“People ask if we´ve put Iran in checkmate; I remind them that they invented chess. Let´s not underestimate them. Iran runs marathons: for forty years they´ve pursued this nuclear project”.
Zohar Palti, chef för Mossads analysavdelning 2011-2016, intervjuad i Nadav Perry´s podcast 250620
Hangarfartyget USS Gerald R. Ford (CVN-78) är 100 000 ton diplomati. Hon gestaltar USAs möjligheter att utöva ett överväldigande våld i syfte att påtvinga motståndaren sin vilja. Hennes smeknamn ”Big Stick” härrör från president Theodore Roosevelts bevingade ord ”Speak softly and carry a big stick”. När dessa kolosser och medföljande eskortgrupper rör på sig betyder det något. Just Ford kastade loss i juni förra året. En normal cykel är ca 9 månader till sjöss. Om hennes uppgifter kopplade till Iran pågår in i april kommer hon att slå tidigare rekord från Vietnam-eran på 300 dagar till sjöss. Det är en risktagning att förlänga insatser, i synnerhet när man är så nära inpå att återgå till hemmabas. I USA:s moderna historia har sådana förlängningar genererat många personliga tragedier som självmord, skilsmässor, psykisk ohälsa med mera. Det är också dåligt för att behålla personal och framtida rekrytering. Det vore naturligt om US Navy hade flera reservationer mot denna order.
Ford seglade först mot Medelhavet efter att de lämnade hemmahamnen Norfolk, därefter fick hon Venezuelauppgifter, därefter åter i östra Medelhavet, och sedan 6 mars är hon på väg genom Röda havet. Innan de stävar mot Norfolk kommer de ha korsat Atlanten fyra gånger. Besättningen fick steak and lobster innan avfärden från Karibien. Det är en moralhöjare inför både förlängning och strid. I detta fall blev det både och.
När hangarfartygen är ute på havet är de svårare att följa. Vissa shipspotters som är duktiga på rutter kan finna hangarfartygsgrupper med kommersiella satellitbilder. Så fort de passerar flaskhalsar som Gibraltar, Suez eller Panama så syns de. Denna gång gjordes passagen genom Gibraltar i 21 knop mot normala 15-16 knop. Det säger oss att de hade mycket bråttom. Efter passagen 20 februari stävade de österut, genomförde bunkring till sjöss, och gjorde halt vid Kreta för att laga ett kraftigt ansträngt toalettsystem som blev en internationell nyhet. De långsammare depåfartygen utgjorde arriärgardet. Efter att de nått vattnen utanför Israel började klockan mot april (300 dagar) att ticka. Fönstret är inte stort, också på grund av ammunitionsbrist, i synnerhet för luftvärnet. I skrivande stund gör sig USS George H.W. Bush (CVN-77) redo för insats på USA:s östkust. Hon kommer troligen ersätta Ford om ett par veckor. Likaså befinner sig det franska hangarfartyget Charles de Gaulle (R91) söder om Kreta på väg österut. Hon ansluter två amfibiestridsfartyg och flera fregatter som befinner sig i östra Medelhavet (EMED) och i Röda havet. Frankrike har flera dussin handelsfartyg som är fast i regionen.
Ryska korvetter på världshaven
I Medelhavet befann sig Norra marinens Udaloj-jagare Severomorsk (619) utanför Tartous i Syrien 20 februari, troligen tillsammans med stödfartyget Kama. Ryssland har börjat återta inflytande i Syrien på grund av europeisk senfärdighet och inkompetens. I Alexandria, Egypten, ligger ubåten Krasnodar (265) med stödfartyget Altay. Krasnodar är från Svartahavsmarinen men hamnade i exil i Kronstadt när Turkiet använde Montreux-konventionen för att stänga Bosporen för militär genomfart. Severomorsk kom till Medelhavet från Östersjön då hon förstärkt Östersjömarinens eskort av skuggflottan och diverse vapenlaster. Europeisk inkompetens och underutnyttjande av hävstänger möjliggör för Ryssland att få tillgång till fler, inte färre stödjepunkter efter Assads fall. Den ryska militära närvaron i östra Medelhavet är mest symbolisk men ubåten skulle kunna störa amerikanska operationer. Ryssland och Iran har skrivit under flera försvarsavtal som nu testas. Om vi antar att de ryska fartygen inte kommer att störa amerikanska operationer, på samma sätt som rysk radar och telekrigsystem i Syrien inte kommer göra det, säger det också något om avtal, garantier och allians med Ryssland. Ryska företrädare anstränger sig nu att understryka att avtalen länderna emellan inte innehåller försvarsgarantier.
