Psykologiska försvaret åter på modet

av Göran Lindmark

Edit: Tillägg under rubrik ”Paneldebatten” i slutet av artikeln.

Torsdagen den 28 maj arragerade KKrVA ett symposium med titeln ”Ett modernt psykologiskt försvar” på Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), inom ramen för Krigsvetenskapsakademiens projekt ”Krigsvetenskap i det 21:a århundradet”, för vilket ledamoten Frank Rosenius är ansvarig. Ledare för delprojektet ”Samhällets sårbarhet”, där symposiet ingår är ledamoten Peter Lagerblad.

Björn Körlof, tidigare generaldirektör för Styrelsen för psykologiskt försvar och ledamot av akademien, ledde symposiet. Cirka 60 personer deltog. Symposiet öppnades av Frank Rosenius, som berättade om symposiets roll inom delprojektet, som har inriktning på bland annat informationsberedskap och olika frågor inom försörjningsområdet. Förmågan att hantera nya utmaningar på det säkerhetspolitiska området är inte så stor som man kunde önska, konstaterade Frank Rosenius. Hur ser då allmänhetens kunskap ut om detta? Man tror nog att det finns mer resurser inom försvaret än vad det i själva verket gör. Det ger öppningar för många diskussioner, t ex om behovet av ett modernt psykologiskt försvar.

Peter Lagerblad konstaterade i sin inledning att det är viktigt att analysera vilka hot som finns, såväl militära som icke militära. Hur ser samhällsutvecklingen ut i ett längre perspektiv när det gäller den nationella säkerheten?

Vår viktigaste närområdesaktör belystes

Ledamoten Sven Hirdman, f d ambassadör i Moskva, inledde sitt anförande med att konstatera att dagens ryska beteende kan sökas i landets historiska erfarenhet och den slutsats som dragits av denna; aldrig mer krig på ryskt territorium. Supermaktssyndromet och rivaliteten med USA, underlägsenhetskänslor och upplevelsen av att vara åsidosatt och diskriminerad i världspolitiken var också viktiga faktorer i det ryska beteendet Till detta kan läggas en fortsatt förlitan på militär styrka, förhoppningar om tillgång till större ekonomiska resurser och en insikt om den resurs som utlandsryssarna, som beräknas uppgå till minst 25 miljoner, innebär. Dessa finns spridda ibland annat i Ukraina, Kazachstan och andra f.d. sovjetrepubliker liksom i USA, Frankrike, Finland med flera länder.

Under det kalla kriget var Sovjetunionen dålig på att främja sina intressen utrikespolitiskt. Man fick ofta stöd från lokala kommunistpartier, men dessa hade låg trovärdighet. En del propagandatidningar, t ex Nyheter från Sovjetunionen, gavs ut men hade låg genomslagskraft. Något större framgång i omvärlden fick man genom hävdandet av de sovjetiska framgångarna i rymden. Mest förlitade man sig på sin militära och politiska styrka och underrättelseverksamhet. Däremot fanns knappast några sovjetiska kulturcentra utomlands. Förutom vanliga spioner försökte Sovjetunionen använda sig av inflytelseagenter. En sådan var den sovjetestniske journalisten Neilands, känd för sitt tennisspelande med Olof Palme. Det fanns även ett system med ”husryssar”, där KGB-diplomater på t ex de sovjetiska ambassaderna i Stockholm och Helsingfors ägnade sig åt att uppvakta enskilda svenska och finska diplomater och politiker.

Från att ha gjort nästan ingenting under sovjettiden gör man nu en hel del. Redan under Jeltsins tid satte man igång en statskontrollerad Tv-kanal på engelska, Russia Today. Med åren har Russia Today blivit mer sofistikerat och sänder nu dygnet runt och även på andra språk än engelska. Man har flera icke-ryska journalister och täcker även händelser där ryska säkerhetsintressen inte är direkt berörda. I vissa konfliktsituationer, där Ryssland är inblandat, låter man även meningsmotståndare komma till tals. Ambitionen är att tävla med kanalser som BBC, CNN och Al Jazeera.

