Sedan den svenska totalförsvarspropositionen hösten 2024 har tre övergripande drivkrafter format den europeiska säkerhetsmiljön. Den första är krigets fortsättning i Ukraina – en tillvaro präglad av stabilisering och relativt små frontrörelser, där dramatiska avgöranden på slagfältet framstår som alltmer osannolika. Den andra är det ryska hotets karaktär: europeiska underrättelsetjänster bedömer att Ryssland kan vara redo för krig mot EU och Nato-länder inom ett fåtal år. Den tredje, och kanske mest mångfacetterade, är den politiska utvecklingen under Donald Trump – ett fenomen som förtjänar att brytas ned i tre distinkta dimensioner. Det handlar dels om administrationens policyutveckling i förhållande till europeisk säkerhet och stödet till Ukraina, dels om dess systematiska nedmontering av amerikansk liberal demokrati, dels om USA:s bredare anpassning till strukturella maktskiften i världspolitiken – där Trumpadministrationen mer bör ses som en accelerator än som en ursprunglig drivkraft.

EU som försvarsindustriellt draglok

Hur har dessa drivkrafter påverkat Europa? En av de mest påtagliga förändringarna är EU:s framväxt som försvarsindustriellt draglok. I mars 2025 lanserade kommissionen ReArm Europe-planen, följd av vitboken European Defence – Readiness 2030, med ambitionen att stänga kapacitetsgap, öka det militära stödet till Ukraina och stärka den europeiska försvarsindustrin genom aggregerad efterfrågan och gemensam upphandling. SAFE-förordningen bygger på gemensam upplåning med EU-budgeten som säkerhet, vilket frigör utrymme för försvarsinvesteringar utanför stabilitetspaketets ordinarie budgetregler. I december 2025 antog rådet EDIP – European Defence Industry Programme – med ett finansiellt paket på 1,5 miljarder euro för perioden 2025–2027, varav 300 miljoner öronmärkts för ett Ukraina-stödinstrument. Beloppet är blygsamt i sammanhanget, men signalerar en tydlig ambition att kraftigt växa resursen inför kommande flerårsbudget. Därtill kom lånet till Ukraina på 90 miljarder euro, baserat på samma princip om gemensam upplåning: 30 miljarder i budgetstöd och 60 miljarder riktade till försvarsindustri och materiel.

Sammantaget illustrerar EU:s industriella utveckling fyra trender. För det första är gemensam belåning är nu en beprövad väg – prövad under covid, bekräftad genom SAFE och nu fördjupad via Ukrainastödet. Svenska politiker kan kalla det vad de vill men det utgör i allt väsentligt gemensam skuldsättning. För det andra så är den politiska viljan att runda bromsklotsar och trojanska hästar som Ungern stark och verkar bestående. Räkna med en ny normalbild av flexibel integration som navigerar förbi ovilliga eller fientligt inställda medlemmar. För det tredje är ambitionen att utveckla europeisk försvarsindustri med hjälp av de instrument man nyttjar för att finansiera europeisk säkerhet genomgående, med tydliga europeiska preferensklausuler i SAFE, EDIP och Ukrainastödet. Buy European är på väg att bli norm, trots amerikanska protester – på detta område verkar inte Trumpadministrationen söka balanserade handelsflöden.  Och slutligen – under von der Leyen II har EU-kommissionen till fullo intagit rollen som motor– delvis med hjälp av Trumps handelskonflikter och ekonomiska tvångsmedel, som flyttat den transatlantiska spänningen till områden där EU faktiskt har kompetens och handlingsutrymme. Men också med hjälp av en allt mer kunnig tjänstemannakår inom generaldirektoriatet för försvar och rymd.

Europa har i stort lyckats kompensera för USA:s neddragna stöd

Europa har i stor utsträckning lyckats kompensera för det abrupta amerikanska bortfallet av stöd till Ukraina. Den mest strukturellt betydelsefulla förändringen är att EU-institutionerna nu dominerar det finansiella stödet: EU-nivåns andel har ökat från cirka 50 procent 2022 till nära 90 procent 2025, vilket motsvarar 35,1 miljarder euro. Det nya 90-miljarderslånet förstärker denna trend ytterligare – i synnerhet om vi lyckas få iväg pengarna… En viktig konsekvens är att det finansiella stödet nu fördelas mer proportionerligt i relation till BNP – till skillnad från det militära stödet, som alltjämt bygger på bilaterala beslut.