Stillahavsmarinens Udaloj-jagare Marsalk Sjaposjnikov (543) lämnade Arabiska sjön för att delta i den indiska övningen MILAN-2026 och International Fleet Review 2026. Hon observerades i Visakhapatnam på Indiens ostkust den 16 februari, antagligen med stödfartyget Boris Butoma. 21 februari inspekterades hon av chefen för flottan amiral Aleksandr Moisejev själv. Det är anmärkningsvärt att den högst rankade sjömannen i Ryssland är i Indien under ett brinnande krig men det säger något om hur Ryssland värderar relationen till Indien. Efter övningen väntas hon återvända till Vladivostok.
Östersjömarinens Steregusjtjij-korvett Stoikij (545) och tankern Jelnja anlöpte den iranska flottans huvudbas i Bandar Abbas den 14 februari via Victoria på Seychellerna. De hade dessförinnan varit i Sydafrika, vars ANC Iran har utmärkta relationer med. Stoikij deltog i övningen Maritime Security Belt med Iran och eventuellt även Kina. Övningen kan ha varit uppkommen för att visa en enad front. Kina har en relation med Saudiarabien att balansera och det är möjligt de avstod från att delta trots att de har enheter i området.
Stoiky och Sjaposjnikovs rörelser är bra exempel på de ryska utmaningarna att röra sig på världshaven utan tillräckliga stödjepunkter och långa avstånd till hemmahamnarna. Korvetten Stoikij – som lämnade Kaliningrad i oktober – hade färdats runt Afrika för att visa flaggan innan hon fick Iranuppgifter. Det är anmärkningsvärt att en nation av Rysslands storlek, med globala marina ambitioner, endast får loss en korvett i slutet av sin Afrika-rundsegling. Jagaren prioriterade Indien, antagligen på grund av vapenexportpotentialen och för att Indien börjat agera mot skuggtankers. En grupp om tre fartyg från Stillahavsmarinen rör sig söderut – Steregusjtjij-korvetterna Rezkij (343) och Soversjenji (333), tankern Pechenga. De var i Malaysia 27 februari. Om de avstår från Iranuppgifter och Stoikij inte blir avbytt säger det också något om ryska försvarsavtal och marina förmåga.
2003 och 2019 verkade det ryska strategiska bombflyget i Indiska oceanen via Irans luftrum. 2003 syftade det till att öva attackuppgifter mot ryska örlogsfartyg i området och 2019 skulle man visa upp sig i Sydafrika. I dagsläget vore det mycket svårt för det ryska flygvapnet med tanke på att Ukraina slagit ut mellan 20-30% av det ryska strategiska bombflyget vid en spektakulär attack i juni 2025. Procentsatsen varierar men det är tydligt att Ryssland har färre optioner och de har svårt att visa styrka i flera riktningar. Flight spotters noterade att två EMERCOM flyg landade i Teheran i februari på väg mot UAE. Kan betyda flera saker. Antingen var det en normal mellanlandning, eller var det en dold militär last till Iran (EMERCOM är kända för militära laster).
Ryssland har historiskt varit i Arabiska sjön och Persiska viken med ett signalspaningsfartyg (AGI) när den regionala spänningen ökat. Det var nu länge sedan, dels på grund av att Svartahavsmarinen är instängd men man kan också anta att tillgängligheten är lägre med tanke på de ryska varvens dåliga status, och på grund av avstånden till insatsområdet.
