≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Den sena flyttningen av akademiens sammankomst till Skeppsholmen och Östasiatiska museets hörsal den 7 oktober missades av några ledamöter. Mötet blev i alla fall välbesökt. Förutom akademiens egna göromål och en fortsättning på dess KV 21-spel ägnades det åt två inslag: ledamoten Michael Sahlins anförande med Turkiet i fokus, som fick en lång rad kommentarer, samt ett samtal mellan Mats Bergquist och Tomas Bertelman om geopolitiken och Natofrågan. Något referat föreligger inte utan Bertelman har skrivit om sina intryck från kvällen när det gäller frågan om Nato-medlemskap:

Sveriges strategiska läge

av Tomas Bertelman

Strategiskt läge, geostrategiskt läge och geopolitiskt läge är begrepp som används vardagligen som synonyma, och de avser alla Sveriges bilaterala asymmetriska förhållande till Ryssland, så som ledamoten Mats Bergquist har påpekat i tidigare inlägg. Men det finns inbyggt en viss reduktionism och determinism i denna fokusering. Geostrategiskt läge är inte detsamma som säkerhetspolitiskt läge. Det senare påverkas av den egna politiken. Norges geostrategiska läge är väl i den snävare bemärkelsen detsamma som 1818. Men knappast dess säkerhetspolitiska läge.

Några teser från allmängods.

  • Vårt strategiska läge har blivit bättre genom Sovjetunionens upplösning och baltisk/polskt Natomedlemskap.
  • Men livlinan har blivit tunnare: USA är mer frånvarande, har mycket annat att tänka på. Också de europeiska Natoländernas styrkor är väsentligt mycket mindre. Vad gäller hotbild och upplevda intressen råder också viss splittring. Konsekvensen är att den hjälp som eventuellt kan komma kräver längre tid och mycket mer förberedelser, samtidigt som överrumplingsmomentet har blivit mer framträdande i de senaste årens konflikter.
  • Paradoxen är alltså följande: vårt läge är mer gynnsamt, men det har samtidigt blivit mer sårbart om det utmanas. Framför allt blir vårt eget agerande mycket viktigare för både vår och andras säkerhet. Det var förstås inte oviktigt under det kalla kriget, men den nya kraftmätningens ”frontier” går nu genom Östersjöområdet på ett annat sätt.

Dessa punkter gäller objektiva förändringar i vår omgivning. Härtill kommer förändringar som vi själva svarar för. Först och främst förstås vår kraftigt minskade förmåga till eget territoriellt försvar. Men framför allt har vårt eget agerande redan i andra avseenden ändrat vårt säkerhetspolitiska läge. Genom 20 års medlemskap i en politisk allians och genom vår nära samverkan med Nato och vår solidaritetsförklaring deklarerar vi, precis som försvarsministern, var vi hör hemma. Ligger inte vår linje egentligen lite närmare Gustav IV Adolf än Östen Undén?
Men i den mån diskussionen gäller ett svenskt Natomedlemskap, snarare än frågan om vårt strategiska läge har förändrats, så finns det ytterligare en sak att begrunda.  I dagens konflikt, som det numera heter icke-linjär, är oklarhet och tvetydighet om våra planer inte längre spänningsdämpande utan kan snarare bidra till osäkrare kalkyler och därmed felkalkyler, det enda sätt på vilket en konflikt på lägre nivåer kan tänkas övergå till en på högre nivåer i vår del av världen.

Dagens konflikt manifesteras som ett slags geopolitiskt guerillakrig, som utkämpas främst med ickemilitära medel (generalstabschefen Valerij Gerasimov). Det syftar till att underminera motståndarens övertygelser och funktionsduglighet (”hybrid war is a war on governance”) och skapa osäkerhet och splittring. Rysslands ambition är inte att dominera väst (det har man förstås inte resurser till). Ryssland begränsar sig till att dominera västs vilja och förmåga att motsätta sig det som Ryssland vill göra i sitt eget närområde, d v s återupprätta en egen inflytandesfär. Hur långt denna ambition sträcker sig vet nog inte Ryssland självt, eftersom den är en funktion av det motstånd den möter.

I denna gerillakamp om övertygelser spelar traditionella militära resurser och militär planering mindre roll än tidigare, men de är förstås inte betydelselösa. Ty föreställningarna om styrkeförhållandena och om en eventuell militär konflikt och dess utgång påverkar just vårt och andras självförtroende, vår övertygelse och vår osäkerhet (d v s just det som ryssarna vill åt), och därmed vår och andras mottaglighet för den icke-linjära krigföring som bedrivs på lägre nivåer.

Därför gör ett Natomedlemskap Sveriges position klarare och tryggare och gör landet mera motståndskraftigt på de nivåer där konflikten utkämpas. Det skulle också göra våra grannländer tryggare och mer motståndskraftiga. Eller i mer klartext: om Natos garantier till Baltikum framstår som mer trovärdiga med ett svenskt Natomedlemskap, så betyder det att självförtroendet på andra sidan Östersjön är större och därmed också motståndsförmågan mot ryska penetrationsförsök med icke-militära metoder. Därmed förstås inte sagt att vi skall gå med i Nato för våra baltiska grannars skull. Det är för vår egen säkerhets skull. Problemet med det förändrade strategiska läget är att det ena hänger mycket mer ihop med det andra än tidigare.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
 

Kommentering är avstängd / ej aktuell.