Det militära stödet är betydligt ojämnare fördelat. Västeuropa – dominerat av Tyskland och Storbritannien – stod 2025 för 62 procent av det totala europeiska militära stödet, medan Nordeuropa bidrar med ungefär en tredjedel trots att regionen bara representerar 8 procent av BNP. Östeuropas bidrag har störtdykt, från 17 procent 2022 till 2 procent 2025. Sydeuropa, med 19 procent av BNP, svarar för bara 3 procent av stödet. En annan förändring är att en växande andel av det militära stödet nu sker genom upphandling snarare än donationer från befintliga lager. Slutsatsen är att Europa i stort kompenserat för USA:s tillbakadragande – men att det finansiella stödet är rättvisare fördelat än det militära, och att Östeuropa gått från att vara föregångare till att bli eftersläntrare. Tankarna runt 2022 om att östra Europas starka stöd för Ukraina skulle bereda vägen för mer av ledarskap inom europeisk politik har ej materialiserats.

Vad är planen?

I ett forskningsprojekt under 2025 – Geopower – intervjuade vi politiker, diplomater och experter i Europa och USA. En av de tydligaste slutsatserna var bristen på en sammanhållen plan för Europas säkerhet. Formellt har Nato såklart antagit nya försvarsplaner, men för de flesta intervjuade var det uppenbart att dessa i huvudsak bygger på antaganden från en tidigare era, där de olika amerikanska omsvängningarna och risken för minskat engagemang inte är inprisade. En karta för en tidigare verklighet med andra ord.

Bilden som framträdde var att även utan USA skulle de flesta Natoländer i första hand vända sig till alliansen för kollektivt försvar, i andra hand till en koalition av villiga stater, och först i tredje hand till EU som ram för territoriellt försvar. EU:s starkaste roller idag är som Arsenal – industri, upphandling och finansiering – och som Protector – hybrid, cyber och skydd av kritisk infrastruktur under art 5. Betydligt svagare är EU som Defender, det vill säga aktör för territoriellt försvar, och som Actor för extern krishantering, en roll som i praktiken är i viloläge vilket t.om Kommunicerats av HRVP Kallas som är den ytterst ansvariga på området. Det saknas dessutom effektiva format för att ens diskutera dessa frågor öppet: inom Nato är det politiskt känsligt, inom EU är fokus fortfarande relativt snävt. Grönlandskrisen ökade dock viljan att gemensamt ta tag i frågan om Europas långsiktiga säkerhetsarkitektur.

Denna turbulens kring plan A, B eller C är förmodligen mest turbulent för Sverige. Resten av Europa hade redan en aktiv diskussion kring detta vid Sveriges Natointräde men vår politiska bandbredd hade förmodligen svårt att hantera både en egen omställning och att konstruktivt kunna hantera det faktum att Natosamarbete var ett mycket rörligt mål. Idag finns det en annan insikt.

Med blicken framåt – fast mellan suveränitet och säkerhet

Beroendet av USA har blivit allt mer obekvämt – inte bara på grund av den förda politiken, utan också på grund av hur Trump systematiskt underminerar USA som liberal demokrati. I takt med att evidensen för demokratisk tillbakagång ackumuleras – i demokratirankningar, pressfrihetsindex och korruptionsmätningar – blir det svårare för europeiska politiker att förhålla sig obesvärade till vad detta innebär för Nato som politisk gemenskap.

Dilemmat för Europa är följande: säkerhetsbehovet är trängande givet Rysslands bestående hot, men beroendet som detta behov genererar urholkar samtidigt vår suveränitet – med Grönlandskrisen som det mest handgripliga exemplet. Europa befinner sig därmed i en strukturell knipa: vi behöver minska vårt beroende av USA för vår suveränitet skull, men vi behöver hålla USA nära för vår säkerhet. Hur detta dilemma hanteras skiljer europeiska aktörer åt, och man kan grovt dela in européer i tre grupperingar.

Defaitisterna – kanske tydligast representerade av Mark Rutte – förespråkar att suveränitetsfrågan åsidosätts: acceptera ekonomisk underordning och säkerhetspolitiska beroenden att behålla USA i en säkerhetsskapande roll i Europa. Detta var länge mainstream, men är svårare att försvara efter Grönland. När Rutte efter Davos hånade europeiska ambitioner att ens på sikt – good luck / dream on – kunna försvara sig själva utgör det ren defaitism: inte ens på lång sikt ska en av världens rikaste politiska enheter sträva efter suveränitet och egenmakt. Målet i denna logik är ett Europa som förblir evigt beroende av USA – men med högre försvarsutgifter. Det är en anmärkningsvärt låg ambitionsnivå. Som tur var delas den idag av relativt få europeiska länder.

