kring hela återrustningsfrågan. Trump’s återkomst är naturligtvis en faktor, men mer avgörande är det som hänt i Europa. Trump’s fulla genomslag kommer sannolikt först i februari nästa år. Hur samt i vilken riktning han kommer att gå vet nog ingen ännu. Frågan är om han själv vet, en osäkerhet som i och för sig kan vara en liten fördel för Väst.
Vändpunkten är snarare när Förbundskansler Scholz ringer till President Putin, ett olyckligt samtal då Scholz inte hade något konkret budskap utöver ett ”vädjande” om fred. Ett budskap som Putin uppenbarligen uppfattade som ett bevis på bristande enighet ja ren svaghet från Europas och Västs sida. Putin tackade för samtalet med en koncentrerad robotattack mot Ukraina, något som borde ha väckt Tyskland, men knappast haft någon effekt.
Ryssland tar initiativet i propagandakriget, igen. Samtidigt med den ”fredsiver” som uppstår i delar av Europa i kölvattnet efter Sholz tal, sker en avgörande förändring i krigföringen. Nordkoreanska soldater på slagfältet är en reell ”röd linje”, så USA, Storbritannien och Frankrike tillåter fjärrbekämpning med robotar mot militära mål inne på ryskt territorium. Det finns begränsningar men vilka dessa är, återfinns inte publikt. Tyskland framhärdar att Taurus inte får användas. Trots att folkrätten är tydlig avseende Ukrainas rätt att bekämpa militära mål i Ryssland, trots tusentals ryska robotar och drönare mot civilbefolkning och infrastruktur i Ukraina så lyckas Ryssland mobilisera, inte bara trollarmén, utan även ”seriösa apologeter” i Väst, som ”rasar” mot upptrappningen. Debattsidorna fylls och atombombsmolnen är tillbaka i pressens första sidor. Det är intressant att se med vilken framgång aggressorn lyckas påverka media och delvis vända opinionen.
Scholz-effekten förstärks av robotdebatten, och Europa riskerar att bli splittrat på allvar. Nyvalet i vår i Tyskland är helt fokuserat på frågan om fortsatt stöd till Ukraina, Tyskland har varit generöst men senfärdigt med sitt stöd, bara 7% av de fordon som utlovats är levererade för att ta ett exempel. Opinionen i Tyskland är delad, framför allt mindre priviligierade grupper är starkt emot fortsatt stöd, ingen politiker vågar ignorera detta.
Situationen i Ungern och Slovakien och den splittring det innebär är väl känd, men även längre söderut i Europa, som i ett inrikespolitiskt splittrat Frankrike, börjar fredstongångarna öka. Detta har lett till att länderna i norr har samlats och markerat fortsatt starkt stöd, Norden, Baltikum och Polen men även Storbritannien, Belgien och Nederländerna.
Detta är väl ändå en positiv utveckling? Ja, om den baserades på reella insatser på försvarsområdet vilken den knappast gör. Återrustningen går förfärande långsamt i de flesta länder och i Storbritannien handlar det snarare om rustningspaus, med avveckling av fartyg och osäkerhet om arméns utformning. Landet kan idag sätta in max en brigad, samt några specialförband, utanför England. Sverige känner vi väl, fort går det inte. Nederländerna är länkade till det sviktande Tyskland som ännu inte kan få en gemensam division på fötter. Norge och Danmark befinner sig på ungefär samma upprustnings-trappsteg som vi i Sverige, fler brigader, men senare. Finland och Polen är de två länder som har utlovad relevant förmåga som är gripbar inom rimlig tid. Med rimlig tid menar jag mellan nu och 2030.
Mellan nu och 2030 är ”nämligen” den tidslucka som ”de ondas allians” har för att agera om de vill dra full fördel av den samlade, i summa ganska märkliga, händelseutvecklingen i Väst; Trump’s tillträdande, senfärdigheten i återrustningen, splittringen inom Europas stora länder, således Tyskland och Frankrike, splittringen inom Europa och Nato, bristen på motinsatser mot det pågående ”gråzons-kriget” med allt från avledning, propaganda, mord och förstörelse. I tillägg den bristande förmågan att hittills ta Kinas och Rysslands ambitioner på allvar.
Ukraina är avgörande för Västs trovärdighet, vi kan inte låta Ukraina ”förlora” genom att tvingas till en fred på aggressors villkor, varken för Ukrainas eller vår egen skull.
Väst, Europa, Nato och EU måste samla sig, ta utmaningen från autokraterna på fullaste allvar och fokusera på att försvaret i alla domäner och dimensioner utvecklas, utrustas och aktiveras.
Att ett land med Italiens ekonomi, om än med kärnvapen stöd av Kina, skall kunna topprida hela Västvärlden är en logisk absurditet. Vi har resurser, teknik och förmåga nu är det ”bara” ledarskap och viljestyrka som skall till.
