≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Lars Wedin
Foto: Shutterstock.com

Världens utveckling går nu in i ett nytt skede; situationen är instabil och dynamisk. Hur ett nytt stabilt tillstånd kan tänkas se ut är omöjligt att säga. Den svenska strategin måste i detta oklara läge bygga på förmåga till anpassning och en balanserad försvarslösning.

Globaliseringen mattas av men får också en ny karaktär. Det globala transportbehovet – 80 – 90 % av allt gods (beroende på hur man räknar) fraktas på fartyg – torde fortsätta att öka även om andra hänsyn – exempelvis klimat och miljö – kan innebära en broms. Nordostpassagen öppnas allt mer för trafik vilket kan betyda en tyngdpunktsförskjutning från Indiska Oceanen som världshandelns knutpunkt till Norra Ishavet och därmed det nordiska området. Havet får allmänt ökad betydelse för mänsklighetens framtida försörjning med resurser (energi, föda, råvaror), vilket leder till konflikter; något som redan är fallet i Sydkinesiska Havet. Men havets betydelse som transportled för information – undervattenskablar transporterar 90 – 95% av all data – bara ökar (se karta https://www.submarinecablemap.com).

Globaliseringen minskar i ett viktigt avseende. Sedan den vetenskapliga revolutionen på 1700-talet har globalt accepterad vetenskap alltmer dominerat. Efter andra världskriget och än mer efter det kalla kriget blev mänskliga rättigheter, demokrati  etc, allt mer accepterade. USA och Västeuropa spelade här en nyckelroll. Med ”Trumpismen”[1] och Kinas hegemonisträvanden ersätts nu denna trend med ”fake news”, lokala tolkningar (rasifiering, identitetspolitik osv) där varje grupp genom sociala media – mer eller mindre statsunderstött – skapar sin egen sanning. Internet fragmenteras från ett allmänt globalt nät till delvis statskontrollerade subnät.

Den senare trenden innebär också ett ökat ifrågasättande av de globala företagens enorma makt. Detta gäller särskilt de så kallade GAFAM (Google, Apple, Facebook, Amazon, Microsoft); stridens resultat är ännu okänd.

USA under president Trump karaktäriseras av osäkerhet och interna motsättningar. Man kommer inte längre att stödja internationell rätt, det förefaller klart. Därigenom förlorar ”den fria världen” sin ledare.  Den politiska ryckigheten – Twitterpolitiken – gör att USA förlorar i inflytande. Kommer USA  fortsätta att genom Nato betala för européernas försvar? Osäkert! Men logiskt är svaret ja eftersom det ger USA inflytande och avsättning för sin försvarsindustri. I vilket fall kommer USA att allt mer behöva prioritera hanteringen av Kina som tydligt har som mål att ersätta USA som hegemon. Men under Trumps slagord ”Amerika först” kanske det inte gör USA något? Slutligen är det ytterst illavarslande att Administrationen nu går ut och hävdar att en eventuell valförlust 2020 skulle bero på valfusk och alltså inte skulle vara legitim.

Storbritannien, historiskt en nära vän till Sverige, kastar nu förtöjningarna till Europa för att till synes redlöst driva ut på osäkerhetens hav. Den brittiska politiska klassen har omsorgsfullt bevisat sin inkompetens och de stormaktsdrömmar som herrar Johnson & Co hyser kommer att möta en bister verklighet. Dessutom är i varje fall den brittiska flottan redan nu plågad av tekniska och personella problem. Risken att skottarna gör nya försök att lämna det drivande skeppet är uppenbara.

Europa karaktäriseras av splittring. Detta påverkar såväl EU som Nato – som för övrigt, vilket ofta glöms bort – i stort sett har samma medlemmar.  Nato är fortsatt den viktigaste militära samarbetsorganisationen men dess – d v s dess medlemmars – vilja att försvara medlemmar mot Ryssland kan starkt ifrågasättas. Erdogan, Salvini och Orban är alla proryska, Marine Le Pen likaså och hon kan bli näste franske president! Le Pen vill ta Frankrike, Europas starkaste militärmakt, ut ur såväl EU som Nato. Sannolikheten för att de ovan nämnda skulle vilja hjälpa icke-medlemmen Sverige är låg. För övrigt anser många franska säkerhetspolitiska bedömare[2] att spänningen Europa – Ryssland delvis är Sveriges fel. Härtill kommer fundamentalt olika åsikter avseende demokrati, rättsstatens principer m fl fundamentala värden.