Under Putins presidentperiod har de statskontrollerade ryskspråkiga Tv-kanalerna blivit mycket mer propagandistiska, i synnerhet i anslutning till kriget mot Georgien 2008,i konflikten med Ukraina och generellt gentemot USA och NATO. Denna ryskspråkiga propaganda är ett problem eftersom den ses av de ryska minoriteterna i de övriga f.d. sovjetrepublikerna och påverkar deras världsbild. Sändningarna innehåller även många utmärkta kulturella program samt mycket sport och dokumentärer. Problemet är mest akut i de baltiska staterna som har försummat sina ryska minoriteter.

Det ryska utrikesministeriet är mycket mera aktivt i sina kommentarer till internationella händelser än tidigare. Man använder sig även av sociala medier. Utmärkande för ryska, liksom tidigare sovjetiska officiella uttalanden, är att man aldrig ljuger till 100 %, men ofta talar i halvsanningar. Den ryska militären använder sig också i betydande utsträckning av halvsanningar, inte minst i den pågående konflikten med Ukraina.

Eftersom Ryssland upplever att man befinner sig i ett trängt utrikespolitiskt läge, utsatt för sanktioner från EU och USA, fientlig politik från NATO o s v, försöker man utnyttja de sympatisörer man har bland några EU-länder för att bli av med sanktionerna – i och för sig en naturlig reaktion. Mer skrämmande är hur ryssarna idag utnyttjar sin militära makt för att visa musklerna gentemot opinionen i väst. Risken för allvarliga incidenter har ökat. Propagandamässigt är dock denna verksamhet kontraproduktiv. I medierna skrivs mycket om ryska hackers och troll. För vår del är nog industrispionaget det allvarligaste. Även amerikaner och kineser är duktiga på sådan verksamhet.

Opinionsundersökningar visar att är inställningen till Ryssland mest negativ i Sverige av alla västländer. Svenskarna torde vara i stort sett immuna mot rysk propaganda. Sammanfattningsvis, menade Hirdman, är effekten av den ryska propagandan och den s k hybridkrigföringen minimal vad avser västländerna, men allvarligare gemtemot särskilt Ukraina, Georgien och Moldavien samt de baltiska staterna. Här behöver olika motåtgärder övervägas. Den långsiktiga ambitionen måste vara att verka för bättre stormakts- och grannskapsrelationer i världen och mer avspänning. Då får vi mindre av de problem vi ser idag.

Om mjuk makt

Olle Wästberg, ordförande i Demokratiutredningen konstaterade inledningsvis att det ingick i alliansregeringens nedrustningspolitik att stänga ner det svenska civila psykologiska försvaret 2008 liksom flera av de institutioner som förmedlade en Sverigebild och byggde nätverk. En del av psykförsvarets uppgifter övertogs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, men man har inte haft så stor möjlighet att prioritera dessa uppgifter. Även om en uppryckning av ambitionerna skett utgör psykförsvaret en mindre komponent i en stor uppgiftsmassa.

Det psykologiska försvaret hade under det kalla kriget främst två offensiva uppgifter. Man skulle analysera fientlig propaganda och man skulle skapa en beredskap för hur utländska medier skulle kunna arbeta i Sverige under kris eller krig, nog så viktiga uppgifter när det gällde att få den nödvändiga internationella uppslutningen kring Sverige.

Den internationella bilden av Sverige är viktig. Vi måste bygga nätverk, ha vänner och bedriva kulturutbyte. Förvisso kan vi inte sända mimare mot ryskt stridsflyg, men alla sorters nätverk är viktiga, inte minst för att göra fientlig propaganda mot Sverige i andra länder mindre effektiv. Det handlar om vad vi kallar ”soft power”. Också där har vi rustat ned, t ex genom nedläggning av representationen i Los Angeles, New York, Kanton och Hamburg.

Ett annat effektivt sätt att bygga långsiktiga relationer är studerandeutbyte. Ett talande exempel är Fulbrightstipendierna, en viktig del i USA:s strategi för att bygga upp och säkra demokratin i det sargade Europa efter andra världskriget. Den kraftiga minskningen av antalet utomeuropeiska studenter vid svenska universitet och högskolor innebär att vi får färre stödjepunkter utomlands och därmed svagare nätverk.