De iranska Shahed-136 drönare som avfyrades mot Akrotiri-basen på Cypern ska tydligen ha blivit uppgraderade med ryska telekrigsystemet Kometa-M. Det indikerar att Ryssland har vidareutvecklat det iranska systemet och bidragit med ryska komponenter.
Ryssland har erbjudit Iran bärbara luftvärnssystem (MANPADS) av typen Verga som kan levereras tidigast om ett par år. Det kostar inte Ryssland att lova. Systemen hotar inte flygplan på hög höjd men kan eventuellt slå ut lågflygande kryssningsrobotar.
Slutligen kan nämnas att Förenade Arabemiraten (UAE) har utmärkta relationer med Ryssland – som är allierat med Iran. I UAE bor många ryska oligarker och där samordnar man strategin avseende oljeleveranser med skuggflottan, och det militära läget i Libyen, Sudan, Jemen och Syrien. Mellan 2007 och 2013 köpte UAE 50 luftvärnssystem av typen Pantsir (SA-22). Dessa uppgraderades sedan 2019. Ett par reflektioner när så många byggnader och baser träffats av iranska robotar och drönare i UAE: den bristande luftvärnsförmågan, trots 50 Pantsir, kan bero på att man förlorade flera i Haftars tjänst i Libyen, att operatörerna är dåligt utbildade och/eller att systemen underpresterar, och/eller att iranska robotar och drönare är svåra att skjuta ned.
Kina har den bästa observationsplatsen
Kinesiska militära transportflygplan har noterats destinerade till Iran. Det finns obekräftade uppgifter på att Iran har haft kinesiskt robotluftvärn (HQ-9B pjäser) som slagits ut tidigt i kriget. Man har också börjat förhandla om export av kinesiska sjömålsrobotar (CM-302). Dock med relativt kort räckvidd (290 km) då Iran egentligen bäst behöver ballistiska sjömålsrobotar (ASBM). Kina har dementerat export.
Kina har också varit på plats med ”forskningsfartyget” Hai Yang Shi You 285 sedan 23 januari. Hon är statisk på ett par sandbankar mitt i Persiska viken. Dels kan hon agera förvarning för sin statsledning, men hon kan också inhämta parametrar till den kinesiska militären i en skarp miljö där USA kanske använder helt andra frekvenser och system än under övning och fredstida passage av Taiwansundet. Avståndet mellan Iran och Bahrain är ungefär samma – ca 200 km – som mellan Kina och Taiwan. Kina har möjlighet att observera robotars och drönares flygtider, höjd, hastighet och banor, och det amerikanska luftvärnets reaktionstid och rutiner. Kina är antagligen den nation – förutom Iran, USA och Israel – som bäst förstod vad som höll på att hända.
Hur kommer kriget inte att sluta?
- USA kommer inte att invadera. Redan nu håller man på att få slut på ammunition. Åtgången av ammunition är en kapplöpning mellan att slå ut iranska robotenheter i förhållande till egna depåer av både offensiv ammunition mot Irans rörliga plattformar (TEL) och defensiv luftvärnsammunition. Det är också en industriell utnötningsduell med kostnadsasymmetri. Dyra amerikanska system som tar längre tid att producera jämfört med billiga iranska som snabbt monteras. I ljuset av detta är en amerikansk markinvasion utesluten, förutom att det skulle ta många månader att bygga upp markstyrkor och det finns inget som tyder på att USA bokar upp handelstonnage i förväg. De kan nämligen inte invadera utan Maersk – som behövs för logistiken. Danska Maersk kan ju elegant besvara amerikanska bokningar med att de är upptagna med transporter till Grönlands försvar.
- Irans prästerskap kommer inte att kapitulera. När Trump under förhandlingsfasen undrade varför Iran inte gav upp avslöjade han att han antingen fått dåliga underlag om Irans ledning, att han inte litade på underlagen, eller att han inte förstod. Jag tror på det senare. Trump gillar inte historia, kartor och militära frågor. Det iranska revolutionsgardet (IRGC) formades av det åtta år långa Iran-Irakkriget och till viss del i inbördeskrigets Libanon. IRGC och Hezbollah är i symbios. ”Sumud” (ståndaktighet på arabiska) är en grundbult i den så kallade motståndsaxelns ideologi. Senare generationer har också formats i Irak, Syrien och Jemen. Den islamiska republiken är revolutionär, expeditionär och martyrsökande i sin kärna. Det är också en korrupt dödskult med stora affärsintressen. För dem är kriget existentiellt. Regimens företrädare är trotsiga för att de tror på det de gör. De kallar USA och Israel hånfullt för Epsteinkoalitionen.