Mot denna bakgrund blir EU-valet om en månad utomordentligt viktigt. Unionen måste reformeras, det är klart – men hur? Det är om detta valet bör handla. Ett stort ansvar vilar här på våra europeiska politiker.  Nato blir kvar så länge som USA är kvar. Men att Europas säkerhetsarkitektur kommer att behöva stöpas om under 20-talet förefaller ganska tydligt. En Gemensam Försvars- och Säkerhetspolitik (GFSP) är inte möjlig utan en någorlunda gemensam säkerhetspolitisk världsuppfattning och en dito strategisk kultur. Blir det då  inte nödvändigt med en inre cirkel villiga EU-stater medan de kritiska blir mer perifera?

Ryssland är det traditionella svenska hotet (jfr Karl XII i Kungsträdgården) och visst måste en småstat som Sverige förhålla sig till en närliggande kärnvapenförsedd stormakt med en expansiv historia. En titt på kartan visar att Ryssland skulle ha ett geopolitiskt intresse av att på ett eller annat sätt återta Baltikum och därmed få en sammanhängande kuststräcka St Petersburg – Kaliningrad. Det är också relativt lätt att tänka sig att Ryssland skulle vilja skapa en marin exklusionszon i Östersjön – en så kallad A2/AD situation (AntiAccess/Area Denial).  I det läget skulle Kalibrförsedda korvetter (den ryska roboten Kalibr har räckvidd upp till 2500 km) kunna stödja operationer i Barents hav från en relativt riskfri gruppering i Bottenviken. Man kan möjligen också tänka sig att Ryssland skulle vilja ockupera hela den Skandinaviska halvön.

Det första målet skulle kunna förverkligas efter en ockupation av Gotland och Åland i syfte att avregla de marina tillfartsvägarna till Baltikum.

Det andra målet skulle kräva att Sverige och Finland kan fås att avstå från sina starka band till USA och Nato.

Det tredje målet skulle kräva en invasion av halvön. Eftersom Norge är med i Nato skulle Ryssland då riskera att utlösa ett kärnvapenkrig såvida man inte betraktar Natos artikel 5 som icke-operativ (exempelvis efter konsultationer med ett antal medlemsstater).

Det är bara det tredje alternativet som kräver en direkt militär insats mot det svenska landterritoriet (bortsett från Gotland). De andra kan sannolikt nås genom påtryckningar, propaganda, desinformation, hybridkrigföring inklusive begränsade militära insatser exempelvis mot den sjöfart som svensk försörjning är beroende av. I sådana gråzonsinsatser är det inte troligt att Nato väljer (dess medlemmar väljer) att eskalera konflikten till ett öppet krig. Man får inte glömma att många européer uppfattar Baltikum som ett naturligt ryskt intresseområde samt att balterna och svenskarna provocerar Ryssland. Att Ryssland genom att uppträda på ett annat sätt under de första 20 åren efter det kalla kriget kunde ha skapat ett någorlunda förtroendefullt samarbete tänker många inte på. Hade Ryssland bejakat balternas medlemskap i Nato i enlighet med Parisstadgans (1990) bestämmelser så är det inte heller säkert att de blivit medlemmar. Men genom att säga nej visade Ryssland just att man betraktade Baltikum som en intressesfär vilket (då) var oacceptabelt för Natos medlemmar.

Nu går det mesta Rysslands väg i Europa – se ovan – varför optionen krig knappast är aktuell utom i ett läge där Ryssland känner sig direkt hotat eller om Putin måste vidta något drastiskt i en situation där hans maktställning på hemmaplan är hotad. Sårade björnar är farliga!

Kina strävar efter att verkligen skapa ett Mittens Rike där omgivande länder är någon form av vasaller. The Belt and Road Initiative eller One Belt One Road (OBOR) är ett viktigt instrument i detta avseende. Man har redan gjort betydande inbrytningar i Europa (Grekland, Italien) – ”Kinekyl” lyckades inte men nya framstötar kommer säkert för Kina behöver på sikt en marinbas i Atlantområdet för sin starkt expanderande flotta.[3]  Vart fjärde år, med nuvarande takt, byggs en flotta motsvarande Frankrikes – idag Europas största.

Med den kinesiska expansionen följer också Kinas syn på vikten av kontroll över befolkningen. Artificiell Intelligens (AI) får den roll som Karin Boye tilldelade Kallocain. Kina bedriver också en form av nykolonialism i syfte att få kontroll över allt större delar av världens resurser. I västra Indiska Oceanen köper man upp fiskerättigheter och sätter den lokala fiskebefolkningen på backen med risk att denna övergår till kriminalitet (jfr Somalia för några år sedan). Dessutom är Kina en av de huvudansvariga för den globala överfiskning som får allvarliga konsekvenser för mänsklighetens framtida försörjning om inget görs.

Nu är den kinesiska expansionen inte ödesbestämd. En alltmer diktatorisk president leder till ett undertryckande av kritiska röster – ”slaven på triumfvagnen” saknas. Resultatet kan bli strategiska misstag som kan få förödande följder. Men hur långt är det till en sådan situation och vad händer då?