Talaren citerade Clausewitz om kriget som en fortsättning på politiken med andra medel. Det kan handla om PR och information. Den slutna diplomatin, med direkta kontakter med ett annat lands regering, får alltmer ge vika för att man försöker påverka allmänheten inom ett land. I öppna demokratier betyder väljarnas bild mycket för den utrikespolitik en regering kan föra. Vi ska vara medvetna om att vi dagligen utsätts för desinformations- och propagandakampanjer.

Ett belysande exempel är när TV4 nyligen sände ett inslag med en rysk ”statsvetare” som pläderade för att Gotland skulle bli ett Åland – avmilitariserat och neutralt, som denne påstod att Gotland varit på 1920-talet. Visserligen var personen som gjorde uttalandet statsvetare, men också ställföreträdande chef på en tankesmedja inom den ryska säkerhetstjänsten. Han fick dessutom helt oemotsagt framföra diverse konstigheter som att Gotland en gång varit neutralt och att det är en tragedi för Sverige att vara klämt mellan Ryssland och Nato. Men många av de som sitter och systematiskt kommenterar på siter och debattfora i västliga medier sköter det hemifrån, var och en för sig. Men det finns också, bland annat i Petersburg, renodlade propagandafabriker, fyllda av nättroll.

Kanske är vi i den svenska kulturen ovanligt oskyddade. Vi har en tendens att försöka förstå den andre, att tycka att det inte är ens fel när två träter, att mena att sanningen ligger mittemellan. Det kan vara goda egenskaper, men utnyttjas lätt av en medveten propagandist. Vi är inte heller ovana vid försök till mediemanipulationer. TT får varje år flera förfalskade meddelanden som har till syfte att påverka aktie- och valutakurser. Här finns beredskap och kunskap som gör att manipulatörerna inte lyckas. Men samma beredskap finns inte när det gäller utrikes påverkan.

Vi vet att i en ren krigssituation kommer det att finnas intresse av att öka misstron mot myndigheterna, sprida falska rykten, störa kommunikationer och varuförsörjning åstadkomma valutautflöde och kaos i ekonomin. Men i dagens läge handlar det också om makt över sinnena. Här är beredskapen betydligt mindre. Vi har svårt att se avsikten med budskapen och vet inte hur vi ska hantera dem.

Källkritik och sund skepsis mot medieuppgifter borde vara en viktig uppgift för skolan att lära ut. Dåvarande Skolöverstyrelsen gav 1957 ut en skrift om ”Propagandakritik och samhällssolidaritet i skolundervisningen”. Mycket i skriften handlar om källkritik, något som skulle behövas i långt högre grad idag då t ex google-sökning på ”Förintelsen” kan hamna på historieförfalskarnas skickligt uppbyggda hemsidor.

Vad vi också skulle behöva är en löpande analys av påverkansförsöken och ett offentliggörande av dem. Det svenska samhället är öppet. Det utnyttjas av dem som inte vill oss väl. Men vi kan själva använda öppenheten för nödvändig upplysning och moteld.

Skepticism viktigt

Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, talade om svenska medier och påverkanskampanjer. Han började med att konstatera att det ingalunda är något nytt i att ryssarna försöker påverka den svenska kommunikationen. Syftet kan variera, men som regel handlar det om att genom olika informationsoperationer skapa osäkerhet. Medier behövs för att sprida kunskap. Den kanske viktigaste egenskapen hos medier när det gäller att värdera och förhålla sig till påverkanskampanjer är att vara skeptisk till uppgifter och att använda sig av källkritik för att därmed kunna avslöja syftet. Det duger inte att föra så enkla resonemang som att sanningen nog ligger någonstans mittemellan.

Den politiska kartan har ändrats. Idag handlar det, inte minst för yngre människor, om frihet kontra auktoritet. Hur ska man veta vem som talar sanning? Kan man lita på myndigheterna? Journalisterna måste bli bättre på att ställa motfrågor till de som intervjuas, bättre på att följa upp, bättre på att tänka källkritiskt. Det duger inte bara att tro rakt av på vad som sägs.

