Amerikansk uppbyggnad, eventuella mål och sårbarheter
USA bygger upp anmärkningsvärt stora resurser i Mellanöstern efter att Irans regim misstänks ha dödat tusentals demonstranter som protesterat mot decennier av vanstyre och islamistisk diktatur. President Trump hotar med vapenmakt om inte dödandet upphör. Efter hot om vapenmakt i mitten av januari lyckades regimen skjuta upp ett amerikanskt angrepp genom att signalera att man inte avsåg avrätta demonstranter. Det var en iransk bluff som gav regimen tid. Samtidigt insåg Trump-administrationen att flera optioner behövde planeras fram. Den 18 januari lämnade hangarfartygsstyrkan CSG-3 under USS Abraham Lincolns (CVN-72) ledning Singapore och anlände ca 5-6 dagar senare i insatsområdet. Under förevändningen att man övade, flögs stora resurser in till framförallt Jordanien. Extra F-15, F-35, C-5, C-17, KC-135 och RC-135 har flugits in. Den senare är i varianten ”nuclear sniffer” vilket kan antyda att man åter avser angripa kärnanläggningar. B-52 har också anlänt, och extra F-18 Growler som används för elektronisk krigföring. I området fanns redan flera andra flygplanstyper sedan tidigare. Det man även bör anta är på väg eller redan befinner sig i området är 1-2 av de strategiska SSGN ubåtarna bestyckade med 154 kryssningsrobotar. USS Georgia (729) har nämnts.
Vad man kan anta är en amerikansk plan att anfalla har ett par sårbarheter:
- Vad vill USA uppnå? Endast anfall med flyg och kryssningsrobotar kan inte omkullkasta regimen men det kan köpa ungdomarna andrum samt orsaka regimen kostnader för sitt beteende. USA:s avskräckningsförmåga står på spel. Regimen kan absorbera en hel del men är svagare än någonsin internt. Hur syftet med anfallet kommuniceras är viktigt.
- En sårbarhet är tid, eller bristen på tid, beroende på vad planen är. Venezuela pågår, och kanske kommande Kuba och Grönland. Det är inget MAGA klustret uppskattar. De blev lovade fred, en god ekonomi och att USA skulle upphöra intervenera utomlands. Irans regim upplever de har tid, det är deras starkaste kort.
- Israel har brist på luftvärn. Om Irans regim angrips kan man utgå ifrån att den kommer att vedergälla mot Israel och inleda en ny utnötningsduell. Irans avskräckning utgår från detta, att man behöver kunna penetrera luftvärnet för att tvinga sina motståndare till förhandling. Israel och USA behöver dels slå ut inkommande robotar, vilket är dyrt, samt slå ut skjutande eldenheter, vilket är svårt. Det visade krigen mot Saddam Husseins Irak 1991 och 2003. Israel påstår de slog ut 70 % av Irans eldenheter i juni 2025, vilket sannolikt är desinformation.
Cyberdomänen
Cyberdomänen är i högsta grad aktiv. Under 12-dagarskriget upptäckte man att iranska botar som använts för att driva negativa budskap om Storbritannien snabbt skiftade och började arbeta för att stödja den iranska regimens budskap.[1] På motsvarande sätt ska iranska trollfabriker ha postat 240 000 gånger för att störa amerikanska beslut att angripa. När röken skingrats i juni 2025 inleddes en ny fas. Konton styrda av Israel drev anti-regimbudskap och verkade för att omkullkasta regimen.
Iran och Ryssland
Ryssland var en besvikelse för Iran i juni 2025 och Putin såg svag ut internationellt. Deras försvarsallians vägde lätt i ljuset av Israels beslutsamhet, amerikansk assistans och att Rysslands anfallskrig mot Ukraina tar alla resurser. Ryssland och Iran hade närmat sig varandra med stormsteg och skrev på nya avtal efter att Iran intervenerade i Syrien 2012 vilket gynnade Assadregimen och Ryssland. Legioner av diplomater, ideologer och militärer har rest fram och tillbaks mellan länderna. Huvudmännen i deras nationella säkerhetsråd träffas regelbundet.