Afrika är en ung kontinent (Befolk­ningen i Afrika kommer, enligt medel­alter­na­tivet i FN:s prognos, att mer än för­dubblas till år 2050, från 1,1 miljarder till 2,4 miljarder).[4] Om inte avgörande förbättringar sker avseende unga människors framtidsutsikter kommer migrationen till Europa bara att öka. Vi kan inte lösa detta genom att låta migranterna drunkna i Medelhavet eller försmäkta i Libyska koncentrationsläger och därifrån säljas som slavar. Terror och kriminalitet går hand i hand och hotar nu framför allt Sahelområdet. Men andra spänningar finns. Ett uppror i Algeriet som slås ned med brutalitet – en stor risk – skulle få stora konsekvenser för i första hand Sydeuropa och i andra hand hela Europa. Ett ensidigt svenskt fokus på Ryssland kommer inte att ge oss många vänner!

Därmed är vi framme vid Sverige. Sverige är fortfarande ett relativt stabilt land där få vågar utmana grundläggande värden. Men det finns risker. Klimat- och miljöåtgärder kan, liksom i Frankrike, skapa en skarp klyfta mellan stad och land, mellan fattiga och rika. Det är emellertid svårt att se svenskar i någon form av uppror typ de Gula Västarna i Frankrike med deras – oönskade – allians med extremvänster, extremhöger, antisemitism och allmän förstörelselusta. Men är en sådan utveckling omöjlig om svensken retas allt för mycket? Migrationen och elitens dröm om multikulturalism är andra faror för sammanhållningen. På ett helt annat plan ligger den inkompetens avseende säkerhet som flera gånger avslöjats i viktiga myndigheters administration. En ytterligare svensk svaghet är den svaga styrningen från regeringen gentemot myndigheterna och benägenheten för stuprörstänkande.

Försvarsmakten talar nu om att en grundläggande försvarsförmåga kanske kan uppnås i spannet 2030 – 2035. Detta kan inte vara acceptabelt! Men ändå ställer sig försvarsminister Hultqvist upp inför Försvarsberedningen och skapar osäkerhet avseende de redan lågt ställda förväntningarna på kommande försvarsbudget. Signalen utåt är: ”Vi bryr oss inte i vårt försvar och därmed inte i vår suveränitet!”

Det svaga svenska försvaret i kombination med allianslöshet och regeringens visade ovilja att höja försvarsanslagen till rimlig nivå (se ovan) är ett hot mot stabiliteten i Nordeuropa. I en krissituation kan i värsta fall en kapplöpningssituation uppstå.

Än så länge (26 mars) är lite känt om Försvarsberedningens inriktning. Vi tycks dock gå mot ett försvar i stark obalans med en kraftig satsning på värnpliktsbemannade mekaniserade markstridsförband, ökning av flygvapnet men med marinen ställd på undantag. De finns så kallade experter som tror att det räcker med kustrobotförband! Men sådana kan inte trygga vårt utnyttjande av havet!

Marinen måste tvärt om byggas ut så att den kan skydda sjöfart längs kusterna men lika mycket för att hävda våra intressen i övrigt i oss omgivande farvatten. Under 20-talet kommer autonoma farkoster att bli allt vanliga. Detta kommer att ge sjöstridskrafterna stora möjligheter att mångdubbla varje fartygs insatsmöjligheter. Minröjning kommer att skötas av autonoma farkoster, givetvis övervakade av stridsfartyg. Sensorer behöver inte längre bara placeras ombord utan också i nätverk över, under och på havsytan. Därigenom kommer ytstridsfartyg och ubåtar att taktiskt kunna samverka. Ytstridsfartyg kan också bli viktiga pusselbitar i luftförsvaret genom att de kan verka redan långt ut från kusten dels med egna vapen och dels som delar i luftspaningskedjan.

Marinen är vår första försvarslinje! Geografiskt genom förmåga att verka över hela vårt maritima intresseområde (åtminstone från Skagerrak i väster till hela Östersjön i öster). Tidsmässigt genom att varje fartyg är bara en knapptryckning – signalen för klart skepp – från förmåga att föra krig.

Författaren är kommendör, ledamot av Kungl  Krigsvetenskapsakademien, Kungl Örlogsmannasällskapet samt associerad ledamot av Académie de marine.

 


Noter
[1] Ordet används här i allmän betydelse även om Trump är den mest kända företrädaren för alternativ sanning.
[2] Författaren bor i Frankrike och har ett ganska stort kontaktnät inom denna sfär.
[3] Jag vet att experter hävdar att projektet var rent kommersiellt men det kan mycket väl haft en långsiktigt säkerhetspolitiskt mål.
[4] https://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Afrikas-befolkning-fordubblas-till-2050