Pragmatikerna ser problemet och är beredda att agera – som tex Sverige med beröm gjorde vad gäller Grönland, men vill i grunden invänta en normalisering. Plan A – ta mer ansvar för vår säkerhet – och Plan B – klara oss utan USA – kokar ändå ned till samma politiska åtgärder från detta perspektiv: bygga mer europeisk kapacitet. Därmed ska vi göra det utan att göra för mycket väsen av sig. Målet är att rida ut den transatlantiska stormen genom en form av de-risking, för att sedan återgå till ett transatlantiskt normaltillstånd med stärkt europeisk förmåga / pelare inom Nato. Här befinner sig idag det stora flertalet europeiska länder.

Reformisterna har en mer ambitiös målbild: stegvis frigörelse från strukturella sårbarheter – inte bara som svar på Trump, utan som svar på djupare geopolitiska skiften då makt flyttas över världen och vi lämnar den unipolära eran. Visionen är ett suveränt Europa i allians med ett suveränt USA: två parter som var och en kan försvara sig själva, men kan uppnå desto mer tillsammans. Det kräver en annan form av europeisk integration än Nato ensamt kan erbjuda då både den amerikanska hårdvaran (materiel, kommunikation, underrättelseinformation, etc) och mjukvaran (beslutsförmågan hos en relativt omaka grupp européer) måste ersättas eller kompenseras för. USAs critical enablers måste göras mindre kritiska genom att vi som européer har acceptabla om än ej jämbördiga alternativ om det skulle behövas. Ytterst få europeiska länder kan idag sägas hysa starka reformistiska agendor – det är dyrt och skulle kräva en högst praktisk form av integration som ses som svårsåld – men tanken är viktig då den får genomslag inom vissa sektorer och gällande vissa kritiska system.

På längre sikt är min bedömning att det enbart är en reformistisk linje som kan erbjuda Europa både säkerhet och suveränitet – och dessutom inlemma Ukraina i en framtida säkerhetsgemenskap. Risken med den pragmatiska linjen är att Europa väntar på en återgång som aldrig kommer, och därmed aldrig fullt ut anpassar sig till den verklighet vi faktiskt redan lever i.

En europeisk form av försvar och krig?

Oavsett om Europa tar mer ansvar för sin säkerhet som pragmatiker – i väntan på bättre tider – eller som del av ett mer suveränt projekt, väcks en grundläggande fråga om vad ett europeiskt försvar faktiskt skulle innebära. Måste Europa lära sig en European Way of War? Detta är något vi behandlade i förra årets GeoPower-rapport men som blivit än mer relevant efter Grönlandsfrågan.

Skälen är både ekonomiska och politiska. När USA på olika sätt minskar sitt engagemang – vilket varit väl annonserat i mycket god tid men alltför ofta möts av nekande från alltför många européer – riskerar ett avskräckningsgap att uppstå. Europa lär ha svårt att ersätta det amerikanska engagemanget med motsvarande resurser, även om ambitionsnivån begränsas till konventionellt försvar. Det skulle vara kostsamt och i vissa fall utmana vår tekniska kapacitet. Den goda nyheten är att vi kanske inte behöver ersätta USA – funktion för funktion, pryl för pryl. Den amerikanska krigföringen är utvecklad för global maktprojektion med minimala egna förluster, till hög ekonomisk kostnad. Europas ribba ligger på en annan nivå – vi ska kunna avskräcka ett ekonomiskt utarmat Ryssland på vår egen hemmaplan. En europeisk modell skulle sannolikt behöva ha en mer begränsad militär ambition och troligen acceptera en högre mänsklig kostnad. Lärdomarna från Ukraina – kring drönare, innovationscykler och samhällsberedskap – ger vissa ingångsvärden. Vårt nordiska totalförsvar, mer uthållighet och en ekonomiskt mer hanterbar modell är andra ingångvärden. Frågan är hur en sådan kultur och doktrin faktiskt utvecklas – och om det behövs något i stil med ett European Command Transformation för att ge den stadga. Klart är i alla fall att a European way of war inte rakt av kommer att kunna se ut, eller behöver se ut, som the amerikan way of war.

Planera för förändring, inte återgång

Europeisk säkerhet har påverkats genomgripande av det pågående kriget, det växande ryska hotet och de amerikanska utmaningarna i bred mening. När det gäller det sistnämnda tenderar vi att övervärdera policyförändringar och undervärdera förändringen av USA som policy – ett politiskt system under omdaning – och de strukturella konsekvenser det för med sig.

Sammantaget är det svårt att se hur vi återvänder till den transatlantiska länk som låg till grund för det Nato vi gick med i. Inför den utmaningen måste Europa vara både robust och visionärt – och det ställer krav på en säkerhetspolitisk planering som utgår från förändring, inte från återgång.

Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.