- Oppositionsgruppen Mojahedin-e-Khalqs (MeK) ledare Marjam Rajavi har inte en framtid i Iran och knappast i exil heller. Gruppen ökar i dagsläget sina ansträngningar i syfte att positionera sig som ett alternativ till den islamiska republiken. Historiskt har de haft amerikanska politiska sponsorer i Rudy Giuliani, John Bolton och Newt Gingrich. Det är oklart hur dessa interagerar med Rajavi idag. För folket inne i Iran och den övriga oppositionen är Rajavis sektlika uppträdande och samarbete med ärkefienden Saddam Hussein irreversibelt. Rajavi och MeK var militära allierade till Saddam Hussein när denne gasade både iranier och irakiska kurder. De angav flyktingar åt Saddams säkerhetstjänst och uppfattas som landsförrädare av gemene man.
- Vissa menar att Israel hellre ser ett svagt, fragmenterat Iran än en stark centralstat. Det är svårt att tillbakavisa. KDPI – Kurdistans Demokratiska Parti (Iran) – har nämnts som en aktör som kan gå i bräschen för ett nationellt väpnat uppror mot den iranska regimen, kanske med andra grupper som balucher och iranska araber. I skrivande stund har det gått från svaga indikationer i amerikanska och israeliska tidningar, några telefonsamtal från Trump, till påståenden om en pågående offensiv – som Vita huset och kurdiska politiker dementerar. Projektet vore en naiv idé. KDPI är kända för att vara passiva och har inte inflytande bortom sina omedelbara områden, och definitivt inte i Teheran. KDPI är också kända opportunister som varit allierade och fiender med alla övriga aktörer i sina områden, inklusive allierade med Saddam Hussein. Flera kurdiska grupper var historiskt infiltrerade av IRGC Qodsstyrkor. Denna elit inom IRGC har haft flera viktiga ledare med uppgifter kopplade till kurdiska grupper. Israel har historiskt haft relationer med flera av grupperna och därför kan det finnas en sådan dynamik som spelar in nu. Den syriska grenen av PKK har dessutom varnat de iranska kurderna för USA samarbete efter att de själva upplevde att USA övergav dem till förmån för Damaskus.
- Kriget kommer heller inte sluta med en överenskommelse med Ali Larijani – chefen för Irans nationella säkerhetsråd. Larijani kommer inte att acceptera Trumps eventuella villkor. Det är en trotsig regim som ännu inte känner sig besegrad. Desto viktigare – de iranska ungdomarna kommer inte att acceptera en person som Larijani i en ny ”reformerad” skepnad. Ingen litar på honom eller miljön runt honom. Det är Larijani som de facto styrt landet de senaste månaderna. Friktioner lär råda mellan Larijani och den nya högste ledaren Mojtaba Khamenei – som har stöd från IRGC. Larijani har antagligen vant sig vid att ha ett stort manöverutrymme.
- Förre shahens son, Reza Pahlavi, står just nu inför sina första, avgörande utmaningar. Han vill vara en landsfader som iranier kan samlas kring och som ska leverera ett trovärdigt övergångsstyre. Innan han når den fasen måste han vara ännu tydligare mot Rajavi. Iranier fasar över USA-personligheter som ger gruppen manöverutrymme. Pahlavi måste också navigera minoriteternas – i synnerhet kurdiska gruppers – ökade ambitioner, utan att uttrycka sig chauvinistiskt. Tanken på ett federalt, upplöst Iran skrämmer många och gynnar den islamiska republiken, som då framstår som ett stabilt status quo alternativ. Pahlavi måste också övertyga den iranska allmänheten och Trump om sin kompetens. Just nu är han en symbol som är populär i vissa sociala medier. Steget till landsfader eller kung är långt. Den afghanske kungen Mohammad Zahir Shah – som var omtyckt av många afghaner och hade kunnat vara en enande kraft – avfärdades av USA efter talibanernas fall i december 2001. Det finns ingenting som antyder att Trump skulle behandla Pahlavi annorlunda – tvärtom, Trump har hittills varit avvisande till Pahlavi.