Det ryska luftvärnssystemet S-300PMU2 (SA-20B) som Iran fick 2016 utgjorde ingen utmaning för USA och Israel. Länderna hade redan lärt sig systemet efter att ha verkat över Syrien under många år. S-300 blev en dyr och nästintill meningslös anskaffning för Irans regim. Nu har Iran fått leverans av nya ryska attackhelikoptrar av typen Mi-28. Dessa kommer varken göra till eller från i det stora hela. Det kan däremot stridsflygplanet Su-35 vars leverans Iran väntat på under lång tid. Su-35 är tänkt att kunna mäta sig mot regionens flygvapen men knappast mot amerikanska eller israeliska F-15, F-22 och F-35.
Det är troligt att Rysslands kan stödja Iran med olika former av telekrigföring och signalspaning etc. Flera uppgifter gör gällande att det kan finnas okonventionella kemiska substanser i tårgasen som Irans regim använder. Flera demonstranter har upplevt hallucinationer, panik, ångest etc. Denna typ av kemiska substanser är något av en rysk paradgren. Kemiska vapen är ett nationellt trauma i Iran då man utstod irakisk kemisk krigföring under Iran-Irakkriget 1980-88. Detta ledde också till problem vid stödet till Assad efter hans många kemvapenattacker.
Rysslands tidigare sekreterare i Nationella säkerhetsrådet, Nikolaj Patrushev, hanterar idag flera frågor direkt under presidenten. En av dem är maritima frågor. I veckan har han varit i Oman, samtidigt som USA bygger upp stridskrafter i området. Hans resa sammanföll med att Udaloj-jagaren Marsjal Sjaposjnikov gjorde örlogsbesök. Iran har tillkännagett att man ska öva med Ryssland och Kina. Den ryska jagaren är dock också planerad att delta i en indisk övning. Huruvida jagaren väljer att delta eller inte i en verksamhet som syftar till att störa den amerikanska planeringen, blir en måttstock för deras relation. Likaså för relationen Kina och Iran. Den ryska korvetten Stoikij (Steregusjtjij klass) och tankern Jelnja bör också vara på väg upp längs Afrikas östkust efter att ha deltagit i en sydafrikansk övning. Deras uppträdande blir också en möjlighet att mäta Ryssland-Iran relationen.
Indiska oceanen en huvudriktning – men Kaspiska havet redan en stridszon
Inte bara Persiska viken och Indiska oceanen är av intresse. Kaspiska havet är redan en aktiv stridszon där Ukraina verkar. En stor volym av vapenleveranserna mellan Ryssland och Iran går över Kaspiska havet. Irans förre ordförande i Nationella säkerhetsrådet, amiral Ali Shamkhani, numera rådgivare till Irans högste ledare, har ett komplext sjöfartsnätverk via sonen Hossein Shamkhani som kallas ”Shamkhani-flottan”.[2] Fartygen verkar genom en labyrint av företag i bland annat Förenade arabemiraten, Hong Kong och Marshallöarna. Ukraina har dock noterat Kaspiska havets betydelse och har genomfört flera attacker mot sjöfarten. Flera angrepp har ägt rum mot den ryska örlogsbasen i Kaspyisk och ute till sjöss inklusive mot handelsfartyg. I augusti 2025 sänktes fartyget Port Olya-4 vid kajen i Olya. I december 2025 attackerades fartygen Kompozitor Rakhmaninov – som var en ökänd vapentransportör – och Askar-Sarydzha. Örlogsfartyget Rasul Gamzatov (Okhotnik-klassen) träffades i december 2025 när hon patrullerade ett oljefält, och fartygen Tatarstan och Dagestan (Gepard-klassen) och Uglitj (Bujan-M klass) kan ha träffats vid en ukrainsk attack i november 2024. Även flera ryska oljeplattformar i Kaspiska havet har attackerats. Fartyget Lauga som i maj 2025 var i Nordsjön är nu i Kaspiska havet. Hon har gått dit via Rysslands så kallade inre vattenvägar. Lauga är med säkerhet i den ukrainska målbanken. Hon är misstänkt för dolda transporter, koppling till Rosatom och drönarverksamhet. Ryssland är en betydligt svagare allierad i Indiska oceanen på grund av avståndet till hemmabaserna.
