Del 3 – Om krigsorganisationen ska styra måste organisationen förändras
I de två föregående artiklarna har jag argumenterat för behovet av en tydligare ledningsstruktur i Försvarsmakten och redogjort för hur strategi, operationskonst och taktik förhåller sig till varandra enligt svensk och Nato-doktrin. Om dessa ledningsnivåer fyller olika funktioner uppstår en naturlig fråga: återspeglas de också i Försvarsmaktens organisation?
Min bestämda uppfattning är att svaret är nej.
I den föregående artikeln beskrev jag hur operationskonsten utgör länken mellan strategi och taktik. Den operativa nivån ska omsätta militärstrategiska målsättningar inom ramen för multidomänoperationer, emedan de taktiska nivåerna använder sina förband för att skapa de effekter som efterfrågas. Om vi accepterar denna logik måste organisationen också stödja den.
Problemet är att Försvarsmaktens organisation under lång tid utvecklats utifrån andra drivkrafter än de doktrinära ledningsnivåerna. Trots flera omorganisationer lever vi fortfarande med spänningen mellan insatsverksamhet och produktion – eller, om man så vill, mellan krigsorganisationen (KRO) och grundorganisationen (GRO). Ansvar, resurser och mandat följer inte alltid samma logik som strategi, operationskonst och taktik.
Detta är ingen ny diskussion. Försvarsmakten har under flera år försökt att omsätta frågan i olika operativa diskussioner och spel i högkvarteret, med stöd av försvarsgrenarna och stridskrafterna. Trots detta har diskussionerna inte lett till den förändring av ledningsstrukturen som situationen kräver eller förtydligande av de olika delarna. Nu senast under våren 2026 har C J5 vid Operationsledningen fått i uppgift av C OPL att genomföra en ledningsbehovsanalys av markoperativ-, markterritoriell- och logistikledning.[1] Det finns en uppenbar risk att även denna analys landar i samma slutsatser som tidigare arbeten – att problemen konstateras, men att lösningen i praktiken blir en anpassning av dagens struktur snarare än en förändring av den. Det är i så fall inte ett uttryck för att problemen saknar lösningar, utan för att vi har svårt att tänka bortom den organisation vi redan har och vilken uppgift respektive nivå bör lösa. Om vi menar allvar med en trovärdig organisation och ledning kan strategi, operationskonst och taktik inte stanna i doktriner och utbildningssalar. De måste få konsekvenser för hur Försvarsmakten faktiskt organiseras och leds. Förändringen måste ske nu, snarare än senare.
Som stöd till ovan diskussion finns det flera intressanta artiklar och debattörer som har lyft behovet av en reform av både Försvarsmakten och dess ledningsstruktur. Robert Johansson har i artikeln Regementena är döda – leve krigsförbanden! pekat på flera av problemen och ställt den centrala frågan: vem leder egentligen krigsförbanden, och vilka mandat har krigsförbandscheferna över personal, materiel och verksamhet?[2] Johansson argumenterar för att krigsorganisationen bör vara styrande även i fredstid och beskriver en modell där fältförband och militärbaser utgör organisationens grundläggande byggstenar. Erik Unogård i artikeln, Avveckla operationsledningen – för krigsförbandens skull, har i sin tur argumenterat för en förändrad ledningsstruktur med bland annat militärregionerna underställda armén och en sammanslagning av Operationsledningen och Försvarsstaben.[3] Därtill har även Tomas Nybom, En utvecklad ledning på marken, särskilt diskuterat ledningen på marken utifrån hans egna iakttagelser under Immediate Response 2024.[4] Samtliga artiklar är väl värda att läsa och även om artiklarna skiljer sig åt pekar samtliga på samma grundläggande problem avseende Försvarsmaktens organisation.
Min utgångspunkt är att vi behöver ta avstamp i de doktrinära ledningsnivåerna. För om strategi, operationskonst och taktik utgör grunden för hur vi leder militära operationer bör också organisationen byggas för att stödja dessa nivåer – inte tvärtom.
Några konkreta förslag. Det första steget för detta bör vara att skapa ett sammanhållet högkvarter där Operationsledningen integreras med Försvarsstaben i en gemensam, nummersatt stab. Här sätter jag en viss tilltro till överbefälhavare Michael Claessons arbete med central ledning, även om jag samtidigt ser en risk att ett alltför centraliserat högkvarter utvecklar ett detaljstyrande arbetssätt. Men organisationen måste förändras även längre ned i strukturen. Om vi menar allvar med principen att organisera, utbilda och öva som vi ska strida måste fredsorganisationen i större utsträckning spegla krigsorganisationen.
Krigsorganisationen måste därför vara styrande. Försvarsmakten bör organiseras utifrån de förband som ska lösa uppgifterna i krig, inte utifrån administrativa organisationsenheter (OrgE) skapade för fredstida verksamhet. Samtidigt måste vi lämna föreställningen att produktion och insatsverksamhet är två skilda verksamheter. Ett krigsförband produceras inte för sin egen skull. Det produceras för att kunna användas. Därför bör också krigsförbandschefen ha ett betydligt större inflytande över personal, materiel och utbildning än vad dagens uppdelning medger.