- Kriget kommer inte avslutas som ett världskrig även om många aktörer är inblandade. Iran beskjuter alla som har amerikanska baser, inklusive vänligt sinnade Turkiet och Oman. Turkiet har Incirlik-basen och Oman har den viktiga hamnen Duqm, flygbasen på Masirah och långtgående avtal med USA och Storbritannien. Azerbajdzjan levererar en stor del av Israels olja och har höjt sin beredskap. Iran vill expandera kriget till ett crescendo över hela horisonten så att när vapnen väl tystnar (av andra skäl) ska det se ut som om det var Iran som tvingade den andra sidan till en uppgörelse. De iranska anfallen mot civila och militära mål i Gulfstaterna har ännu inte triggat några arabiska vedergällningar. En qatarisk F-15 har skjutit ned två iranska Su-24. Iran bedömer att Gulfländerna är relativt lätta att träffa och att de är den svaga länken i USAs och Israels strategi. Amerikanska säkerhetsgarantier är nu en paradox då det är de amerikanska baserna och närvaron som nu drar på sig eld. Det är möjligt att GCC till slut svarar symboliskt men det kommer inte att avgöra kriget. De iranier som kan tolerera att USA och Israel eliminerar de förhatliga IRGC, basij och polisenheterna, kan få det svårare att acceptera att Gulfaraberna anfaller – men vi är inte där än. Det är möjligt att Israel hetsar GCC i den riktningen i sociala medier. Visst missnöje mot USA och Israel har uttryckts från bland annat UAE:s inflytelserike oligark Khalaf Al Habtoor.
Vad betyder kriget för Ukraina?
Kriget gör att Ukrainas intressen sammanfaller med USA:s och Israels. Det finns något konkret som kan förbättra de ansträngda relationerna. Israels Netanyahu har en historiskt utmärkt relation med Putin, och Israel har balanserat mellan Ryssland och Ukraina under det ryska anfallskriget. Likaså har Gulfländerna goda relationer med Ryssland. Nu när Israel och Gulfen utsätts för en bråkdel av de terrorbombningar Kyiv och andra städer utstått i fyra långa år, erbjuder Ukraina assistans i hur man hanterar hotet från Shaheddrönare, ballistiska robotar och kryssningsrobotar. I bästa fall kan Ukraina förmå framförallt Saudiarabien och UAE att använda sin roll inom BRICS annorlunda – eller lämna gruppen helt och hållet. Ryssland hade hoppats att man kunde fraternisera med både Gulfen och Iran under BRICS-paraplyet. UAE skulle kunna göra mer mot skuggflottan och de ryska oligarkerna. Moskvaregimen och Iran samarbetar om underrättelse- och säkerhetstjänst. Iran har i hemlighet köpt ansiktsigenkänningssystemet FindFace av Ryssland. Man samordnar sina tankesmedjor och diskuterar ideologi, anti-imperialism, konspirationsteorier och diverse både messianska och apokalyptiska scenarier. Diplomatiskt koordinerar man inom OPCW, IAEA, BRICS, SCO och kontraterrorism. Trollfabriker, propagandakanaler, påverkansoperationer och cyberangrepp är flera metoder i hybridhotspaletten som Iran och Ryssland delar. Om Irans regim faller eller kraftigt försvagas, kommer det att gagna Ukraina enormt.