Ryssland och Israel
Ryssland har ofta behövt rationalisera sin relation med Israel i regionen. Under Syriens Assad-era behövde Ryssland och Israel de-konflikta i luftrummet för att undvika att Ryssland sköt ned israeliska flygplan eller att Israel bekämpade ryska system. Israel kunde då kommunicera att man ”samordnade” med Ryssland för att bomba iranska mål i Syrien. Det var en elegant metod för att underminera Iran-Ryssland relationen. Något liknande kan vi vänta oss i det nu pågående scenariot.
Israeler med ryskt ursprung utgör 15 % av väljarkåren i Israel. De röstar generellt till höger och har ofta en vågmästarroll. Israel är intresserat av att uppvakta Ryssland också för att driva positioner inom FN-systemet, eventuella JCPOA-förhandlingar (nukleära avtalet) och för att Ryssland har inflytande i övriga Mellanöstern.
Kriget utgörs inte bara av direkta konfrontationer
Kriget mellan Israel och Iran 13-24 juni 2025 ägde rum i den större kontexten av flera decennier av proxykrig i Libanon, Syrien, Jemen, Sudan, Europa, Argentina, Thailand, Azerbajdzjan med flera platser, och en kapplöpning om vapeniseringen av Irans kärnenergiprogram. Efter att Hezbollah besegrats och Assad avsatts 2024, förlorade Iran strategiskt djup och frontlinjen flyttade närmare Iran.
Två högprofilsattacker ägde rum efter 12-dagarskrigets slut. Först dödades Jemens premiärminister Ahmed al-Rahawi i ett israeliskt flygangrepp den 28 augusti 2025. Rahawi ledde houthi-administrationen som låg bakom flera robot- och drönarattacker både mot Israel och fartyg man ansåg hörde till israeliska intressen. Därefter dödades Haytham Ali Tabatabai (Abu Ali) i södra Beirut den 23 november 2025. Han var en av Hezbollahs viktigaste befälhavare som fortfarande fanns kvar i livet efter 12-dagarskriget. Tabatabai var ansvarig för Hezbollahs och Irans regionala projekt. Han var libanes-iranier och hans iranska familj var det närmaste IRGC shia adel man kunde komma.
Under kriget 2025 förlorade det iranska revolutionsgardet (IRGC) hårdföra och kapabla kadrer i toppskiktet som alla var handplockade av den mytomspunne IRGC Qods ledaren Qasem Suleimani. Det var Trumps första administration som dödade Suleimani i januari 2020. Han var arkitekten för Irans regionala expansion. Suleimanis bortgång var början på slutet för Irans projekt i framförallt Syrien, Libanon, Jemen och Irak. Irans regim återhämtade sig aldrig från den förlusten. Suleimani var både en skicklig militär ledare men framförallt karismatisk och enormt populär. Sedan hans bortgång har Iran försökt hämnas mot USA, bland annat i Pretoria, Sydafrika, men utan framgång.[3]
Dagen efter
Om man antar att Trump anfaller, kommer utfallet debatteras, i synnerhet kinetik, civila och militära förluster, regimskifte, demokrati o s v. Det är inte uppenbart hur man mäter ett anfalls eller en kampanjs eventuella framgång eller misslyckande. Det beror på målen. Vissa kommer tillkännages och andra kommer att döljas eller omdefinieras. Trump administrationen kommer inte tillkännage att ett anfall ska ge ett regimskifte. Det är inte i deras händer. De kommunicerar att de vill förhindra ytterligare övergrepp mot befolkningen, att kärnenergiprogrammet behöver kontrolleras, att regimens robotarsenal hotar regionen o s v. De två senare är lättare att hantera, det första är det svåra. Regimen är känd för att köpa tid, och sedan avrätta folk i hemlighet. Regimen kommer behöva känna att de har ögonen på sig intill att en större förändring äger rum i Iran, annars riskerar det bli många fler övergrepp i kölvattnet av amerikanska anfall.