Förmodligen ligger det en del i vad den gamle kgbiten Sergej Jirnov i sin bok ”L´Engrenage” (2022) och i franska och svenska medier (SvD 3/11-22) påstås om Putins liksom förberedande Hiroshima/Nagasaki-argumentation… för att alltså senare, med mindre egna skrupler, får man förmoda, också sätta in laddningarna. Säkert är däremot att en avhoppad kgbits, d v s en ”förrädares” mening, om än i franska medier, inte rör Putin ett skvatt. Den förändrar ingenting, vare sig framåt eller bakåt. Egentligen vet vi alltså fortfarande”nada” om Putins kärnvapenplaner. Inte heller har vi koll på ryssarnas formella och mänskliga trösklar inför ett eventuellt verkställighetsbeslut. Vi famlar fortfarande omkring, medan det alltmer mörknar runtom oss.
Däremot påminner Putins nervösa utspel alltmer om Hitlers forcerande hot med sin V-2, die Wunderwaffe, mot slutet av det andra världskriget Den skulle ju enda med ett slag förändra krigsbilden. Det fungerade som vi vet inte. Men vi vet hur Hitler slutade.
Så låt oss höja blicken och inse att där, öster om Finland, Finska Viken och Baltikum är det f n ovanligt tunnsått med rysk trupp. Den håller ju som bäst på att malas ner borta i Ukraina. Vi har alltså närmast ett militärt tomrum i NV Ryssland. Med tanke på att NATO i första hand är en politisk union, kunde man därför hoppas att firma Stoltenberg/Biden, i all blygsamhet, men klart markerat, nu snabbt drog samman en robust NATO-styrka ute på Östersjön och öster därom. Detta offensiva drag skulle få Putin (eller åtminstone hans alltmer nervösa generaler!) att reagera, att tänka om för att i första hand skydda sitt heliga rodina, sitt i rökelse- och mahorkadimmor omhöljda russkij mir. D v s för att möta det nya hotet, att stegvis dra sina truppmassor ur Ukraina och att återgruppera dem till deras hemmapositioner i de NV militärområdena. Därmed skulle i avgörande grad trycket mot Ukraina minska. Liknar det schack? Javisst! Tryck och mottryck! Visst vore ett sådant demonstrativt västinitiativ politiskt inkorrekt, kanske ”omöjligt” – men med tanke på allt som står på spel, hundratusentals människoliv, friheten, den västliga demokratin, kanske ändå inte…
Å andra sidan kan detta resonemang alltför starkt påminna om storsvenska spekulationer efter det Stora Nordiska kriget (1700-21). D v s att man i det revanschsugna Stockholm i början av 1740- och i slutet av 1780-talet visste att den ryska östersjöflottan var fullt upptagen mot turkarna, långt borta i östra Medelhavet. Alltså borde det vara tunnsått med trupp framför Petersburg och i Rysslands nordvästra guvernement. För att återta åtminstone del av det man så nesligt förlorat i Nystadfreden (1721), baltiska provinser m m, skulle den svenska örlogsflottan överraskande segla rakt mot lejonets klent försvarade kula, St Petersburg, gå i land, och låta skriva om fredstrakterna. Som vi vet misslyckades båda försöken, såväl i hattarnas krig (1741-43) som senare under Gustaf III (1788-90).
I den ryska historiska traditionen ingår att frukta och numera även hata Zapad, d v s Väst, vilket likställs med ideologisk infiltration från det ogudaktiga, omoraliska, snuskiga Väst-Europa och med upprepade militära angrepp. Här erinrar vi oss lätt Hitlers, Napoleons och Karl XII:s anfall under 19-,18- och 1700-talen. Nu när Östersjön håller på att bli en NATO-insjö, vore det konstigt om ryssarna inte fruktade ett nytt anfall mot sitt geografiskt utsatta men strategiskt livsviktiga Kaliningrad-oblast. Ja, självklart planeras också för detta på västsidan, jfr den brittiske NATO-generalen Richard Shirreffs ”War with Russia” (2017). Med detta sagt skulle alltså ett bestämt västmanövrerande, en maktdemonstration i Östersjöområdet, utanför och runtom den från Ryssland avskärmade Kaliningrad-exklaven, tvinga ryssarna i steg 1 att dra ur sina i Ukraina nerslitna trupper och i steg 2 ta hem dem till deras ”normala” utgångsgrupperingar, inklusive Kaliningrad. Ja, det kan man hoppas, men man vet förstås inte.
Det man däremot med stöd av lång erfarenhet vet, är att man i dylika ytterst oklara och allmänt farliga situationer bör 1) öka kalibern, 2) agera gemensamt och proaktivt, d v s. inte låta buset bestämma spelplan och spelordning. Genom att själv föra spelet kan man tvinga på motståndaren sin egen vilja, få honom att reagera i önskad riktning. Ja, det är precis som schack eller, för den delen, i bra fotboll. Liksom i politik och strategi. Nu när till och med Tysklands putinkramande president Steinmeier äntligen fattat vad som händer i världen, välkomnar vi nya, kreativa och kraftfulla gemensamma västliga initiativ!
Vore jag samtidigt ukrainsk säkerhetschef, skulle jag med vederbörlig vänlig hjälp (CIA, DGSE, GSG 9, MI5, Mossad?) se till att 1) ta reda på var de nya livshotande iranska superdrönarna tillverkas, 2) finna ut vilka vägar och på vilket sätt (flyg, tåg, båt?) de tänks transporteras vart i Ryssland samt 3) skulle jag med vänligt sinnat bistånd se till att de aldrig kom fram. Eller ens monterades. Skulle tro att president Zelenskyi för länge sen gett sin säkchef detta uppdrag och att israeler och amerikaner redan erbjudit sin diskreta support.