Narrativen som ramar in kriget – och Segern
Innan Israel inleder en operation eller ett krig ser man till att skapa ett gällande narrativ och optioner till detta. Narrativen används sedan för att forma informationsdomänen och skapa tid och manöverutrymme för den politiska och militära ledningen. Framgångsrika narrativ bidrar till att man kan ta och bibehålla initiativet. Medan världen gissar om end state, exit, off-road, regime change, deals, self defence, negotiations, attrition, nuclear status o s v, bör vi se den pågående duellsituationen som något mer flexibelt, där ena sidan har initiativet (Israel och USA), och en reagerar (Iran). Israel lärde sig efter Libanonkriget 2006 att inte definiera Segern på ett sådant sätt att det riskerar bli svårt att leverera. Seger får inte formuleras som 1 eller 0. Krigets slut blir lättare att förstå om vi omvärderar Seger, och hellre förstår det som ”ett tillräckligt bra slutläge för den som har initiativet” snarare än att någon segrar svart eller vitt, 1 eller 0. Till skillnad från Donald Trumps krav på ”fullständig kapitulation” och liknande bör vi anta att Israels definition av Seger är något dynamiskt, och det kan ändras flera gånger. Det handlar i slutändan om narrativet. Netanyahus största seger blir ändå att han fått Trump att göra exakt som han vill.
Vi har redan sett flera exempel på att Trump-administrationens inte är samordnad och att narrativet skiftar. Det kan finnas flera skäl till det men det viktigaste kan vara att Trump kan kärnfrågorna, kartan och militära frågor för dåligt. Han är impulsiv och lättpåverkad. Enklast vore för USA att utropa seger när Iran skjuter färre robotar.
Irans ledning kommer att rama in kriget som en seger även om hela förtryckarapparaten och stridskrafterna är i spillror. De kommer försöka skapa legitimitet av att de överlevde (?!) och att stora delar av regionen brinner och betalade ett högre pris. I skuggan av kriget om Iran pågår även ett krig om Libanons framtid. Israel söker radera det sista av IRGC:s viktiga stridskamrat Hezbollah. Gruppen är svagare än någonsin och har tvingats ta upp striden mot Israel efter att Khamenei eliminerades. Det kommer oaktat avslut råda flera inramningar av kriget och Segern.
Siffrorna som avgör kriget om Iran
Kriget kommer att avgöras i två faser. Den första fasen avgörs av ett antal siffror och kommer sluta som den började, i ca 21 knop genom Gibraltar, och därefter högsta fart mot Norfolk. Den 20 april har hangarfartyget Gerald R Ford (CVN-78) och hennes besättning varit ute i 300 dagar. Det är alldeles för länge. USA behåller tempot i kanske 1-3 veckor till. Då har man eliminerat delar av Irans ledning, förtryckarapparat, kärnenergianläggningar och robotförmåga. Det senare är kopplat till en hemlig siffra som har bäring på hur snabbt USA:s och Israels robotlager minskar i förhållande till Irans förmåga att upprätthålla ett ihållande robothot mot USA:s allierade i Mellanöstern. Kostnadsasymmetrin avgör – billigt mot dyrt. USA och Israel behöver slå ut Irans lager, produktion, och framförallt eldenheter och personal snabbare än deras egna defensiva luftvärnsrobotar och offensiva kryssnings- och attackrobotar/bomber når kritiskt låga nivåer (de tar aldrig slut). Det var den senare klappjakten som misslyckades mot Saddam 1991 och 2003. Israel har dock blivit bättre på att finna eldenheterna jämfört med alla tidigare konflikter. Iran har å sin sida lyckats slå ut strategiska radar-, lednings- och signalspaningsanläggningar i Bahrain, UAE, Kuwait och Jordanien. Det visar att Irans prioritet är att möjliggöra att egna robotar tar sig fram.
Kriget är en utnötningssituation och en fråga om industriell och militär uthållighet, med vissa likheter med situationen i Ukraina. Andra avgörande siffror är olja- och gasleveranser samt prissättning. Irans regim utarmar sig själv men vill säkerställa att alla andra också får kostnader. Beskjutningen mot olja- och gasfaciliteter samt stängningen av Hormuzsundet har också bäring på det diplomatiska spelet. Iran vill påskynda att GCC når sin bristningsgräns och utövar påtryckningar mot Trump, som är känslig för optiken, popularitet och opinionssiffror. Dilemmat är att GCC vill återgå till ett antebellum ekonomiskt och strategiskt läge men inte med en intakt, antagonistisk iransk regim.