En minst sagt stor strukturomvandling har ägt rum inom mediasektorn under senare år. Webbplatser och smart phones, för att ta några exempel, är idag mycket större än papperstidningar. Det handlar helt enkelt om en enorm omvandling. Till detta kommer att polariseringen av åsikter är stor. Det finns inte särskilt många i ”mitten” att kämpa om.

Tidigare har bilder i stor utsträckning ansetts trovärdiga och sanningsenliga. Bildens makt är enorm.  Bildernas effekt på mottagarna är stor. Men bilderna kan ljuga. Manipulation är enkelt. Återigen gäller det att vara källkritisk.

Anders Lindberg menade att det behövs ett kunskapslyft hos allmänheten inom det säkerhetspolitiska området. Kunskaperna är alldeles för dåliga idag. Tidigare förmedlades kunskaper inte minst genom att den allmänna värnplikten fanns och att olika frivilligorganisationer i högre grad bidrog till att skapa medvetenhet och sprida kunskap. Han nämnde också värdet av att det utförs forskning inom det säkerhetspolitiska området och att resultaten från den sprids ut i samhället och nämnde i sammanhanget den roll som FOI spelar.

Det är viktigt att återupprätta kontaktytor och även att skapa nya, men detta måste anpassas till en ny tid. Dagens offentliga kommunikation behöver anpassa sig bättre till det nuvarande samhället med krav på ökad öppenhet i kommunikationen. Det är väldigt viktigt att peka på att hålla en tydlig rågång mellan media och myndigheterna. Fria medier är helt avgörande för trovärdigheten och det bästa sättet att avslöja och bemöta propaganda.

Public Service

Ingrid Thörnqvist, chef för utlandsnyheterna på SVT, talade om hur public service uppfattar och hanterar påverkanskampanjer. Det handlar inte bara om att förmedla själva nyheterna, utan också om de syften som finns bakom händelserna. Alla parter ska kunna komma till tals. Inför nättroll, sociala medier, bluffintervjuer och ”köpta” journalister måste strikt källkritik tillämpas, även om det kan vara svårt. Publiceringen måste gå snabbt, och tiden för kontroll finns inte alltid. Bilder måste analyseras med hänsyn till vilket syfte de kan tänkas ha. Detta gäller också syftet med uttalanden, liksom språk och dialekter för att på så sätt kunna bedöma och värdera sagespersonerna. Grunden är naturligtvis att Public service måste värna om sin trovärdighet. Journalisterna behöver också bättre kunskap om säkerhetspolitiska frågor och hur sociala medier fungerar. Det är viktigt att inse att den ”nya” digitala världen gör att nyheter måste ut ännu snabbare än tidigare.

Är man i utlandstjänst som korrespondent är det är viktigt att man skaffar sig nätverk på plats för att få information och möjlighet att skapa en egen bild av vad som händer. En väsentlig fråga är också hur man på olika sätt kan stödja oberoende medier i konfliktområden. Inte minst i icke-demokratier lever journalisterna under stort tryck och riskerar att tystas. Trakasserier är vanliga. Det kan handla om att näthat och olika former av anklagelser som hindrar, eller åtminstone försvårar, för journalisterna att utföra sitt arbete. Syftet kan vara att skapa osäkerhet hos journalisterna, vilket naturligtvis påverkar möjligheterna att arbeta. Det är helt enkelt ett naturligt led i propagandakriget som det gäller att vara medveten om. Det är därför viktigt som arbetsgivare att stödja medarbetare som verkar i konfliktmiljöer. En viss internutbildning ges till journalister som verkar i farofyllda miljöer. Inte minst krävs kunskap om hur sociala medier används och fungerar och hur man ska förhålla sig till dessa.

