Sverige (och Finland) har numera fyra år bakom sig sedan insikten om att det är dags att ansöka om Nato-medlemskap slog till. Samtidigt börjar det visa sig att det inte hos alla stått klart att med rättigheter kommer också plikter, alternativt att man inte haft tillräckligt livlig fantasi när det gäller framtida scenarier.
En av Natos grundpelare är att det uttryckligen inte är en allians riktad mot Ryssland/Sovjet, utan det är en ömsesidig försvarsallians, geografiskt begränsat till Europa och Nordamerika, något som Trump verkar ha missat i samband med sitt senaste äventyr i Mellanöstern). Det är ytterligare betonat i Natos 360-graders koncept, som förutsätter att alliansen ska stå färdig att möta hot från alla riktningar.
I praktiken så har hotet från ett alltmer aggressivt Ryssland varit det överhängande, och det har varit lätt att som nordbo att se Nato som en garant för att andra länder kommer till vårt hörn av världen för att skydda oss mot björnen från öster. Man kan också ha åsikter om i vilken utsträckning till exempel Spanien lever upp till de här åtagandena om solidaritet och ”en för alla, alla för en”, men ingen av de här faktorerna upphäver det faktum att som Nato-medlemmar har vi ett ansvar för att ett väpnat angrepp mot våra allierade i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot oss, och därför ska vi bistå den angripna med de åtgärder som denna anser nödvändiga, inklusive bruk av vapenmakt, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.
Man ser påfallande ofta i finsk och svensk media argumentet att vårt huvudansvar är vårt närområde, vilken är en sanning med modifikation. Det är naturligt att det finns ett fokus – som sagt så är det i vårt närområdet det största hotet återfinns, och det är också vårt ansvar i och med Artikel 3 av det Nordatlantiska fördraget att genom kontinuerlig och effektiv egen beredskap upprätthålla vår individuella förmåga att stå emot väpnade angrepp – men samtidigt går det inte att komma ifrån det logiska snedsteg som det innebär att vi som i vårt hörn av världen har den största hotbilden, inte samtidigt skulle vara de mest entusiastiska förkämparna för idén att när Nato kallar så ställer alla upp med alla nödvändiga åtgärder utan att tänka efter två gånger. Oberoende av attityden hos vissa länder som inte ser försvar och säkerhetspolitik som några av de mest kritiska frågorna just nu, så ligger det i vårt intresse att stödja en – i brist på en bättre term – organisationskultur där svaret på vad som händer om ett Nato-land angrips är att de andra länderna släpper allt och rusar till undsättning.
Vilket för oss till frågan om värnpliktiga och (pliktade) mobiliseringsförband. Som det med smärtsam tydlighet kom fram i samband med den akuta Grönlandskrisen tidigare i år, så saknar både Finland och Sverige stridsdugliga manöverförband som med kort varsel kan sändas iväg för att verka inom ramarna för Natos avskräckning och försvar i fredstid. Orsakerna är många, men en viktig faktor är hur krigsförbanden i våra länder ser ut. Den svenska Försvarsmaktens krigsorganisation består av förband delvis bemannande med värnpliktiga som avslutat sin grundutbildning under olika år, medan den finska Försvarsmakten i praktiken helt saknar stående förband med anställd personal. De förband som finns omedelbart gripbara i Finland är beredskapsenheterna (VYKS), som består av värnpliktiga med mellan sex och tolv månaders utbildning bakom sig, och som är av mycket begränsad storlek. Problematiken i Sveriges belyses av det faktum att regeringen i slutet av mars beslöt att en särskild utredare ska analysera ”i vilken utsträckning värnpliktig personal kan och bör nyttjas i operationer och andra aktiviteter för Natos samlade avskräckning och försvar”. Man kan så klart ha åsikter om det verkligen ska ta fem år – utredningens resultat ska redovisas senast i slutet av april 2027 – från beslutet att gå med i Nato till dess att man vet om och i så fall hur en av de centrala personalgrupperna kan användas för alliansens huvuduppgifter, men jag låter den frågan stå obesvarad då jag trots allt representerar ett land där vi ännu inte fått sjösatt någon motsvarande utredning, och knappt ens verkar reflektera över om det är nödvändigt.
