≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Bo Richard Lundgren

Regeringen har beslutat att utreda näringslivets roll i totalförsvaret. Denna roll har tidigare varit mycket omfattande och viktig fram till den olycksaliga ”strategiska time-outen” för cirka tjugo år sedan. Innan jag diskuterar utredningen, vill jag kort påminna om hur rollen i stort sett ut i ett hundraårigt perspektiv bakåt.

Det startade med Det ekonomiska försvaret under och efter första världskriget. När andra världskriget bröt ut var detta någorlunda uppbyggt, och vi erinrar oss Per–Albin Hanssons ord Vår beredskap är god, som enligt moderna forskare syftade på just det ekonomiska försvaret.

Under andra världskriget användes organisation och metoder hämtade från tidigare erfarenheter. Hit hörde förstås lagring, ransonering m m. Vi hade också en tid ett Folkhushållningsdepartement och en Folkhushållningsminister.

När systemet med funktionsansvar infördes i det civila försvaret år 1986 blev det ekonomiska försvaret i huvudsak ersatt av en funktion med beteckningen Försörjning med industrivaror. Ett omfattande system hade byggts upp med krigsviktiga företag s k K-företag och det fanns en statligt styrd lagringsverksamhet i förrådsbyar och bergrum. Denna verksamhet byggde på samverkan och avtal med näringslivet. Vid försörjningskriser och krig skulle också en Försörjningskommission kunna träda in. Den bestod av representanter för den offentliga sektorn och näringslivet. Under höjd beredskap blev denna kommission en statlig myndighet. Näringslivet har alltså haft en omfattande och viktig roll inom totalförsvaret.

Efter Berlinmurens fall lades hela systemet ned och hamnade i malpåse. Den idag yrkesverksamma generationen har därför liten vana och erfarenhet av att arbeta tillsammans i totalförsvarsfrågor. Men nu har den politiska nivån lyckligtvis kommit på andra tankar. Den nya inriktningen blir också mycket tydlig i den parlamentariska Försvarsberedningens senaste rapport Motståndskraft. Här finns en bra analys och en heltäckande beskrivning av vad som behöver göras för att näringslivet åter ska kunna spela en nödvändig roll inom totalförsvaret. Tyngdpunkten flyttas också något från rena försörjningsfrågor till säkrandet av samhällets viktiga infrastruktur jämfört med tidigare

Efter det att rapporten hade landat på regeringens bord i december 2017 dröjde det cirka ett halvår innan det kom ytterligare ett utredningsuppdrag från regeringen som specifikt ska behandla detta område. Direktiven är skrivna, och en utredare är utsedd. Utredningen ska lämna sitt resultat senast den 1 december 2019.

Jag har läst direktiven noga. Man kan lugnt säga att utredaren fått en mycket omfattande uppgift. I princip handlar det om att lägga fram förslag på hur man åter bygger ett ekonomiskt försvar eller en industriell försörjning, men utifrån de förutsättningar som nu gäller i ett modernt högteknologiskt välfärdssamhälle.

Jag citerar nedan några av uppgifterna i regeringens direktiv (i förkortad form). Utredaren ska

  • Se över regelverket (lagstiftningen),
  • Lämna förslag på vilka krav som ska kunna ställas på näringslivet
  • Lämna förslag på hur totalförsvarsviktiga företag ska kunna leverera varor
  • Belysa konsekvenserna av Sveriges medlemskap i EU inklusive EU-rätten
  • Analysera konsekvenser av utländskt ägande

Ovanpå detta gedigna frågekomplex har regeringen dessutom lagt ytterligare en omfattande uppgift. Utredaren ska nämligen också

  • Lämna förslag på åtgärder för att stärka försörjningstryggheten i försvarsmaterielförsörjningen

Mot bakgrund av denna läsning gör jag tre reflektioner. (Det går att göra fler, men jag begränsar mig till de här.)

  1. Varför måste flera av de här frågorna utredas en gång till? Regeringen förfogar ju över ett antal kompetenta medarbetare i Regeringskansliet (RK); många med erfarenhet av att samverka med näringslivet. Dessa tjänstemän är ju rekryterade för att just kunna ta hand om utredningsförslag och omvandla dessa till propositionstext eller i regleringsbrev till myndigheterna. Också berörda myndigheter besitter kompetens att kunna ta hand om förslag och göra om dem till skarp verklighet. Varför i hela friden ska stora tunga frågekomplex behöva klumpas ihop och läggas i knät på en enmansutredares? Dessutom i en utredning som får minimalt med tid på sig?
  2. En annan reflektion infinner sig också. Två frågor är av strikt juridisk karaktär. Den ena handlar om behovet av att revidera lagstiftningen på området. Den andra handlar om relationen till EU-rätten. RK har gedigen juridisk kompetens. Denna finns rikligt företrädd inom de olika departementen. En väldigt naturlig modell hade väl varit att förlita sig på denna kompetens och direkt ge berörda jurister i uppdrag att belysa och lösa frågorna i samverkan med näringslivet och skriva propositionstext om så behövs.
  3. Den tredje funderingen, som jag har, handlar om försvarsmaterielfrågornas koppling till de andra uppdragen. Visst, det finns ett samband. Men just dessa frågor hanteras ju av Försvarets Materielverk, FMV. Verket ska ju, enligt sin instruktion, se till att Försvarsmakten har materiel och logistiktjänster som den behöver för att kunna utföra sitt uppdrag. På FMV finns 3400 anställda. Som lekman inom området – och som skattebetalare – undrar jag nu: Har inte FMV klart för sig hur man ska stärka försörjningstryggheten i Försvarsmaterielförsörjningen? Om så, mot förmodan, inte är fallet, skulle inte några av dessa 3400 kvalificerade tjänstemän kunna avdelas för att ta itu med de frågor som nu enmansutredaren har fått på sitt bord?

En slutsats är att näringslivet fortsatt måste ha en nödvändig och viktig roll inom totalförsvaret. Vi har en nästan hundraårig tradition av samverkan mellan offentlig sektor och näringslivet inom området. Denna erfarenhet och kunskap finns tillgänglig och går att stöda sig på.  I Finland finns en bestående kompetens att samarbeta med näringslivet och erfarenhet av att beakta EU-dimensionen. Försvarsberedningen har också talat om vad som i allt väsentligt behöver göras. Det innebär att fortsatt utredande kraftigt bör kunna begränsas. Det som nu behövs är istället ”mindre snack och mera verkstad.”

Jag har tidigare på denna blogg efterlyst en statsman av Axel Oxenstiernas kaliber. En person som vågar peka med hela handen och som vill – och kan – rätta till saker som gått fel. På det här området skulle det vara mycket angeläget.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.