När Ford har åkt hem stannar Abraham Lincoln (CVN-72) i några månader till. Hennes 9-månaderscykel påbörjades 21 november vilket ger tid fram till augusti att upprätthålla närvaro i Arabiska sjön. USA:s strategi är inte avhängig 1-2 hangarfartyg i regionen men dessa brukar generellt indikera hur mycket resurser och prioriteringar man satsar och hur länge. USA kan även beslagta iranska oljetankers ute på världshaven, vilket hände Venezuela och till viss del händer Ryssland. Utan dessa kan man inte exportera tillräckliga mängder olja.
Fas nummer två kommer att likna Israels krig mot Hezbollah i Libanon. Fas två kan pågå även under en överenskommelse om eldupphör. Så fort Israel får korn på en viktig person i Irans regim kommer denne att elimineras. Den fasen kan pågå länge. I dagsläget finns inga tecken på att regimen håller på att rämna, men mycket kan hända. Det finns ett antal personer inom regimen som inte kommer att tolereras av vare Israel eller Irans ungdomar. Israels syfte vore att minska regimens förmåga, att vedergälla och avskräcka, men även visa att regimen är svag och sårbar.
Kriget om Iran: ungdomarna är den enskilt viktigaste faktorn
Irans regim är uppbyggd för att klara påfrestningar som i många länder skulle innebära kollaps. Kärnan slogs mot Saddam Hussein i åtta år. När röken har skingrat sig är det möjligt att regimen är intakt med tillräckligt många kadrer– på kort sikt.
I nästan 50 år har regimen definierat sitt styre och sin legitimitet av att skandera ”Död åt Israel” och ”Död åt USA” i parlamentet, i skolor och vid fredagsbönen. Befolkningen har utstått enorma uppoffringar för att regimen ska bygga kärnvapen, robotar och beväpna Hezbollah, Assad, Houthis, och irakiska, pakistanska och afghanska miliser i guds namn. Samtidigt har IRGC utarmat landet genom korruption och vanstyre. De har hycklat med sina moralpoliser samtidigt som de sålt kvinnor. Nu blev deras påstådda militära förmåga en Potemkinkuliss. Ett skrytprojekt för parader. I kraftmätningen med USA och Israel har iranska sjömän drunknat chanslösa i Indiska oceanen, med kopior av kinesiska sjömålsrobotar, ryska säkerhetsgarantier och en bild av Khamenei.
Regimen har varken levererat ett effektivt försvar eller skaffat sig ett regionalt inflytande som kunde gagna Irans 92 miljoner invånare. Av dessa är ca 60 miljoner födda efter revolutionsåret 1979. 60 % av befolkningen är under 39 år. De vill leva sina liv och har tagit oerhörda risker att resa sig mot regimen – i synnerhet kvinnorna. I den kontexten finns det ett ansvar när Trump uttrycker ”Help is on the way”. Nu säger han dessutom att han vill ha inflytande över vem som blir Irans ledare. Legioner av västdiplomater och politiker har under decennier redan blivit vilseledda av Irans regim och köpt ayatollorna och IRGCs kleptokrater tid. Om Trump gör en TACO (Trump Always Chickens Out) i Teheran, och framstår som en underhuggare till Netanyahu, ökar det inte hans chanser till inflytande över Irans framtid.
Det kommer att bli en ny kraftmätning. De iranska ungdomarna har tagit risker och protesterat mot regimen i åratal, och de har betalat ett högt pris. Tusentals har dödats, fängslats, våldtagits och torterats. Familjerna har trakasserats. Man har gripit mödrar till flickor som protesterat. De lär inte acceptera vilken ledare som helst inklusive Khameneis funktion – velayat-e faqih – som är essensen av den islamiska republiken. Om inte regimen faller nu så faller de senare. Tiden, ekonomin och demografin är emot dem även efter att hangarfartygen stävat hem.