”What are the measurements of suffering inflicted on Palestinians in Gaza since Oct 7 2023, deaths, wounded, starved, sickness, etc?”
Undertecknad ställde, på förekommen anledning (se nedan om det nya israeliska beslutetet), denna fråga till AI – som knappast kan misstänkas för partiskhet) härom dagen och fick då följande svar, i sammandrag:
- Över 50, 021 palestinier dödade i direkta militära handlingar fram t o m mars månad 2025, inklusive minst 15,613 barn (31 % av totalen). ”Peer-reviewed studies estimate higher figures, with traumatic injury deaths alone reaching 64,260 by June 2024. potentially exceeding 70.000 when accounting for indirect causes…
- Skadade: minst 113,274, ”many with life-altering disabilities”
- Svält: ”Over 62,413 deaths attributed to starvation and preventable diseases as of October 2024, exacerbated by Israel’s blockade and aid restrictions
- Missing and trapped: fler än 10 000 saknas under rasmassor, räddningsoperationer begränsas av fortsatt krigföring
- Displacement: 90% av Gazas 2.2 miljoner, ”with 1.7 million in overcrowded shelters lacking basic necessities”
- Infrastruktur: massiv förstörelse. stora områden obeboeliga…
- Sjukdomar: massutbrott p g a kollapsad sjukvård, undernäring, förgiftat vatten, etc
- Barndödlighet: 1 av 50 barn dödade, mängder fler med psykofysiska trauman…
Vi minns prestigekampen före 20 januari mellan avgående team Biden och tillträdande team Trump om äran för den äntligen uppnådda vapenvilan, 18 januari, den som Israel dock bröt i mars; sedan dess har enligt AI minst 2 500 palestinier dödats, 6 500 skadats och försörjningsläget dramatiskt förvärrats till följd av Israels blockad.
AI konkluderar efter en beställd jämförelse med andra förödande krigsfall efter millennieskiftet att ”The scale of casualties in Gaza since October 2023 exceeds that of most major 21st-century conflicts in terms of daily deaths per capita and civilian impact, though direct comparisons require context”. En garderad jämförelse, således.
Och nu, som framgår av bifogad artikel från AL-Monitor, har Netanyahus regering således fattat beslut om att inkalla ett antal reservistenheter för att (kunna) genomföra en ny offensiv mot resterande Hamas-motstånd, detta för att (rädda regeringskoalitionen och honorera de ursprungliga krigsmålen om att ”krossa” Hamas, och) frita den ännu fångna gisslan, levande respektive döda, således nu (till skillnad mot under vapenvilaavtalet) utan förhandlingar och utan utbyte av gisslan mot palestinska fångar i israeliska fängelser. Detta trots protestrop i Israel om att beslutet snarare innebär en dödsdom för kvarvarande gisslan, och internationella protestrop om att konsekvenserna för den palestinska civilbefolkningen innebär ytterligare martyrium.
Den vidare kontexten är ju (bl a) dels den israeliska militära offensivens andra frontavsnitt – Västbanken, Libanon, aktuella bombräder m m i det nya Syrien, med USA gemensamma bombräder mot det houthiska hotet i Jemen och så den allt överskuggande frågan om det iranska hotet och dess bekämpning – och dels action-reaction i förhållandet mellan Trumps USA och Netanyahus (med radikalhögerkoalition) Israel; en de ideologiskt m m likasinnades koalition med potential för strategiska överraskningar. Detta bl a rörande ”dagen efter” i Gaza, inkluderande frågan om vart i all sin dar de 2,1 miljonerna Gaza-palestinier ska ta vägen efter evakuering, en extremt eventuell evakuering som icke desto mindre tycks planeras seriöst av Israel, möjligen också av Trumps USA som dock har konkurrerande prioriteringar, däribland möjligen ett JCPOA-liknande kärnavtal med mullornas Iran.
Med detta varde varslat – om varsel alls behövs – att explosivitetspotentialen i Mellanöstern förvisso inte enbart handlar om Iran-Israel eller för den delen numera Israel-Turkiet utan också om Gaza- och den palestinska frågans centralitet, nu och framöver såsom hela tiden sedan 1948. Sällan i historien har avståndet varit så stort som här mellan det rent fysiska militär-politiska läget på marken och, å andra sidan, allt det som skulle behöva ges kraft och utrymme vad beträffar en hållbar politisk lösning; med andra ord tvåstatslösningens omöjlighet och samtidigt omistlighet i bisarrt samtidigt trend.
Under tiden kan man förundra sig över att så många i västvärlden finner det lönt och konstruktivt att ägna tid och kraft åt den ideologiska kampen mellan antisemitism, antisionism och kritiken av Israels krigföring i främst Gaza, baserat på bl a siffrorna här ovan (alldeles oavsett ens tilltro till AI som all kunskaps källa). Världen lär om inte annat snart nog få ta del av utlåtanden både från domstolarna ICC och ICJ. Och då förestår en besvärlig balansgång för europeiska ”väst”, rimligen omöjlig att kringgå eller undgå. Hanteringen av den balansgången lär i sin tur ha stort inflytande på utgången av dragkampen mellan Globala Väst och Globala Öst om ideologiskt inflytande över Globala Syd. I denna dragkamp spelar som vi sett relationerna mellan Israel (mer eller mindre helt stött av USA) och dess arabiska (och turkiska) regionala grannar en viktig roll, liksom värderingen av rättfärdigheten i Israels samtidiga krig och av de olika manifestationerna av palestinskt och pro-palestinskt motstånd, inklusive Hamas’ terror.
Det borde, med andra ord, vara intellektuellt och moraliskt fullt möjligt att förena förkastelse av antisemitism (med judenhet som offer, historiskt och i nuet) med upprördhet över israeliskt övervåld i Gaza (med den palestinska civilbefolkningen som offer. Och med tydligt avstånd från Hamas’ terrormetoder. Detta har sagts förr, men behöver upprepas nu, när situationen i Gaza, betecknad redan i november 2023 som ”desperat”, nu tycks nalkas avgrunden, nu om inte förr.