I både Sveriges och Finlands fall så verkar den rådande tolkningen vara att i en kris så kan vi använda våra krigsförband – inklusive pliktad personal – för de behov vi har, också utanför landets gränser. Samtidigt så verkar det också stå klart att i båda länderna finns ett stort antal obesvarade praktiska frågor kring detta, inklusive frågor kring de villkor och förutsättningar som gäller för pliktad personal utomlands. Det här handlar både om den kraftiga inskränkning av fri- och rättigheter som det innebär för individen att plockas ur sitt civila sammanhang och sändas utomlands för att nationens försvar (inom ramen för den säkerhetspolitiska lösning vi valt i och med Nato) kräver det, men också i fråga om mycket konkreta avtalsfrågor om ersättningsnivåer och ledigheter. Men den kanske största frågan är den om den samhälleliga acceptansen.
Det får anses vara allmänt accepterat i både Finland och Sverige att staten i händelse av krig här hemma – och i viss utsträckning i övriga Norden/Östersjöområdet – har rätt att med plikt ställa upp förband som ska försvara vårt territorium och sätt att leva. Jag ställer mig frågande till om samma acceptans finns för att delvis med hjälp av plikt ställa upp en bataljonsstridsgrupp och skicka den till Grönland för att bistå ett av våra nordiska grannländer inför ett potentiellt angrepp. Det här handlar dels om att vi i båda våra länder under en lång tid sett nationellt försvar som en fråga som slutar vid våra gränser, men också om att plikt är lättare att argumentera för när den är allmän och omfattar stora delar av samhället. Det att man är en av hundratusentals pliktade att inställa sig i uniform när hela samhället står på krigsfot är lättare att svälja, än det faktum att man är en av tusen i uniform utanför landets gränser när övriga samhället fortsätter sin gilla (fredstida) gång. Ett belysande exempel är att när finska marinen sände en robotbåt för att delta i Baltic Sentry, som är en skarp Nato-insats även om den äger rum i närområdet och med en relativt låg hotnivå, så sände man först iland den handfull värnpliktiga som tjänstgjorde ombord, och ersatte dem med personal anställd för operationen. Det säger sig själv att det fungerar för en plattform där tre fjärdedelar av de knappt trettio personerna ombord redan är fast anställda, men det fungerar sämre för en bataljonsstridsgrupp.
I det här skedet kan det vara skäl att återkomma till just Danmark, som har lång erfarenhet av att kombinera Nato och värnplikt under Kalla kriget. I korthet så stod det klart att vissa förband i händelse av krig skulle ha sitt slagfält söder om gränsen, främst inom ramen för den tysk-danska armékåren LANDJUT. Om du gjorde din värnplikt inom något av de danska förbanden som satte upp mobiliseringsförbanden som ingick i LANDJUT (själva kårledningen, kårartilleriet och -signalförbanden, Jyske division med dess divisionstrupper, stab, och tre brigader, eller Jyske kampgruppe som ansvarade för skyddet av de bakre delarna av ansvarsområdet), så kunde du vara rätt säker på att om signalen gick så var din plats söder om gränsen. Det är inte en direkt jämförelse, där t ex de svenska brigaderna redan nu förväntas slåss utanför landets gränser i krig, men att på samma sätt tydligt öronmärka vissa förband som de som står i första ledet för våra bidrag till Natos avskräckning utanför landets gränser skulle vara klokt. I korthet borde den finska och svenska politiska och militära ledningen redan nu vara tydlig och peka ut vilka förband vi kommer att använda för att fullgöra våra förpliktelser i den typ av kris som Grönlandskrisen utgjorde, och vara tydlig med ett entydigt budskap att om du fullgör din värnplikt vid något av dessa förband – säg K 3 och en utpekad pansarbataljon i Sverige, de internationella beredskapstrupperna FRDF och vissa utpekade VYKS:er i Finland, samt i båda länderna vissa enskilda mindre enheter som utbildar stödförband – så är du medveten om att det finns en klart större chans/risk/möjlighet att du antingen under pågående utbildning eller efteråt ser ditt förband skickas ut på Natouppdrag som en del av alliansen gemensamma avskräckning och försvar.
Samtidigt behöver det stå klart att det här handlar om ett stort skifte, både i hur vi tänker kring internationella insatser, men också kring hur vi tänker kring plikten och kring hur vi talar om våra Natoåtaganden (för Finlands del tillkommer frågan om att den krigstida organisationen är hemligstämplad i sin helhet, medan vi här skulle ha ett krigsförband som skulle vara öppet). Förslaget är inte heller ett alexanderhugg, utan en pusselbit i en helhet som återigen berör ett stort antal andra frågor kring villkor, samhällelig acceptans, och rättvisa. Men det skulle vara ett steg i rätt riktning. Och det brådskar, för som vi redan ser så verkar en andra Grönlandskris kunna vänta runt hörnet så fort Vita huset är klart med sitt senaste äventyr i Persiska viken.