Informationsspridningen

Carl Bergquist, major och försvarsbloggaren ”Wiseman”, konstaterar att informationsvapnet spelar en viktig roll i det moderna hybridkriget. Militära medel har en förvånansvärt liten del i krigföringen. Informationskriget pågår oavbrutet hela tiden, vilket de militära insatserna inte gör. Så kallade ”falska fronter” finns både i sociala medier och på övriga nätet, allt för att vilseleda, Det som uppfattas som försvarsbloggar drivs ibland av personer som står helt utanför försvaret. Här finns en klar svårighet att skilja privata aktörer från professionella. Privatpersonerna återfinns ibland i diasporan (personer som har sitt ursprung i ett land, men finns och verkar i ett annat land).

Användningen av sociala medier är både ett problem och en tillgång. Dessa är helt enkelt det sätt på vilket vi delar information idag. Så kallade ”trollfabriker” påverkar det som skrivs i sociala medier. Genom att bland annat länka till annan information vill man skapa tvivel och utså osäkerhet. De sociala medierna går ”rakt in” och sprids lätt och snabbt. I auktoritära stater ser man ofta till att dessa kanaler stängs ned, men detta är ett trubbigt vapen som det finns genvägar att ta sig förbi. Inte minst bilder utgör ett tillförlitlighetsproblem. Det finns många exempel på att samma person agerar i olika situationer och förmedlar olika budskap på olika Tv-kanaler. Detta krävs en hel del kunskap för att avslöja.

Bergquist pekade på vikten av att den enskilda informationsmottagaren tar ansvar för källkritiken. Har man bara en enda källa så är risken stor att man hamnar fel. Det är otvivelaktigt så att många, inte minst ur allmänheten, men även bland politiker och journalister är alltför okunniga om säkerhetspolitiska frågor. För att skapa ett bra psykologiskt försvar krävs att samhället agerar för att stärka individens kunskap och därmed förmåga att värdera. Det handlar dessutom inte bara om att stärka personer i Sverige. Vi måste också nå ut till andra länder. En bland flera vägar i detta sammanhang är att vi har medier på olika språk.

Paneldebatten

Efter presentationerna följde en paneldebatt med frågor till presentatörerna. En frågeställning löd: Hur ser vår mentala beredskap ut? Är Sverige idag mer sårbart än tidigare i detta avseende? Panelen svarade bland annat:

• Den svenska befolkningen är mycket mer heterogen än tidigare. Invandrargrupper har en annan mental beredskap än den vi tidigare talade om. Därför måste politiker, journalister och politiker lära sig mer om denna befolkningsgrupp och hur man kommunicerar med denna. Många invandrare tar inte del av svenska medier. Det går inte att samla hela befolkningen kring gemensamma värderingar och ett gemensamt försvarskoncept. Vi behöver mer forskning kring dessa frågor.
• Den svenska säkerhetspolitiken är otydlig. Därför går det inte att säga att hela befolkningen står bakom denna. På så sätt är vi mera sårbara.
• Idag är ”twitter” den centrala arenan för den publika diskussionen. Om en diskussion skall föras om svensk försvarspolitik och psykologiskt försvar – och få genomslag – måste debatten föras där.
• Svenska folket och journalistkåren måste utbildas i säkerhets- och försvarspolitik.

En annan fråga var: Hur ser ett modernt psykologiskt försvar ut? Panelen svarade bland annat:

• Ett psykologiskt försvar kan bara finnas i människornas kritiska sinnen. Ett sådant skapas genom utbildning i skolan och träning i kritiskt tänkande. Det skapas också genom en fri och öppen debatt. Till detta skall läggas öppen information, fri forskning och spridning av forskningsresultat.
• Det finns ingen metod för psykologiskt försvar eller någon särskild lösning. Hybridkrigföring är det ”nya kriget”. Mot det kan man bara förbereda sig mentalt. Då handlar det om kunskap. Människor måste förstå vad som pågår men också ha kunskap om svenskt försvar och helst ha en relation till försvaret, så som var fallet då vi hade en allmän värnplikt.
• Rollfördelningen är viktig. Det måste finnas en rågång mellan myndigheter och medier. Journalisterna måste ”göra sitt jobb”!
• Sverigebilden utomlands är viktig och behöver stärkas. Den är en del av det psykologiska försvaret. Vi kan behöva hjälp utifrån även med det psykologiska försvaret.