Här blir militärbaserna, eller dess motsvarighet i Flygvapnet och Marinen, särskilt intressanta. De är redan i dag krigsförband med uppgifter inom mobilisering, försörjning, värdlandsstöd och stöd till andra förband. I ett Natoperspektiv blir deras betydelse än större eftersom mottagandet och understödet av allierade förstärkningar bygger på fungerande militärbaser och logistiknoder. Utmaningen med militärbaserna är att de aktiveras först efter mobilisering, vilket gör att det är OrgE som löser uppgifterna i väntan på det. Så kan vi inte ha det, utan militär effekt måste kunna levereras här och nu, utifrån en gråzonsproblematik, där mobilisering eller aktivering kan dröja. Mot den bakgrunden framstår det som naturligt att låta fredsorganisationen utgå från samma struktur som den ska verka i krigsorganisationen.
Här rekommenderar jag samtliga att läsa marinchefens beslut om inriktningen för marinens framtida organisation.[5] I beslutet konstateras att dagens (marina) organisation till stor del är ett resultat av tidigare försvarsbeslut med fokus på rationalisering och kostnadseffektivitet. I stället pekar beslutet ut en annan riktning där organisationen i högre grad ska utgå från krigsförbanden, stärka den taktiska ledningsnivån och skapa tydligare ansvar mellan central, regional och lokal nivå. Särskilt intressant är de bärande principerna för ledning. Den centrala nivån (i marinen) ska leda marina operationer, planering och långsiktig utveckling. Den regionala nivån ska samordna verksamheten, medan förbandsnivån ska genomföra insatser, utbildning och beredskap. Organisationen utformas utifrån vilka funktioner som ska lösas, ansvar och mandat följer ledningsnivåerna och krigsförbanden sätts i centrum. Det är också precis detta som jag menar bör vara utgångspunkten för Försvarsmaktens fortsatta utveckling. Om strategi, operationskonst och taktik ska vara styrande för hur vi leder militära operationer måste organisationen byggas för att stödja dessa funktioner. Därför menar jag att samma grundprinciper, anpassade till arméns, men även övriga försvarsgrenars förutsättningar, bör kunna tillämpas även där.
Om organisationen utformas utifrån de funktioner som faktiskt ska lösas i krig skapas bättre förutsättningar för tydligt ansvar, effektivare ledning och starkare krigsförband. Regementena i armén skulle därmed inte längre behöva utgöra självständiga organisationsenheter. I stället skulle de kunna organiseras som utbildningsenheter, kompetenscentrum och traditionsbärare inom militärbaserna, som övertar rollen som organisationsenhet även i fredstid. Robert Johansson använder Skövde garnison som exempel, vilket också illustrerar mitt resonemang. Den avgörande skillnaden är dock att jag inte ser militärbaserna som underställda militärregionerna inom ramen för en territoriell stab, utan som den naturliga stommen för arméns krigsförband. Här finns också skäl att inspireras av den utveckling som nu sker inom Marinen. I praktiken skulle detta innebära att P4 och T2 organiseras som utbildningsenheter inom Skövde militärbas, emedan 4. brigaden kvarstår som eget krigsförband, förläggningsunderställt militärbasen. Militärbasen ansvarar för utbildning, mobilisering, försörjning och stöd, emedan brigaden kan koncentrera sig på sin huvuduppgift – att utveckla och vidmakthålla förmågan att strida och vinna striden.
Det handlar alltså inte om att flytta boxar i ett organisationsschema. Det handlar om att låta fredsorganisationen spegla hur Försvarsmakten faktiskt ska fungera i krig. Samtidigt skulle färre organisationsenheter och staber, vilket skulle bli en följd av förslaget, minska administrativa gränssnitt och frigöra personal till krigsförbanden – en resurs som Försvarsmakten i dag har stor brist på.
Samma resonemang gäller militärregionerna och Hemvärnet. Ingen ifrågasätter deras betydelse, men dagens uppdelning mellan produktion och insats skapar onödiga organisatoriska gränser. Hemvärnet lyder under rikshemvärnsstaben och rikshemvärnschefen i produktion emedan militärregionerna avseende insats eller operationer. Hemvärnet bör därför i större utsträckning integreras med försvarsgrenarna utifrån respektive domäntillhörighet, där huvuddelen således tillfaller arméchefen. Samtidigt som rikshemvärnschefens roll och Hemvärnets särställning behöver bevaras för att värna folkförankringen. Istället för det som Johansson föreslår bör vi ta en titt på vad Unogård och Nybom har beskrivit i sina artiklar. Bägge är eniga att militärregionerna bör underställas armén och Nybom talar för logiken i samband med övningen Immediate Response 2024. Jag delar synen och anser att militärregionerna bör utvecklas till arméns regionala ledningsnivå med ansvar för territoriell verksamhet, regional samordning och stöd till de förband som verkar inom respektive regionalt område. Militärbaser, hemvärnsförband, manöverförband och territoriella resurser bör ses som delar av ett sammanhängande system snarare än separata organisatoriska lösningar som alla verkar i markdomänen. En sådan organisation skulle skapa en tydligare koppling mellan freds- och krigsorganisation, minska den konstlade uppdelningen mellan produktion och insats samt tydliggöra ansvar och mandat. Framför allt skulle den utgå från den verklighet som väntar i krig – inte från administrativa strukturer som vuxit fram under fredstid.
Men även om organisationen förändras återstår den kanske viktigaste frågan. Att organisera förband är en sak. Att leda dem är en annan.
När brigader, militärbaser, hemvärnsförband och allierade styrkor samtidigt verkar på svenskt territorium krävs någon som håller samman verksamheten på markarenan. Vem som ska göra det är fortfarande en öppen fråga.
Det är också där diskussionen om markterritoriell ledning börjar på allvar, vilket är utgångspunkten i min nästa artikel.